I essän
"Vem är inte fascist" skriver Paul Gottfried:
Mussolini
åberopade ”det latinska” som kärnan i Italiens nationella identitet,
och i den utsträckning han hoppades kunna återskapa ett italienskt
imperium, såg han det som en återvändo till deras romerska förflutna.
Denna strävan att återgå till sin forna storhet var ett återkommande
fascistiskt tema, tillsammans med återuppbyggnaden av en social hierarki
som skulle anpassas för nutida behov. I kontrast till detta motiverar
de neokonservativa sin politik genom att hävda att den bidrar till att
frigöra bakåtsträvande samhällen från traditionens bojor. De vill göra
andra folk mer som senmoderna amerikaner – konsumtionsinriktade,
individualistiska, och fria från patriarkalt förtryck. Denna distinktion
är inte ett försök att rättfärdiga vare sig nationskänsla eller den
expansionistiska utrikespolitik som den kan leda till. Den poängterar
helt enkelt skillnaden mellan olika saker.
Historikern
John Lukacs har gjort iakttagelsen att alla jämförelser mellan tysk
nazism och latinsk fascism slutgiltigt bevisat att det inte fanns någon
generisk fascism. Lukacs uttalande är till hälften sant. Det existerade
en stor klyfta mellan nazismen och den latinska traditionen av
auktoritarism, i vilken fascismen var en kontrarevolutionär rörelse som
låtsades vara en radikal revolutionär kraft. Trots en eventuell
konvertering av vissa latinska fascister till Hitlers mordiska och
totalitära projekt, var de två inte samma sak, och de flesta nazistiska
kollaboratörer i ockuperade länder var inte övertygade fascister utan
snarare opportunistiska politiker eller militära regeringar som var
villiga att samarbeta med Tredje riket så länge de själva tjänade på
det. Ändå fanns det en generisk fascism, och den var latinsk,
korporativistisk och auktoritär och innehöll en mystisk
nationsuppfattning. Denna fascism var långt mindre radikal och mindre
expansiv än den tyska nazismen. Den sistnämnda hade lånat
organisationsmodeller från fascismen men också från det socialistiska
experiment som just då pågick i Stalins Ryssland.
Jag är inte alldeles säker på att Gottfried alltid har rätt, men här gör han iakttagelser som är ytterst väsentliga. Inte minst för svenska läsare tror jag att han har något väsentligt att säga. Så länge "fascist" och "nazist" här hemma används som skällsord utan egentlig bakomliggande kunskap eller insikt behöver vi läsa essäer som denna. Utan att instämma i allt menar jag att Gottfried här pekar på något ytterst väsentligt, nämligen det som utgör skillnaden mellan verklig fascism - och vad den konkret innebar också i relation till "Hitlers mordiska och totalitära projekt" som det står i texten, och fascismen som moderiktigt skällsord. Ser man inte den skillnaden är man antingen okunnig eller blind, eller båda delarna.