 |
| Foto 16 juli 2015: Astrid Nydahl |
Det finns starka skäl understryka att den vantrivseln ökat för varje dag. Igår satt jag vid en vacker sjö - och sedan på café i en mindre skånsk stad - för att minnas min döde son. Han kanske inte upplevde världen som främmande i sitt korta liv.
Men medan jag minns honom sitter jag just i en sådan värld, i alla avseenden främmande och inte så lite skrämmande. De nyhetstelegram jag orkat läsa ger mig hela tiden nya argument för en vantrivsel bortom det hanterbara. Jag försöker ännu en dag, ännu en helg, men vet allt mindre om det de glada och naiva kallar framtiden.
2 kommentarer:
Hej Thomas. Du har upplevt den svåraste av alla förluster,och vad jag än skriver nu så känns det trivialt och futtigt jämfört med vad du går igenom. Hoppas du kan ha överseende. 2005 gick min bäste vän Leif bort. Samma år avled också min snälle och fördragsamme styvfar. Jag och min dåvarande fru hade också en stor förlust. Hon höll på att dö i utomkvedshavandeskap,och det barn vi hade glatt oss åt så mycket klarade sig naturligtvis inte heller. Ett år senare var vi i Thailand. Det lekte en liten söt,tanig flicka i min frus hemby i norra Thailand(Min fru har själv Thailändska rötter). Fick höra att hon var föräldralös,föräldrarna hade dött i AIDS. Jag närmade mig henne och log...hello sade jag med ett försiktigt flin....Hon blängde på mig och såg ut som: Kom inte nära mig,jag bits! Mot alla odds lyckades vi dock få kontakt med flickan,och hon ville gärna komma till Sverige,vi kände omedelbart att vi älskade henne,och började en lång,omständig adoptionsprocedur. 2007 var hon i Sverige. Det första halvåret försökte hon dessutom vara så djävlig och påfrestande som möjligt,för att vi skulle stöta bort henne. Hon var livrädd att bli övergiven igen förstås,men det var inte så lätt att förstå det just då. Idag är hon 17 år,pratar perfekt Skånska, och läser till undersköterska. Jag älskar henne,hon är min dotter helt enkelt,och det enda jag sörjer är att jag inte fick uppleva hennes första levnadsår. John Solberg.
Tack ska du ha John. Din berättelse är gripande och jag tror jag kan förstå också det som handlar om den thailändska flickan. Utöver mina egna barn har jag också en fosterdotter (född i Chile). Hennes ungdom var nog rätt så lik det du berättar om.
Skicka en kommentar