Långfredag. Några anteckningar om sufierna

Whirling Dervishes Festival

Musiken inom sufismen, denna märkliga, från aggressioner och hat fullständigt befriade rörelse, som trots att den ingår i den muslimska traditionen (också med tydliga referenser till tidig kristendom) framhäver livets glädje, extasen, musiken. I samma rum män och kvinnor (utan slöja) med sång och dans. 

I Turkiet den speciella varianten hos derwisherna, vars virvlande dans (”Vi kallar det inte dans, vi kallar det bön”) aldrig upphör att fascinera. Dansens virvel är en återspegling av det faktum att allt i universum snurrar, från den minsta molekyl till den största himlakropp.

Imamer i Pakistan betraktar sufierna som ”otrogna” och ”syndare”. Det är väl ingen tvekan, säger en av dessa heliga trångsynta farbröder, att denna dans leder bort från Gud? Vi är många som tvekar. Och tur är det. 

När jag såg de sufiska sällskapen i Istanbul som tvingas dansa och sjunga underjordiskt slog det mig: naturligtvis är sufismen förbjuden för att den predikar kärlek, tolerans och enhet. 

Först kunde jag inte förstå orsaken till förbudet. Något så harmlöst. Men jag tänkte alldeles fel, ty det är i det skenbart harmlösa som det verkligt rebelliska döljer sig, eftersom det kanske visar på ett annat sätt att hantera ett kort människoliv. 

Jag slogs också starkt av att i de nordindiska sufiska templen hinduer, muslimer, kristna och judar samlades i en och samma lokal för en bönestund. Något att begrunda en långfredag.