onsdag 18 februari 2015

Judehat, lektion 1 - 3. Första terminen, första klass

Foto: Astrid Nydahl
Det är ett grundmurat missförstånd i vår samtid att judehatet skulle ha fötts med staten Israels grundande 1948. Den sionistiska drömmen om ett återupprättat nationalhem åt det judiska folket skulle ha utlöst något som aldrig funnits, utifrån det faktum att palestinska araber fördrevs från en del av det territorium som vid den tidpunkten utgjorde ett brittiskt protektorat (förutom nuvarande Israel innefattade det Jordanien, ett självständigt territorium vid namn Palestina hade inte funnits, och då britterna styckade upp området grundades Jordanien öster om Jordanfloden och resten av mandatområdet bestod av Israel och Västbanken).

Nå, detta judehat "fött 1948" som det verkar, är alltså en del av den postkoloniala mytbildningen och gör det enkelt för var och en som vill förena antisemitism med antisionism, i det att den senare skolan sägs rikta sig explicit mot staten Israel och därmed inte ha något att göra med antisemitismen. Men i samma ögonblick man stavar till ordet antisemitism har man ju förstått att judehatet har en historia och att den sträcker sig oändligt långt bak till epoker då ingen ens tänkt tanken att det judiska folket skulle återskapa ett nationalhem. Om vi håller oss i modern tid var det ju tvärtom så att olika judiska strävanden gick ut på att få vara fullvärdiga medborgare i europeiska nationalstater. I upplysningens anda inte bara där broderskapet predikats utan också i perifera smånationer som Sverige (där judar förvisso levt länge, men fått fullständiga medborgerliga rättigheter först 1870).

Under olika perioder av lättare eller svårare antijudiska utbrott, eller pogromer i de allra värsta fallen, kunde judiska befolkningsgrupper organisera sig i en rad olika politiska och kulturella fraktioner som ofta stod i samklang med sina samtida icke-judiska landsmän. Man behöver bara erinra om organisationer som Der Bund (litauisk-polsk-ryskjudiskt arbetarförbund 1897 – 1921) och senare, i och med bland annat Theodor Herzls verk Judestaten, de sionistiska grupperna som från och med 1897 kunde bilda den globala sionistiska federationen vid världskongressen i Basel, sammankallad av just Herzl. Sionismen var nationalistisk och det var fullkomligt naturligt i en era då andra folk, som dock hade egna nationalstater, arbetade i den andan. Judarna hade i och med sionismen formulerat drömmen om den judiska stat som grundades 1948.

Judehataren historiskt – hur ser han och hon ut?

Kanske kan man börja beskrivningen med platser och epoker. Det förklarar inte så mycket men det ger en bild som man kan använda för vidare orientering.

Låt oss börja tidigt.

År 38 ska den första pogromen ha dokumenterats i Alexandria, då greker och egyptier gick till angrepp på judarna. Där kunde man förstås stanna upp och se var andra pogromer ägde rum tidigt i vår historia.

Men låt oss kika på en senare epok runt 1000-talet. Här formligen rinner det över i historieböckerna av antijudiska pogromer. Var ska jag sätta ner tangenterna? Slumpvis väljer jag de muslimska judeförföljelserna i Cordoba och Granada. Där slutade ju den mytomspunna ”guldålder” då det ska ha funnits så mycket ”fredlig samlevnad” mellan kristna, judar och muslimer, i Spanien just. Men man kan också ta sig en liten bit söderut, till marockanska Fez, där det år 1033 mördades sextusen judar i en pogrom.

Korstågens era kanske man bara ska hoppa över? Varför det i så fall? Enda skälet är att utrymme saknas. För det här är verkligen en mycket blodig period då såväl judar som muslimer piskades, våldtogs, fördrevs och mördades. Det handlar trots allt om tvåhundra år av europeisk historia, när detta pågick, fram till år 1291. Fick judarna sedan ett längre andrum? Det kan man inte påstå, eftersom de redan i samband med digerdöden på 1300-talet hamnade i hatets skottglugg. Vem kunde vara skyldiga till denna massdöd om inte judarna. Alternativ gavs inte. Juden var digerdödens sändebud.

Jag tror att Martin Luther 200 år senare skulle ha skrivit under på den beskrivningen! Hans hat var både teologiskt och personligt. Judarna stod för allt det som kristendomen inte ville vara. De ville ju inte erkänna Jesus som frälsaren, de vägrade låta sig konverteras och därför fanns det bara förföljelsens väg att gå i relation till dem. Luther lär till och med ha suckat när han tänkte på hur svårt de kristna hade att utrota judenheten.

Man ska komma ihåg att Luthers teologiska judehat haft oerhört stor betydelse alltsedan dess. Hans teser har samexisterat med den kristna kyrkans kärleksbudskap. Lutheraner är aktade representanter för den protestantiska kyrkan, också i vårt land. Man talar ogärna om hans judehat, men det finns nog inte många aktiva protestanter som är okunniga i ämnet, inte vad gäller teologin i alla fall. Det vågar jag hävda utifrån egen erfarenhet. 

De ryska pogromerna mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet är några av de värsta i modern tid. Tusentals judar miste livet, men pogromerna bidrog också till att hus och hem totalförstördes och en försvårande omständighet var att pogromerna understöddes av myndigheterna. 1905 publicerades den ökända Sions vises protokoll, en skrift som än idag, framför allt i arabvärlden, används som propaganda i judehatets tjänst.

1900-talet skulle annars stå för de allra värsta judeförföljelserna i människans historia. Det är möjligt att man kan säga att de började med Hitler och Tyskland. Men det ger en delvis skev bild, eftersom pogromer och massmord på judar förekom över stora delar av Europa under första halvan av 1900-talet. Nationalsocialismen blev förvisso ett vägval, och de som valde samma väg som Hitler bidrog till att hundratusentals judar skickades till de nazistiska dödsfabrikerna från länder utanför det tyska riket. Organisationer som de rumänska järngardisterna och de ungerska pilkorsarna var inte bara Tyskland behjälpliga, de gick ofta före och mördade i mängd. Likadant var det i Baltikum.

Aftonbladet nickade instämmande 1941 och skrev:
”Det var icke uppbyggligt. En upplevelse, som gjorde ont. Men vad som skedde måste ses i sitt sammanhang. Judarna hade här som annorstädes ådragit sig befolkningens hat. […] Greppet var radikalt. Som man såg det utifrån verkade det hårt till ytterlighet, men kanske var det ändå barmhärtigare att genom ett raskt och beslutsamt avgörande klara frågan än att låta folkblandningen fortgå.”
Nå, vi vet facit, på ett ungefär. 

Vi vet vad de tre totalitära lärorna kommunism,  fascism och nazism i slutänden innebar för judarna.
Här i Sverige då? Jodå, det var inte bara legitimt utan högsta mode i samhällets överklass att hata judar. Men efter kriget blev det mera av viskningar i privata sammanhang.

Hur låter judehatet idag? Jag plockar två citat från nätet som exempel på hur det låter från höger:
”Nu har judarnas dåliga humor gått så långt att den kan starta tredje världskriget.” (Nationell.nu) ”Vad vore världen utan en judisk terrorstat?” (samma källa)
Och från vänster, här en träffande beskrivning:
"Inom den tyska högern för hundra år sedan identifierade man kapitalets globala dominans med judarna och Storbritannien. Idag identifierar vänstern den med Israel och USA. Tankemönstret är detsamma.Vi har nu en form av antisemitism som tycks progressiv och ”anti-imperialistisk”, vilket är en verklig fara för vänstern. Rasism är däremot sällan en fara. Vänstern måste visserligen akta sig så den inte blir rasistisk, men risken är oftast inte så stor eftersom rasismen inte har den skenbart emancipatoriska dimension som finns hos antisemitismen." Från Solidarity & Workers’ Liberty nr 166 4/2 2010, en intervju med Moishe Postone, marxistisk forskare verksam vid University of Chicago, publicerad i SKMA:s Nyhetsbrev # 2/2010)
Och avslutningsvis frågar jag mig själv: har då Israels hopplösa och utdragna ockupation av Västbanken inte någon betydelse för antisemitismens nya uttryck -  ibland uttryckt som "antisionism" och ibland som något annat - i Europa? Jo, det är klart att den har. Man kommer undan med det mesta om man hänvisar till den.

För mig är saken ganska enkel: staten Israel är en sak och enskilda judiska män och kvinnor en annan. Det staten Israel gör gentemot palestinierna som lever under ockupationens hårda regim kan herr eller fru X i Paris knappast göras ansvarig för.

Ansvaret ligger hos den israeliska politiska klassen och det militära översta skiktet i landet. Men det är just den sortens uppochner-vända logik som får rättfärdiga den islamistiska terrorn. Jag skulle inte tveka att säga att den kommer att prägla framtiden. Men låt en sak stå glasklar: om Israel en dag lämnar Västbanken och lever i fred med en palestinsk grannstat så kommer det inte att djupare påverka judehatet. Det lever och frodas, efter 1948, så som det levde och frodades alla epoker före 1948. Därför kan vi inte tiga om det. Varken nu eller framöver.