Gunnar Broberg: Tsunamin i Lissabon. Jordbävningen den 1 november 1755, i epicentrum och i svensk periferi (Atlantis).För drygt 250 år sedan förstörde en förödande tsunami Portugals huvudstad Lissabon. Klockan 9:20 den 1 november 1755 skakades staden av ett mycket kraftigt skalv, vars epicentrum låg 200 kilometer västsydväst om Cape St. Vincent (Portugals sydvästra hörn). Dödstalen brukar uppges ligga mellan tio- och etthundratusen. Hela centrum förstördes av vågen och de efterföljande bränderna. Endast de högt belägna stadsdelarna klarade sig. Markis Pombal, som idag står staty vid foten av Avenida da Liberdade, uppmanade landsmännen: "Begrav de döda, ge de överlevande mat och återuppbygg staden".
På årsdagen högtidlighölls minnet av de döda i Portugal, ungefär samtidigt som man började hålla minneshögtider för den senaste tsunamins alla offer, i Thailand, i Indien, Sri Lanka och andra länder.
Jag själv hade ingen aning om vad en tsunami var. Om Lissabon visste jag att en stor jordbävning ödelagt staden. Trots att jag befunnit mig där av och till i mer än tjugo år hade ingen förklarat att det var den efterföljande tsunamins vattenmassor som raserat stadens centrum. Nu vet vi alla bättre. Ingen kan idag skaka på huvudet inför frågan om vad en tsunami är.
Det intressanta med Brobergs bok är att han lyfter fram och resonerar kring de svenska reaktionerna på det som hände 1755. Trots frånvaron av i princip alla de massmedier vi idag har till vårt förfogande nådde alltså nyheten också vårt land. Broberg citerar källorna, som är allt ifrån enskilda personer som befann sig i regionen, till den tidens store publicist Christopher Gjörwell i Swenska Mercurius.
Som vi vet blev jordbävningen motiv inte bara för kristna bannbullor, utan också för diktarnas sätt att förhålla sig till teodicé-problematiken. Voltaire skrev den kanske radikalaste tolkningen av alla, som definitivt lyfte bort den gudomliga makten ur diskussionen för att framhäva upplysningens betraktelsesätt. Hjalmar Gullberg kommenterade tsunamin och Voltaire i en dikt från 1959:
Vad gjorde detta år hans prästerskap för miner
när de i mässan drack hans vin och åt hans bröd?
Nyheten spreds. Voltaire skrev på alexandriner
ett ode och en värld förstod att Gud var död.
Slutsatsen hos Gullberg var också, att det i nödens stund "ingen Fader fanns som var i stånd att skydda". Det intressanta med att se hur vi svenskar förhåller oss till tsunamin 2004 är att just kyrkan tycks bli en samlande punkt för sorg och minnen. Från Thailand har man visat ett slags new age-mässor med spröda sånger till elektriskt piano, vilka tycks ha tjänat som samlande punkt. Hur långt är vi då från syndaflodens budskap?Broberg diskuterar också detta, och säger bland annat, att det som skiljer oss från 1700-talet är att man då sa att det kommer att hända igen, men nu säger "Det får inte hända igen, vi hittar snart en lösning". Just därför är det anmärkningsvärt att man i Lissabon, fortfarande 2005, inte byggt upp någon form av tsunamivarning. Ämnet debatteras flitigt i Portugal.
Ärendet för boken är inte bara det som hände i Lissabon, även om det är dess utgångspunkt. Ärendet tycks istället vara att belysa hur vi globalt förhåller oss till de stora katastroferna, de som förr betecknades som "Guds straff" och en syndaflod.
4 kommentarer:
Erinrar också om Lidners "Grevinnan Spastaras död" : "Monn Guda-Nåd och Rätt är till ?" - en farlig fråga att ställa vid den tiden.
Människor verkar oförmögna att inse att vi är lekbollar för naturens vilda och oberäkneliga krafter. När katastrofen inträffar letar vi alltid efter någon ansvarig trots att någon sådan knappast kan finnas.
Efter katastrofen i Thailand skrev en känd biskop i DN: "Vem skall avsättas nu? Blir det Gud?" Det hade redan Voltaire och -i mera försiktiga ordalag- Lidner gjort.
Bengt, du skriver "Människor verkar oförmögna att inse att vi är lekbollar för naturens vilda och oberäkneliga krafter. När katastrofen inträffar letar vi alltid efter någon ansvarig trots att någon sådan knappast kan finnas." Just den tanken har slagit mig under Estoniakatastrofen och den tsunami som blottställde alla turister (man talade mer om dem än om lokalbefolkningens katastrofer under inledningsskedet). I båda dessa fall har vi hört de upprörda människorna som på ett närmast uppgivet sätt frågat "Var är den svenska regeringen", som om det vore en självklarhet att det skulle komma en svensk delegation timmarna efter en katastrof. Det finns verkligen skäl att i massturismens tidevarv fundera på detta. Men när det inte finns en gud att anklaga ligger det kanske närmast till hands att anklaga den egna regeringen. Den finlandssvenske filosofen von Wright hade annars en förnuftig term som man kan ha nytta av. Han talade om "omständigheternas diktatur".
Så regeringen är vår nutida gud menar du? (Nej, naturligtvis inte... Det låter ju ruskigt.) Men det verkar som om vi måste ha någon högre makt att förlita oss på. Eller skylla på snarare. Och när Gud är död till vem skall vi vända oss?
Svårt som det är och i fullt medvetande om vår otillräcklighet måste vi försöka ta ansvar själva. Fatalismen ("insh'allah") i islam är det jag har svårast att förlika mig med i den religionen: då har man abdikerat allt eget ansvar och kan göra vad som helst. Det blir ändå som Gud vill.
Bengt, jag höll på att säga "Nej, Gud bevare oss"- men jag tror att du förstod,
och just detta inshallah är en av de "nygamla" uppfattningar som vi inte kan leva med,
bl.a. därför att vi en gång gjort upp med den religiösa fatalismen, och för att det är omöjligt att backa sin egen historia. Jag har reste tillräckligt mycket i muslimska kulturer för att se vad den hållningen leder till.
Skicka en kommentar