I Per Agne Erkelius sista roman Hotel Galicja finns det två huvudpersoner: berättaren själv, en svårt sjuk författare, och föremålet för hans unga kärlek, israeliskan Régine Zuckerkandl. Hon var bara ett barn när hon med sina föräldrar och syskon flydde Österrike för att undkomma Hitlers trupper och en säker död. De sökte skydd i Sverige men fick inte stanna, varför de fortsatte sin flykt till Frankrike.Den unge författaren, berättaren i denna bok och med många drag gemensamma med Per Agne Erkelius själv, möter Régine på Cypern, när hon då – på 1960-talet – är en vuxen israelisk kvinna. Tillsammans med sina kamrater från kibbutzen befinner hon sig på Cypern för arbete. Berättaren befinner sig på resa, hemma i Sverige har han fru och barn. Omständigheterna gör att han möter Régine och en stark, nästan explosiv kärleksaffär mellan dem inleds. Skildringen av deras möte och de gemensamma dagarna och nätterna på Cypern är erotiskt laddade och fulla av liv och värme.
Men detta är bara en av romanens rika berättelser. Det andra huvudspåret utspelar sig i nutid, med blickar ner i 1940-talets förintelsemaskineri. Berättaren sitter nämligen på Hotel Galicja i polska Oswiecim, det vill säga den plats vi bättre känner som Auschwitz, och arbetar med sin roman.
Han har rest dit för att följa spåren av flyktingfamiljen Zuckerkandl. Därför blir detta också en roman om förintelsen. Måhända är detta tunga spår inte lika övertygande. Det finns tiotusentals ögonvittnesberättelser från de nazistiska dödsmaskinerierna och jag har alltid tyckt att förstahands-källorna är intressantast. Det innebär inte att Erkelius lägerberättelse skulle stå sig slätt vid en jämförelse, utan bara det att den för bokens helhet inte tillför lika mycket som dess utrymme kunde skvallra om. Ty det verkligt intressanta i hans bok är det spänningsladdade förhållandet mellan den svenske mannen och den judiska, sedermera israeliska, kvinnan.
Kanske är det också här som förlagstextens frågor får sin brännande aktualitet: vad ska vi göra med det vi i dag vet om förintelsen, och vem får och kan berätta om den? Jag skulle inte tveka att svara, att våra kunskaper alltid måste få individuella konsekvenser. De statligt påbjudna historieskrivningarna riskerar att slå tillbaka som en bumerang. Vem vill ha en statlig förintelsekunskaps-myndighet? Sverige är unikt i det avseendet.
På den andra frågan finns det i dag risk att svaret måste bli: var och en som har kunskap både får och kan berätta om förintelsen. De människor som har förstahandskunskap finns snart inte med oss.
Det ankommer alltså på de levande människorna att skriva det förflutnas berättelser. Per Agne Erkelius gör det här på ett föredömligt sätt.
