 |
| Foto vid havet i helgen, av Astrid Nydahl |
Varför skulle jag hyckla inför mina läsare? Så här ser sanningen ut! Det var ganska överraskande också för mig själv att också mitt yttre bär så starka spår av den nedåtgående spiralen.
Att jag dessutom gått ner mycket i vikt hör till bilden. Det har inte hänt under alla år jag använt Tofranil/Anafranil vilka båda är kända för sina viktuppgångsmekanismer (sedan 1986, då jag vägde 30 kg mindre än i dag). När mitt hjärta stannade fick jag lämna in alla dessa tabletter för destruktion. Dessa mediciner kan ju ligga bakom hjärtstoppet, om det inte är det genetiska fel man också utreder (det tar tre månader att få svar).
Är det inte en mycket bra sak att vikten nu sjunker? I sig är det förstås det. Men när man befinner sig i en situation där själva sjukdomstillståndet också innefattar de groteska biverkningarna av de nya medicinerna så blir det mesta likgiltigt.
Så har jag aldrig sett på livet förr. Vad är ens meningen med dessa hemska dagar? Vilken glädje kan de bidra till?
Jag känner hur sammanbrottet närmar sig och jag har givit mycket tydliga besked om vad som inte får ske då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar