 |
| Viby kyrka, i vårt grannskap. Foto: Astrid Nydahl |
Det finns ingenting trösterik i att några grannar och vänner också är allvarligt sjuka. Vad skulle det i så fall bestå i?
Det enda trösterika är att det alltid erbjuds en mental flykt. Mental? Dumt uttryckt, men jag syftar på att det finns litteratur och annan kultur som distraherar.
På Systembolaget inhandlades det vita vin som ska drickas till kycklingrätten på söndagen. Vi köper aldrig hem kyckling numera (av väl bekanta skäl), men inför det recept vännen Per sände stod jag försvarslös. Det får bli en engångsföreteelse och jag är övertygad om att smaken kommer att trumfa det mesta (curry och rosépeppar med äpplen).
På måndag ska vi inte festa, men vi ska fira vår 29:e årsdag tillsammans. Den 28 augusti 1994 blev det vi och det har det varit sedan dess. Varför avstå gemenskap, trygghet och närhet, när alternativet vore påtvingad ensamhet, otrygghet och fullfjädrad distansering?
Lördag som sagt. Inte ens friidrotts-vm kan jag se, eftersom tv4play kräver ett särskilt abonnemang i datorn som kostar pengar (vi har inte fiber, så tv-skärmen skulle inte kunna visa det, där får vi hålla till godo med de korta sändningarna som hackas sönder av reklam). Så var det med de gratis friidrotts-sändningarna. Ger man skojare som TV4 lillfingret snor de hela armen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar