Jag håller tal i Stockholm |
Anteckningar söndag.
Att läsa sig bort är en beprövad metod. Ändå gör sig magkrampen påmind.
Jag sitter vid tv:n och följer cykelloppet i Skottland. Naturen fängslar mer än tävlingen. Påminner mig om 1990-talets Tour de France som jag följde i Sätaröds station, helt ensam och med något gott framdukar. Trots intensivt arbete med förlaget och tidskriften fanns det tid till det.
Växer en medicinrelaterad sjukdom sig starkare också sedan man kastat preparatet? Man talade om upp till sex veckors känningar. Att jag skulle bli arg och bitter hade jag inte räknat med, men det blev jag. Den vreden riktas mot den förskrivande läkaren, som jag gått till sedan 1986, från och till, hela tiden medicinerande.
När jag tittar ut är det mest som ett duggregn. Men jag vet att det fram emot kvällen ska komma ett mycket kraftigt regn, som ska drabba nästan hela landet. Småkallt är det, så fönstren i köket och sovrummet är stängda.
Varför läser jag Jan Myrdal igen, efter så många år, då jag mest föraktat hans ställningstaganden och uttalanden? Kanske för att återfinna något bortglömt eller genom åren dolt av det offentliga liv han nästan helt förlorade. Jag botaniserar på JM-sällskapets hemsida och får syn på både det förflutna och det senaste.
Erinrar mig mötet med Jan Myrdal i en stor mässlokal där vi firade 1 maj och Gnistans 10-årsjubileum mot slutet av 1970-talet. Förste talare var veteranen Nils Holmberg (som personligen träffat både Mao och Hoxha), sedan var det jag, klädd i kavaj, vit skjorta och slips, och avslutningsvis Myrdal.
En fin orkester hade satts samman för dagen, med blåsare, bouzoki och annat, med Anne-Sofie Nilsson som en av två sångerskor. Hon hade skivdebuterat det året, med mycket övertygande När dagen kommer på Oktoberförlaget. Hon arbetade tillsammans med bluesartisten Roffe Wikström på tonsättningar av mina dikter. Någon skiva blev det dock aldrig av det. Hon sjöng den dagen bland annat Eisler, Tucholsky och Theodorakis. Hon dog 2014.
2 kommentarer:
Tänk att en halländsk miljonär tog sig an Myrdal som uppenbarligen var pank på sin ålders höst och ordnade lägenhet åt honom i Varberg. Det är nästan så att jag saknar JM och den vänster han representerade när jag ser hur dagens s.k vänster som ibland benämns woke söker sig bort från upplysningstraditionen och in i dimmorna. Bort från oss alla?
Tack Stefan,
Vi är mer överens än du tror.
Hade dagens "vänster" funnits på 1970-talet hade jag då aldrig ens velat vara i deras närhet.
Skicka en kommentar