Suzanne Brøgger: Sølve

Svenska översättningen

Danska originalutgåvan

Får jag påminna er om en fantastisk dansk bok (jodå, den finns också på svenska vilket framgår av omslagsbilden ovan, sedan 2008, men utkom i original 2006, då jag skrev följande om den i en närbelägen lokaltidning)? Det vill jag gärna. Inte minst för att det nu utges osedvanligt mycket skräp. Dumt att ens bry sig när man kan läsa en bok som denna!

 

I polska Torun stod hennes morfars vagga. Den gamle juden vandrade därifrån med sitt brännvinsrecept, kom till Danmark där han träffade en ung kristen kvinna.

 

Ur henne steg hon som skulle bli författarinnans moder, och långt borta från det judiska skulle också hon kretsa kring vaggan och traditionen, eftersom morfadern fått fly föraktet och potatisen morgon, middag och kväll. Kopernikus hade också levt där och när ursprunget ska beskrivas är det inte brännvinsmakaren utan alkemisten som hyllas, en historia vacker som livet självt, roten är ju alltid, skriver hon, "en okänd sång."

 

Suzanne Brøgger har just berättat: fragmenten om detta ursprung finns spridda i den mer än fyrahundra sidor, oupphörligt fascinerande berättelsen "Sølve", som både kan läsas som en memoarbok och en Danmarkshistoria.

 

Det är en frustande, frenetisk, fräck och fantastisk Brøgger vi möter. Det är ett mildare temperament över henne nu, prosan andas ett slags lugn och eftertanke, men det är samma kvinna som givit oss "Creme fraiche" och de andra klassiska böckerna.

 

Hon är densamma i litteraturens mest grundläggande mening: hon berättar sitt liv, hon skriver vidare på sitt stora jag-verk, som alltid blir den ärligaste, men också mest smärtsamma och direkta formen av litteratur.

 

Brøgger pjåkar sig inte. Men hon bökar runt när hon berättar, med både humor och distans, om denna plats där den gamla skolan står. Där fanns gården Sølve. Platsen bestämmer hennes berättelse. Den blir en djuplodande lokal historik. Blicken går långt bak i tiden, men berättelsen hejdar sig hela tiden inför nuet: människorna, miljöerna. Men hon är ingen intellektuell name-dropper, tvärtom är det den lilla byns egna människor hon talar med och om.

 

Hon återkommer gång på gång till det judiska. Nej, säger Brøgger, jag själv är inte jude, men vi kommer inte undan det (och ändå är hon i strikt mening det, morföräldrarna beskriver hon som "judiskt borgerskap" i sin stora släktkrönika Jadekatten). Men det är inget slutgiltigt biologiskt faktum utan en filosofisk fråga. Det judiska säger hon, är den tillspetsade versionen av frågan om vad en människa är i förhållande till Gud eller intet. Israelerna är ett bosatt folk skriver hon, i motsats till detta att vara jude – som är "den hemlösa, transportabla lärdomen". Den människan, fri att komma eller gå, var just vad nazisterna ville göra slut på. Den fria människan som ett hot mot allt det totalitära. Så kretsar Brøgger kring både ett arv i familjen och en av samtidens avgörande frågor.

 

Men boken handlar om så mycket mer: familjelivet, maken (den förste, siste och ende), om moderskapet och dotterns uppväxt som så i grunden förändrar hennes egen tillvaro, om moderns anorexi som kastar en lång skugga in i henne själv.

I starka fragment återkommer ämnena gång på gång, de blir som små sidospår i den stora berättelsen om Sølve, skolan, Løve, Torbjørn och Ziene och de kollegor som tycks ha betytt mest för henne (där Villy Sørensen hela tiden kikar ut ur texten).

 

Så byggs berättelsen upp som en väv: man känner efter ett tag igen mönstren, metoden, och förstår varför skolhusets historia är så viktig för författarinnan (och fröjdas över berättelsen om hur Joachim Israel var en av de fyra som köpte huset och därmed möjliggjorde för Suzanne Brøgger att finna den lokala förankring och frid som behövdes för att skapandet skulle förlösas).

 

Och mot slutet av boken närmar hon sig en kärnfråga: hur ska man hantera varje vardag, även om man är ensam?

 

Är det viktigt att "pynta sitt hus med blommor" eller att bära vackra kläder trots att ingen ser på? Hon svarar ja på sina frågor, därför att man varje dag måste påminna sig själv om "livets vidunderlighet". I den andan är hela boken skriven.