” –Jag tror att Putin är ute efter att få respekt i omvärlden. Han anser att Ryssland har trängts tillbaka de senaste trettio åren och att de ryska synpunkterna och invändningarna inte tagits på allvar och att ingen lyssnat” (Sven Hirdman intervjuad av Britt-Marie Mattsson, i GP den 26 februari 2022)
Sedan flera år har f.d. ambassadören Sven Hirdman blivit känd för både cyniska och uppseendeväckande hållningar i relation till Putins Ryssland. Han har med självklarhet kunnat hänvisa till sin mångåriga erfarenhet och stora förtrogenhet i ämnet. Just som Putins ryska krigsmaskin gick in i Ukraina - bara några dagar hade passerat - lät han sig intervjuas och blev en talesman för den ryska regimen i sin till förståelse förklädda proryska hållning. När Putin förvandlade Ryssland till spillrorna av ett samhälle och en stegvis förvandling till fascistisk diktatur – i sig en stor tragedi – och började mala sönder Ukraina militärt, med ett ohyggligt våld och en brutalitet som inte står forna tiders erövrare efter, vill han övertyga oss om att allt egentligen är USA:s, EU:s och övriga Europas fel.
DN skrev den 16/3-2022: ”Sven Hirdman har varit styrelseordförande för Varyag resources, senare Rusforest, vars syfte var att investera i onoterade ryska bolag. Han har också suttit i styrelsen för Moskvas statliga institut för internationella relationer. Ordförande under samma period var Sergej Lavrov, då som nu Rysslands utrikesminister.”
Den omfattande dokumentation kring sin egen roll som svensk ambassadör i Ryssland – under Gorbatjovs, Jeltsins och Putins regimer – som finns i boken De hemliga rapporterna från Moskva. Från Ryssland 1994 till kriget i Ukraina 2022, är till stor nytta för en läsande svensk publik.
Eftersom Hirdman mött mycket hård kritik från både diplomatiskt och intellektuellt verksamma svenskar med Ryssland, det ryska språket och kulturen, som sitt specialområde, bör vi här gå till källorna och studera vad som sagts och skrivits under avgörande skeden i modern rysk historia.
I bokens förord skriver Hirdman, att den bland annat omfattar ”utbrottet av kriget i Tjetjenien i slutet av 1994, situationen i Ryssland efter Jeltsins återval som president sommaren 1996, förhandlingarna mellan Ryssland och NATO om ett bilateralt principavtal 1997, de kontroversiella relationerna mellan Ryssland och de baltiska staterna, den ekonomiska krisen i augusti 1998, då Ryssland nästan gjorde statsbankrutt, konflikten om Kosovo 1999, Putins makttillträde år 2000, Rysslands relationer med EU. En markant händelse i de svensk-ryska relationerna, som återspeglas i rapporteringen, är det svenska medlemskapet i EU 1995 och det svenska ordförandeskapet i EU 2001. I slutet av boken återfinns en bakgrundsanalys från 2008 av kriget mellan Georgien och Ryssland och en annan om Ukrainakrisen 2014. Avslutningsvis försöker författaren bedöma det aktuella läget i Ryssland i tre kapitel.”
Det finns en språklig attityd här som är anmärkningsvärd. ”Utbrottet av kriget i Tjetjenien” är ett exempel. Kriget ”utbröt” inte. Det bestod i Rysslands upprepade militära överfall på Tjetjenien. Likadant är det med Ukraina.
I Axess 3/2022 skrev Fredrik Johansson bland annat:
”Ridån faller när han får frågan om han står fast vid en debattartikel från 2018: ´Jag gjorde den bedömningen och den stämmer helt och hållet, bortsett från att Ryssland har invaderat Ukraina.’ En inte obetydlig detalj, skulle en lekman möjligen invända.”
OBS! Recension av boken följer senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar