All seriös bokutgivning har i tider av barbari och kulturlöshet något heroiskt över sig. Se nu bara på serien Kultura på h:ströms förlag. Den presenteras med orden ”I serie Kultura utger vi kulturvetenskaplig litteratur av högt värde i vår tid och civilisation”.
Bland de hittills utgivna titlarna återfinns verk av E.M. Cioran, Ernst Jünger, Albert Camus och Arthur Schopenhauer, för att bara nämna några. Senast utgivna är alldeles nysläppta Gershom Scholem: Walter Benjamin – historien om en vänskap. Jag har läst. Och läst om.
”Tiden vi hade tillsammans tillbringade vi inte sällan med promenader genom gamla Bern, men oftast i hans stora arbetsrum, i vilket han efter hand samlat en del av sitt bibliotek (…) Vi gick tysta, och när vi började tala, stannade Benjamin ofta, då han starkt uppskattade sådana skiften under samtal.” (sidan 103)
De två möttes när de var mycket unga, Benjamin hade just fyllt 23 och Scholem var sjutton och ett halvt. Benjamin kom från en högborgerlig judisk familj, peiodvis mycket rik, medan Scholems familj var ”småborgerlig på uppgång”. De befann sig båda i den mångfacetterade judiska kultur som frodades i Berlin på 1910- och 1920-talen. När Första världskriget bryter ut skakas hela denna kultur av den hotfulla stämningen. Vänner tar sina liv. Och ändå fortsatte diskussionerna om Kant och Heine. Samtalen blir själva livsnerven.
Benjamin var en fysiskt och psykiskt plågad man. Han avskydde ljud, och på den punkten är jag helt införstådd. Oljud som andra kallar ljud kan bryta ner oss fullständigt, ”…återigen drabbats av oljudpsykos, som helt överväldigar mig…” s.161.
Tillbaka i Tyskland 1920 levde han i tillbakadragenhet. Dessförinnan, i september hade han gömt sig i Lugano och han manar Scholem: ”Berätta inte detta för någon.” s. 127
Scholem säger att Benjamin var marginaliserad i två avseenden, både i relation till den akademiska forskningen och till ”det litterära fältet”.
Nytt för mig är att han var spelmissbrukare. Hans pengar försvann in i kasinots kassa. Hans beteende i många andra avseenden präglades av missbruk, inte minst hans märkliga relationer med kvinnor. "Många tålde honom inte", säger Scholem.
I boken passerar flera av den epokens stora personligheter: Brecht, Adorno, Agnon, Bialik, Martin Buber, Paul Klee och många andra.
Mot slutet av hans liv blev det riktigt illa. Hannah Arendt försökte intervenera, ”Vad gäller Benji är jag riktigt orolig”, skrev hon i brev till Scholem. För henne röjde han 1940 sina självmordavsikter.
Vänner hittade honom döende på hans hotellrum i Port Bou. Stor överdos opium. Följande morgon skrevs en dödsattest. Hans död inträffade mellan 26 och 27 september 1940.
Det finns många av Benjamins verk översatta till svenska. I mitt bibliotek räknar jag till dussinet titlar. Senast utkom en ny och reviderad version av Passagearbetet, i översättning av Ulf Peter Hallberg (se min blogg här). Av Scholem finns endast Den judiska mystiken på svenska (översatt av Joachim Retzlaff, 1992), men det finns en omfattande lista av hans verk översatta till eller skrivna direkt på engelska.
Föreliggande bok är både sakligt berättad av en nära vän, men också gripande i sina insikter och erfarenheter. Den är skriven långt efter det att Benjamin dog och den har det långa perspektivets alla fördelar (eftersom den också bygger på konkreta uppgifter i brev och dagböcker), publicerad 1975. För den som hyser minsta intresse för judisk-europeisk historia, filosofi och teologi är den oumbärlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar