Walter Benjamin, läsning för en flanör i sommarvärmen

Walter Benjamins Passagearbetet fotograferat på mitt matbord. 1990 års upplaga överst, den nya nedanför.

Walter Benjamin: Passagearbetet, band I och II. Paris, 1800-talets huvudstad (Atlantis förlag, utgivare Rolf Tiedeman, översättning, revidering och kommentarer av Ulf Peter Hallberg).

1990 utkom på svenska, i serien Moderna tyska tänkare på förlaget Symposion, i tre vackra band, för första gången Walter Benjamins epokgörande arbete om Paris som 1800-talets huvudstad. Benjamins fragmentariska teknik väckte naturligtvis osedvanligt intresse och hans författarskap blev med både entusiasm och iver diskuterat på nytt. Hallberg själv talade om verket som en labyrint av tankebilder. Tidigare hade Bo Cavefors utgivit två verk av honom, Bild och dialektik 1969 och Essayer om Brecht 1971. Symposion skulle senare ta upp den kastade handsken och fortsätta med verk som Barndom i Berlin kring 1900, Goethes ”Valfrändskaperna”, Enkelriktad gata och Språkfilosofiska texter utgavs av förlaget Daidalos 2013.

Vad utgivningen av Passagearbetet 1990 betydde för svensk litteratur och för det akademiska litteraturstudiet vågar jag inte ens gissa. Men om jag utgår från mig själv – och så bör man till syvende och sidst tänka och göra – så hade det en avgörande och djupgående betydelse. Passagearbetet ställdes hemma hos mig aldrig undan i en bokhylla utan fanns tillgängligt både som inspirationskälla och som referens. Sedan många år har det varit omöjligt att hitta, också antikvariskt.

Det är därför en stor glädje att se förlaget Atlantis nyutgåva i två band. Ulf Peter Hallberg har för denna kastat om bokens titel så att fokus ligger på Passagearbetet, och resten tjänar som en underrubrik. Hallberg har reviderat översättningen, och därtill lagt in en serie mycket fina tidstypiska bilder i form av vykort som ger liv och lyster åt framställningen. Utöver Hallbergs eget förord finns här också ett av Sylvain Briens, professor vid Sorbonne i Paris.

Hallberg skriver:

Till skillnad från utgåvor i andra länder har det mesta av fransk och engelsk text översatts. Vi har velat skapa en inspirerande utgåva för alla, där läsningen inte hindras av att en stor del av citaten och hela den andra exposén är skrivna på franska.

Som läsare bugar man sig för ett sådant val.

Walter Benjamin (1892 - 1940)

 I Svenska Dagbladet skriver Arne Melberg om nyutgåvan:

Jag ser framför mig Benjamin där han satt i läsesalen på Bibliothèque Nationale – jag satt där själv några gånger på 90-talet och fick uppleva proceduren: man beställde skriftligen det man ville ha varpå boken dök upp på pulten inom en timme. Det är ju slående likt hur vi alla numera arbetar med nätet som bas, bara lite långsammare men i gengäld med materialets fysiska närvaro. Den återupptäckte Benjamin togs på 70-talet till intäkt för en alternativ marxism, på 90-talet fick han inspirera medieteori. I dag ser jag konturerna av en ny Benjamin-kliché: den nätkulturella gurun. Allt det som jag redan citerat om att lägga utveckling och historiska sammanhang åt sidan och i stället hänge sig åt nuets oändliga sammanhang – det är väl just det som kännetecknar nätkulturen?

Detta är en minst sagt intressant koppling till vår egen tid, både vad gäller attityd och metod.

Det dagliga slitet vid datorn, sökande efter källor och material, har karaktären av fragmentariskt, nästan pusselliknande arbete. Melberg igen:

Också dagens flanör – som till skillnad från Benjamins flanör mycket väl kan vara en kvinna – kan vakna upp från sina illusioner och gå ut i nuets Paris. Men hon går nog inte bara i passager och butiker och på boulevarder, hon vandrar i stället i tröstlösa förorter, registrerar sociala och kulturella motsättningar och fruktar att hon befinner sig på platsen för ett nytt slags krig. Paris är kanske återigen vår tids och Europas huvudstad men nu med katastrofen inbyggd från början.

Det behöver inte sägas mer än så. Melbergs sista ord i understreckaren förbinder då och nu på ett sätt som i alla fall för mig belyser behovet av nya essäistiskt lagda författare som kan framkalla begripliga bilder av den ondskefulla våg som bland annat skördat offer i våra dagars Paris.

En av stadens passager, 1907.

Atlantis förlag har gjort en välgärning med nyutgåvan. Vad man ska säga om Ulf Peter Hallbergs arbete med den vet jag inte riktigt, men nog kan man kalla det för en kulturgärning av mycket stor betydelse. Nu behöver ingen längre rota förgäves efter detta viktiga arbete.

Verket hos förlaget finner man här.

Arne Melbergs understreckare finns här. 

Walter Benjamins Passagearbete i efterlängtad nyutgåva

Walter Benjamins Passagearbetet fotograferat på mitt matbord. 1990 års upplaga överst, den nya nedanför.

Walter Benjamin: Passagearbetet, band I och II. Paris, 1800-talets huvudstad (Atlantis förlag, utgivare Rolf Tiedeman, översättning, revidering och kommentarer av Ulf Peter Hallberg).

1990 utkom på svenska, i serien Moderna tyska tänkare på förlaget Symposion, i tre vackra band, för första gången Walter Benjamins epokgörande arbete om Paris som 1800-talets huvudstad. Benjamins fragmentariska teknik väckte naturligtvis osedvanligt intresse och hans författarskap blev med både entusiasm och iver diskuterat på nytt. Hallberg själv talade om verket som en labyrint av tankebilder. Tidigare hade Bo Cavefors utgivit två verk av honom, Bild och dialektik 1969 och Essayer om Brecht 1971. Symposion skulle senare ta upp den kastade handsken och fortsätta med verk som Barndom i Berlin kring 1900, Goethes ”Valfrändskaperna”, Enkelriktad gata och Språkfilosofiska texter utgavs av förlaget Daidalos 2013.

Vad utgivningen av Passagearbetet 1990 betydde för svensk litteratur och för det akademiska litteraturstudiet vågar jag inte ens gissa. Men om jag utgår från mig själv – och så bör man till syvende och sidst tänka och göra – så hade det en avgörande och djupgående betydelse. Passagearbetet ställdes hemma hos mig aldrig undan i en bokhylla utan fanns tillgängligt både som inspirationskälla och som referens. Sedan många år har det varit omöjligt att hitta, också antikvariskt.

Det är därför en stor glädje att nu se förlaget Atlantis nyutgåva i två band. Ulf Peter Hallberg har för denna kastat om bokens titel så att fokus ligger på Passagearbetet, och resten tjänar som en underrubrik. Hallberg har reviderat översättningen, och därtill lagt in en serie mycket fina tidstypiska bilder i form av vykort som ger liv och lyster åt framställningen. Utöver Hallbergs eget förord finns här också ett av Sylvain Briens, professor vid Sorbonne i Paris.

Hallberg skriver:

Till skillnad från utgåvor i andra länder har det mesta av fransk och engelsk text översatts. Vi har velat skapa en inspirerande utgåva för alla, där läsningen inte hindras av att en stor del av citaten och hela den andra exposén är skrivna på franska.

Som läsare bugar man sig för ett sådant val.

Walter Benjamin (1892 - 1940)

 I Svenska Dagbladet skriver Arne Melberg om nyutgåvan:

Jag ser framför mig Benjamin där han satt i läsesalen på Bibliothèque Nationale – jag satt där själv några gånger på 90-talet och fick uppleva proceduren: man beställde skriftligen det man ville ha varpå boken dök upp på pulten inom en timme. Det är ju slående likt hur vi alla numera arbetar med nätet som bas, bara lite långsammare men i gengäld med materialets fysiska närvaro. Den återupptäckte Benjamin togs på 70-talet till intäkt för en alternativ marxism, på 90-talet fick han inspirera medieteori. I dag ser jag konturerna av en ny Benjamin-kliché: den nätkulturella gurun. Allt det som jag redan citerat om att lägga utveckling och historiska sammanhang åt sidan och i stället hänge sig åt nuets oändliga sammanhang – det är väl just det som kännetecknar nätkulturen?

Detta är en minst sagt intressant koppling till vår egen tid, både vad gäller attityd och metod.

Det dagliga slitet vid datorn, sökande efter källor och material, har karaktären av fragmentariskt, nästan pusselliknande arbete. Melberg igen:

Också dagens flanör – som till skillnad från Benjamins flanör mycket väl kan vara en kvinna – kan vakna upp från sina illusioner och gå ut i nuets Paris. Men hon går nog inte bara i passager och butiker och på boulevarder, hon vandrar i stället i tröstlösa förorter, registrerar sociala och kulturella motsättningar och fruktar att hon befinner sig på platsen för ett nytt slags krig. Paris är kanske återigen vår tids och Europas huvudstad men nu med katastrofen inbyggd från början.

Det behöver inte sägas mer än så. Melbergs sista ord i understreckaren förbinder då och nu på ett sätt som i alla fall för mig belyser behovet av nya essäistiskt lagda författare som kan framkalla begripliga bilder av den ondskefulla våg som bland annat skördat offer i våra dagars Paris.

En av stadens passager, 1907.

Atlantis förlag har gjort en välgärning med nyutgåvan. Vad man ska säga om Ulf Peter Hallbergs arbete med den vet jag inte riktigt, men nog kan man kalla det för en kulturgärning av mycket stor betydelse. Nu behöver ingen längre rota förgäves efter detta viktiga arbete.

Verket hos förlaget finner man här.

Arne Melbergs understreckare finns här.

Flanören - också här hemma i Skåne

Foto: Astrid Nydahl

Flanören finns här och nu. Jag ser den arabiske flanören i min stad. Han har händerna lätt korsade på ryggen och mellan dem håller han radbandet. När han fingrar på radbandet händer det att han stannar upp, som om den ena foten vilade fritt i luften. 

Jag ser honom och minns flanörerna jag sett i Mellanöstern. Utmed havet i Tel Aviv, där han i alla fall gick fram till början av 1990-talet. I Jerusalems gamla stad. I Tripoli, också där utmed havet, liksom i Benghazi. Flanören alltid i plural: två män bredvid varandra, ett lågmält samtal som iakttagaren inte förstår, samförstånd och cigarretter.  

I Passagearbetet säger Walter Benjamin att "flanörens dagdriveri är en demonstration mot arbetsdelningen" och jag tror att jag förstår vad han menar med det. I Libyen undrade vi ofta om dessa flanerande män utmed Medelhavets strand egentligen hade någon anställning eller annan form av inkomst eller om de helt enkelt flanerade på heltid. Den arabiske flanören i min stad ser jag alltid bara ensam. Det finns inga kvinnor bredvid dessa män. Här inte ens en annan man, han flanerar alltid ensam och han är alltid lika snyggt klädd. 

Föreställningen att behållningen av dagdriveriet är värdefullare än den av arbetet ligger bland annat till grund för la flânerie. Flanören ägnar sig som bekant åt "studier". (Benjamin: Passagearbetet)

Är då dagdriveri synonymt med försöken att låta någon annan betala för ens livs basbehov? Det är jag inte alls säker på. Flanören behöver inte alls vara en dagdrivare för att identifieras. Vad behållningen angår är det numera välbekant för varje charterturist att behållningen är just det som uppnås genom dagar av sysslolöshet och iakttagande.

Drömmarnas och längtans stad

Foto: Astrid Nydahl

"Staden är endast skenbart likformig. Till och med dess namn har olika klang i olika stadsdelar. Ingenstans - det skulle i så fall vara i drömmarna - kan man uppleva fenomenet gräns mer ursprungligt än i städer." Walter Benjamin: Passagearbetet, band 1, översättning av Ulf Peter Hallberg 1990.

När det är tungt och svårt kommer jag på mig själv med att längta till Köpenhamn. Inte att gå där en vinterdag med den iskalla vinden som sveper in från havet och träffar människorna. Nej, det Köpenhamn jag längtar till är vårens och sommarens, den stad där jag helst sitter i timmar med en tidning och ser människorna vandra förbi caféstolarna.

Men Köpenhamn är också flanörens stad för mig. År efter år, liv efter liv, samma flanerande längs med alltför välkända gator och torg. Just för att de är välkända lämpar de sig för flanerande. Just för att jag räknat dem och uttalat deras namn så många gånger vet jag att jag också nu, i den alltmer främmande samtiden, kan känna den ro och frid som bara kan upplevas i det välkända och personligt införlivade.

Jag hade velat komma med båt över Öresund som alltid i barndomen, tonåren och alla de vuxenår som föregick brobygget vilket "tog ifrån" mig Nyhavnankomsterna.

Foto: Astrid Nydahl

Jag hade velat sova på hotellet Sophie Amalia som förr, äta middag på en av Nyhavns fina restauranger för att sedan närma mig den sena natten på någon av krogarna. Så ser längtan ut när den är ett värkande eko av det förflutna och när den fungerar som tröst i denna tid av inre mörker och sorg. Eftersom jag inte åker till Köpenhamn tar jag fram något ur den danska poesiskatten och läser, så kan jag i alla fall lura mig själv och tro att jag är där.

En av mina systrar nöjer sig inte med att längta. Hon arbetar sedan många år i Danmark och pendlar. Som jag förstått det trivs hon mycket bra med danskarna och har aldrig ens viskat om att jobba i Sverige. Jag ser i HD att det är populärt också bland de unga att söka jobb i Köpenhamn.

Köpenhamn, alltid

Foto: Astrid Nydahl

 

"Staden är endast skenbart likformig. Till och med dess namn har olika klang i olika stadsdelar. Ingenstans - det skulle i så fall vara i drömmarna - kan man uppleva fenomenet gräns mer ursprungligt än i städer." Walter Benjamin: Passagearbetet, band 1, översättning av Ulf Peter Hallberg 1990.

När det är tungt och svårt kommer jag på mig själv med att längta till Köpenhamn. Inte att gå där en vinterdag med den iskalla vinden som sveper in från havet och träffar människorna. Nej, det Köpenhamn jag längtar till är vårens och sommarens, den stad där jag helst sitter i timmar med en tidning och ser människorna vandra förbi caféstolarna.

Men Köpenhamn är också flanörens stad för mig. År efter år, liv efter liv, samma flanerande längs med alltför välkända gator och torg. Just för att de är välkända lämpar de sig för flanerande. Just för att jag räknat dem och uttalat deras namn så många gånger vet jag att jag också nu, i den alltmer främmande samtiden, kan känna den ro och frid som bara kan upplevas i det välkända och personligt införlivade. Undantagsstaden i hela mitt vuxna liv, undantaget från allt annat och banalt, också nu när jag försöker skapa mig en ny inre människa efter hjärtstoppet.

Jag hade velat komma med båt över Öresund som alltid i barndomen, tonåren och alla de vuxenår som föregick brobygget vilket "tog ifrån" mig Nyhavnankomsterna.

 

Och jag hade velat sitta ner med den här legendariska bloggaren - som jag mötte i Köpenhamn senast och för sista gången 2017 -  och fråga honom hur i hela friden han kunde hamna på Rysslands sida i Ukraina (och dessutom starta sin kampanj mot covid-vaccin): 

Foto: Astrid Nydahl
 
 

Jag hade velat sova på hotellet Sophie Amalia med henne som förr, äta middag på en av Nyhavns fina restauranger för att sedan närma mig den sena natten på någon av krogarna, eller bara slinka in på Copenhagen Jazzhouse (som inte ens finns kvar sedan 2018, då man uppgick i nya klubben Alice, som ligger någon helt annanstans). Så ser längtan ut när den är ett värkande eko av det förflutna och när den fungerar som tröst i denna tid av inre mörker och sorg. Eftersom jag inte åker till Köpenhamn tar jag fram något ur den danska litteraturskatten och läser, så kan jag i alla fall lura mig själv och tro att jag är där.

Gershom Scholem: Walter Benjamin – historien om en vänskap (h:ström, serie Kultura, översättning och noter av Christian Nilsson, inledning av Gustav Sjöberg)

All seriös bokutgivning har i tider av barbari och kulturlöshet något heroiskt över sig. Se nu bara på serien Kultura på h:ströms förlag. Den presenteras med orden ”I serie Kultura utger vi kulturvetenskaplig litteratur av högt värde i vår tid och civilisation”.

 

Bland de hittills utgivna titlarna återfinns verk av E.M. Cioran, Ernst Jünger, Albert Camus och Arthur Schopenhauer, för att bara nämna några. Senast utgivna är alldeles nysläppta Gershom Scholem: Walter Benjamin – historien om en vänskap. Jag har läst. Och läst om. 

 

”Tiden vi hade tillsammans tillbringade vi inte sällan med promenader genom gamla Bern, men oftast i hans stora arbetsrum, i vilket han efter hand samlat en del av sitt bibliotek (…) Vi gick tysta, och när vi började tala, stannade Benjamin ofta, då han starkt uppskattade sådana skiften under samtal.” (sidan 103)

 

De två möttes när de var mycket unga, Benjamin hade just fyllt 23 och Scholem var sjutton och ett halvt. Benjamin kom från en högborgerlig judisk familj, peiodvis mycket rik, medan Scholems familj var ”småborgerlig på uppgång”. De befann sig båda i den mångfacetterade judiska kultur som frodades i Berlin på 1910- och 1920-talen. När Första världskriget bryter ut skakas hela denna kultur av den hotfulla stämningen. Vänner tar sina liv. Och ändå fortsatte diskussionerna om Kant och Heine. Samtalen blir själva livsnerven. 

 

Benjamin var en fysiskt och psykiskt plågad man. Han avskydde ljud, och på den punkten är jag helt införstådd. Oljud som andra kallar ljud kan bryta ner oss fullständigt, ”…återigen drabbats av oljudpsykos, som helt överväldigar mig…” s.161.

 

Tillbaka i Tyskland 1920 levde han i tillbakadragenhet. Dessförinnan, i september hade han gömt sig i Lugano och han manar Scholem: ”Berätta inte detta för någon.” s. 127

 

Scholem säger att Benjamin var marginaliserad i två avseenden, både i relation till den akademiska forskningen och till ”det litterära fältet”.

 

Nytt för mig är att han var spelmissbrukare. Hans pengar försvann in i kasinots kassa. Hans beteende i många andra avseenden präglades av missbruk, inte minst hans märkliga relationer med kvinnor. "Många tålde honom inte", säger Scholem.

 

I boken passerar flera av den epokens stora personligheter: Brecht, Adorno, Agnon, Bialik, Martin Buber, Paul Klee och många andra.

 

Mot slutet av hans liv blev det riktigt illa. Hannah Arendt försökte intervenera, ”Vad gäller Benji är jag riktigt orolig”, skrev hon i brev till Scholem. För henne röjde han 1940 sina självmordavsikter.

 

Vänner hittade honom döende på hans hotellrum i Port Bou. Stor överdos opium. Följande morgon skrevs en dödsattest. Hans död inträffade mellan 26 och 27 september 1940.

 

Det finns många av Benjamins verk översatta till svenska. I mitt bibliotek räknar jag till dussinet titlar. Senast utkom en ny och reviderad version av Passagearbetet, i översättning av Ulf Peter Hallberg (se min blogg här). Av Scholem finns endast Den judiska mystiken på svenska (översatt av Joachim Retzlaff, 1992), men det finns en omfattande lista av hans verk översatta till eller skrivna direkt på engelska.

 

Föreliggande bok är både sakligt berättad av en nära vän, men också gripande i sina insikter och erfarenheter. Den är skriven långt efter det att Benjamin dog och den har det långa perspektivets alla fördelar (eftersom den också bygger på konkreta uppgifter i brev och dagböcker), publicerad 1975. För den som hyser minsta intresse för judisk-europeisk historia, filosofi och teologi är den oumbärlig.

 

 

Stéphane Mosès: Historiens ängel, Faethon, översättning av Ervin Rosenberg

Författaren Stéphane Mosès (1931-2017)

 

Det är en stark sak att börja läsa en bok som man inte tror att man har begåvning nog att djupare förstå, och sedan, stegvis och sakta, se hur den öppnar sig i tämligen klara och intressanta resonemang kring de tre huvudpersonerna Franz Rosenzweig, Walter Benjamin och Gershom Scholem.

 

Två av dem har i många år funnits i mitt bibliotek. I högsta grad närvarande har Walter Benjamin varit med Passagearbetet, Paris, 1800-talets huvudstad, också med den senaste utgåvan i översättning av Ulf Peter Hallberg från 2015. Och en rad andra titlar under åren.

 

Gershom Scholem finns också här hemma, och det är särskilt Den judiska mystiken i översättning av Joachim Retzlaff som kom på svenska 1992, som betytt mycket.

 

Men Franz Rosenzweig är en helt ny bekantskap för mig. Född 1886 Kassel, död 1929 i Frankfurt am Main levde han ett kort liv med svåra sjukdomar och andra hinder i vardagsliv och arbete. ALS ändade hans liv vid 42 års ålder.

 

Han disputerade 1920 på en avhandling om Hegel, Hegel und der Staat. Samma år grundade han Freies Jüdisches Lehrhaus, i Frankfurt am Main i vars krets bland andra Scholem fanns med.

 

Bokens författare, Stéphane Mosès (1931-2017), var en fransk filosof, litteraturvetare, översättare och germanist. 

 

Under mitt läsande liv har det då och då kommit böcker som jag läst minst två gånger. För att i alla fall nå en bit in i resonemangen vill jag göra så. Jag gjorde det med flera av Karl Marx verk (högfärd får människor att säga att de ens förstått Kapitalets första bok), men det var länge sedan. Men jag har också gjort det med annan litteratur om t.ex. fascismens teori. Men det självklara valet mellan det som är komplext och svårt å ena sidan, och det som är billigt, populistiskt (som Henrik Arnstads texter) har aldrig varit svårt att besluta om.

 

Ja, Historiens ängel är en krävande och svår bok. Men den ger mig grundläggande ny kunskap om några centrala personligheter. En avgörande fråga uppkommer med Första världskrigets start. Kan man överleva som intellektuell i ett sådant klimat, politiskt och mänskligt? Alla tre finner det svårt, men andra aspekter framkommer i en brevväxling där Rosenzweig är den ena. Han strider i den tyska armén på Balkan, och visar ”en obeveklig stränghet i sökandet efter sanningen”.

 

Här finns också en ovanligt klargörande passage om vad ”det utvalda folket” betyder som begrepp. Rosenzweig säger att vi här möter ”den unika egenarten hos ett folk som undandrar sig historiens determinism." Man ska inte glömma att judarna ”betalat ett pris för det med sina lidanden.”

 

I kapitlet om Walter Benjamin möter jag intressanta resonemang om hur vi ser på historia; ”att skriva historia är inte att återfinna det förgångna, det är att skapa det med utgångspunkt i vårt eget nu.”

 

Benjamin står för ett radikalt nej till framåtskridandets ideologi, säger författaren. I det avsnittet kommer det också att handla om Baudelaire och Nietzsche. 

 

Inledningen på kapitlet om Gerschom Scholem är på sätt och vis karaktäristisk för skildringen av honom, då den säger att för honom ”var första världskriget den grundläggande händelse som i stor utsträckning bestämde den kommande inriktningen i hans liv.”

Runt 1918 hade han beslutat sig för att avsluta studierna i matematik och istället ägna sig åt judisk mysticism. 

 

1923 bosatte han sig i Palestina. 

 

”…för Scholem är den messianska idén starkt förknippad med erfarenheten av misslyckande”. Rosenzweig berättar att Scholem "ser Kabbalan från Safed, i synnerhet Isaac Lurias stora myt på femtonhundratalet om Exil och Förlossning som en reaktion på den historiska katastrof som utdrivningen från Spanien 1492 utgjorde.” 

Och viktigt i detta resonemang är att ”till traumat av judarnas utrotning under andra världskriget fogade sig hos honom känslan att sionismen i dess politiska förverkligande hade förrått de messianska hopp i vilkas namn den hade framträtt.”

 

Att vi sedan kommer in på såväl Freud som Kafka är inte ägnat att förvåna.

 

Det är definitivt en bok för höstens och vinterns mörkare läskvällar vi finner i Historiens ängel.

 

Angående bokens omslag:

”Det finns en bild av Klee som heter Angelus Novus. Den framställer en ängel, som ser ut som om han stod i begrepp att avlägsna sig från något som han stelt betraktar. Hans ögon är uppspärrade, hans mun står öppen, och hans vingar är utspända. Historiens ängel måste se ut på det sättet. Han har sitt anlete vänt mot det förgångna. Där en kedja av händelser träder fram inför våra ögon, där ser han en enda katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner och slungar dem för hans fötter. Han ville nog gärna dröja kvar, uppväcka de döda och sammanfoga det som slagits i stycken. Men en storm blåser från paradiset, som gripit tag i hans vingar och är så stark att ängeln inte längre kan sänka dem. Denna storm driver honom oemotståndligt in i framtiden, som han vänder ryggen, alltmedan ruinhögen framför honom växer upp till himlen. Det som vi kallar framåtskridandet är denna storm.”

Walter Benjamin (ur "Über den Begriff der Geschichte". Publicerat: postumt av Frankfurter Institut für Sozialforschung 1942. Manuskriptet ingår i Schriften I 1955. Översättning: Carl-Henning Wijkmark)

 

 

Hellre flanören än aktivisten

Foto: Astrid Nydahl

Eftersom jag föredrar flanören framför aktivisten lägger jag ut den här texten för onsdagen. Jag gör det också därför att jag föredrar melankolikern framför agitatorn och privatmannen framför politikern. Vi lever i en tid sjuk av politiskt maktmissbruk och aktivistiska mord. Vi lever i en tid då ismernas mästare riktar sina vapen mot oss och den politiska klassen får oss tro att allt är som det måste vara. Tack och lov för flanören.

***

Flanören finns här och nu. Jag ser den arabiske flanören i min stad. Han har händerna lätt korsade på ryggen och mellan dem håller han radbandet. När han fingrar på radbandet händer det att han stannar upp, som om den ena foten vilade fritt i luften. 

Jag ser honom och minns flanörerna jag sett i Mellanöstern. Utmed havet i Tel Aviv, där han i alla fall gick fram till början av 1990-talet. I Jerusalems gamla stad. I Tripoli, också där utmed havet, liksom i Benghazi. Flanören alltid i plural: två män bredvid varandra, ett lågmält samtal som iakttagaren inte förstår, samförstånd och cigarretter.  

I Passagearbetet säger Walter Benjamin att "flanörens dagdriveri är en demonstration mot arbetsdelningen" och jag tror att jag förstår vad han menar med det. I Libyen undrade vi ofta om dessa flanerande män utmed Medelhavets strand egentligen hade någon anställning eller annan form av inkomst eller om de helt enkelt flanerade på heltid. Den arabiske flanören i min stad ser jag alltid bara ensam. Det finns inga kvinnor bredvid dessa män. Här inte ens en annan man, han flanerar alltid ensam och han är alltid lika snyggt klädd. 

Föreställningen att behållningen av dagdriveriet är värdefullare än den av arbetet ligger bland annat till grund för la flânerie. Flanören ägnar sig som bekant åt "studier".

Är då dagdriveri synonymt med försöken att låta någon annan betala för ens livs basbehov? Det är jag inte alls säker på. Flanören behöver inte alls vara en dagdrivare för att identifieras. Vad behållningen angår är det numera välbekant för varje charterturist att behållningen är just det som uppnås genom dagar av sysslolöshet och iakttagande.