Peter Luthersson: Erfarenhetsunderskott (Bladh by Bladh)

 

”De mest oreserverat samtidsanpassade är nästan alltid de mest intoleranta (…) I vilken hop hade vi funnit dagens mest oreserverat samtidsanpassade om de istället hade levt igår?” (Luthersson)

”Tänk om det var Du eller jag som befunnit oss där och då.” (Luthersson)

Efter 2014 års bok Förlorare. Noteringar om 1800-talets etos är Peter Luthersson tillbaka med uppföljaren Erfarenhetsunderskott. Noteringar om svensk 1800-talslitteratur. Det är i alla avseenden en svindlande läsning. De båda volymerna ger oss tillsammans en bild av en epok då allt stod och vägde mellan dåtid och framtid. Luthersson visar i sina närläsningar vad som stod på spel och hur litteraturen skildrade det.

I den här boken är det framför allt välkända författare som Fredrika Bremer, Viktor Rydberg, Emilia Fogelklou, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf,  som diskuteras, men också sådana som Karl Asplund och Eric Hermelin, och sådana som jag tidigare saknat kunskap om: Axel Lind af Hageby, K.J. Pettersson, Edvard Gleerup, Peter Möller, Georg Pagels, Egron Lundgren, Carlo Landberg och andra.

Ernst Jünger citeras med följande ord: ”Vår värld kommer också att nå sitt slut, förfalla och framstå som obegriplig för främmande ögon.” Vissheten om det uppstår genast när man stiftar bekantskap med skildringarna av såväl den gamla som nya världen i denna litteratur.

Kolonialismen, mötet med det svarta Afrika, allt det som i nutida texter betraktas som den vite mannens katastrofala inflytande, blir en stark laddningspunkt i Lutherssons framställning.

Fokus finns på Afrika, Mellanöstern och Indien. Den nya världen skildras främst av Fredrika Bremer, vars karska och ibland våldsamma språk förvånar mig. Hon hade synnerligen bestämda uppfattningar, inte bara under Amerikaresan, utan också när hon befann sig i Turkiet. Från Smyrna (nuvarande Izmir) skriver hon: ”Några turkiska och arabiska fruntimmer såg jag äfven i turkiska delen av staden; men det ohyggliga arabiska skynket, som i Syrien och Palestina döljer fruntimrens ansigten och låter dem likna spöken, ser man ej här…)." Det gjorde inte henne mindre pessimistisk. Hon konstaterar att en lärd människa i Turkiet alls inte var lärd i vår mening utan lärd endast genom ”hans kännedom af Koranen”. Hon sammanfattar: ”Menskligheten går framåt, men Turkiet går – bort, går under såsom stat, Turkiet med sin koran såsom allena gällande lagbok…” Bremer menade att landet behövde en ny religion:”Det behöfves icke mindre än en döpelse af hela den turkiska nationen, en omvändelse  till christendomen för att lyfta slöjan från den turkiska kvinnans själ och gifva henne förmågan att föda och uppfostra ett fritt folk” och om turken vill behålla status quo ”så måste han bort, långt bort från andra sidan om Bosforen, om Mindre Asien, om Jordan, bort till de Medel-Asiens högland, hvarifrån han kommit”. Man förstår genast att Bremer inte kunnat publicera sådana texter idag, utan att bli bojkottad av landets alla kulturredaktioner.

Man önskar nästan att Bremer fick besöka vår tid och se vad det blivit av Turkiet – och Europa, i den islamiska väckelsens tecken.

Anders Österlings besök i Smyrna 1924 utmynnar bland annat i en mycket skarp text om Turkiet och islam. Han skriver med behärskning och tillbakahållen upprördhet om det han ser. Det är en folkfördrivning som ägt rum. Grekerna har tvingats bort. Och många mindre minoriteter. De utbrända bostäderna talar sitt tydliga språk.

Kongo-skildringarna har en central plats i Lutherssons bok. De är intressandra inte minst som berättelser om en viktig plats i den europeiska 1800-talshistorien. Den vite mannens börda? Ja, det också, men framför allt berättelser om hur europén kommer både för att missionera och för att lära ut sådant som fått Europa att växa till tekniskt och mänskligt sett avancerade nya förhållanden. Den moderne ”antikolonialisten” skulle förstås invända att det inte alls förhöll sig så, eftersom denne betraktar den vite mannens själva närvaro i Kongo som en avgörande förbrytelse i jakten på råvaror. Luthersson visar i sina balanserade resonemang hur illa den bilden stämmer med verkligheten. I ett avsnitt om Chinua Achebes Things Fall Apart skriver han om en västerländsk referensvärld ”som har visat sig förmögen att sprida kunskap och reflektion i alla väderstreck och till de mest otillgängliga platser och som är ensam om att ha lyckats med detta.” Han konstaterar att Achebe inte invänder mot ”de vitas skildringar utan bekräftar dem närmast.”

Skildringarna av kannibalism och fysisk stympning är utförliga i Lutherssons bok. Det de närmast får mig att tänka är att den vite mannen alls inte förde barbariet till Afrika, det fanns där redan i sina mest groteska former och behövde mångårig upplysning för att ens påverkas i positiv riktning. Vi har ju också i vår tid sett exempel på detta barbari, inte minst tänker jag på det som hände  i Liberia. 2002 kunde DN rapportera: ”Treåriga Abu Sesay sätter på sin protes lika naturligt som vore den en stövel, innan han rusar iväg för att leka med sina kompisar. Här är det inget konstigt att sakna ett ben eller en hand, det gör var och varannan. När rebellerna från RUF-gerillan anföll Freetown för två år sedan flydde Abus familj. Abus far rusade genom gatorna med Abu i famnen när han träffades av ett skott. Abu förlorade sin vänstra fot, hans pappa dog. Sierra Leones inbördeskrig skilde sig från andra afrikanska krig genom att rebellerna inte nöjde sig med att bara döda. De som skonades fick betala för sitt liv med en hand eller en fot.” 

I detta sammanhang är det viktigt att också påminna om att islamistiska grupper som IS tillämpar de sharialagar som innebär att man som straff får händer avhuggna (eller värre). Dessa lagar är inte precis nyskrivna och det är svårt att anklaga "den vite mannen" ( i betydelsen europén) för dem. De har sitt ursprung i Koranen. 

Man skulle kunna säga att vi i boken får korrektiv till den svart-vita bilden av historien. I  vår tid saknas allt som oftast de bilder och erfarenheter som Luthersson använder som underlag för sina resonemang. I en av texterna tar han upp temat "upplevelser och föreställningar" och frågar sig bland annat: "Tänk om det som i dag uppfattas som rasism i regel var en verkan och inte en orsak. Tänk om det mestadels var resultat av upplevelser som var just upplevelser..." Det efterföljande korta stycket om finlandssvensken Lorenz von Numers (1913-1994) blir i sin ironi särskilt drabbande. Han skrev: "Aktningsvärda tyckare har upptäckt att kannibalism och häxeri fortfarande florerar i vissa trakter. Eftersom nyheten inte kan undertryckas vet man inte riktigt vem man skall skylla på - Leopold II eller Salazar, Kaiser Wilhelm eller Stanley. Bryderiet kommer sig av att folk inte har ett begrepp om vad tid är. Kolonialismens hydra tros ha kravlat över kontinenten under miljoner ljusår och fördröjt utvecklingen."

Den metod Luthersson använder är mycket effektiv. I själva verket skildrar han den tiden, händelserna och utvecklingen, och dess författare fragmentariskt. Det blir som att lägga ett pussel. Varje ny bit passar in bland de redan lagda. På så sätt skapar han en bild som blir i det närmaste heltäckande och som lär oss att se med nya ögon på både tiden och dess skildrare. Jag har tidigare inte läst något som ens kommer i närheten av denna konkretion, kritiska blick och förmåga till att ge en bild av ett globalt skeende där helt olika civilisations- och tidsuppfattning utvecklas parallellt. För den skuldtyngde svensken kan det vara uppfordrande läsning.