Jag vet eftersom jag är en intellektuell, en författare, som försöker följa det som händer kring mig, som försöker ta reda på allt som skrivs, försöker föreställa mig allt det som jag inte vet eller som händer allt för långt borta - som försöker skapa en helhet av de desorganiserade och fragmentariska bitarna från vår politiska värld, som försöker återskapa logiken där allt tycks vara dubbelbottnat, vansinnigt och mystiskt. Allt detta är en del av mitt yrke, är själva drivfjädern i min yrkesutövning. (Ur Pier Paolo Pasolini: Jag vet, ur antologin Skrifter i fel tid, översättning av Ingamaj Beck)
Skulle någon idag - här
i vår nordiska tillvaro - vilja eller orka formulera sig som Pasolini gjorde i
denna text? Jag tvivlar på det, eftersom en intellektuell här blott är "en
som skriver" och som känner sig bekvämast med arbetsförmedlingens definition
"kulturarbetare". Sådana positioner intar den som varken ser vad som
är högt eller vad som är lågt. Det skrå som inte ens stiger fram med en
bildning som går utanför de egna texterna ska förstås hålla sig där. Satt på
plats. Definierad. Rädd som en mus att ha fel åsikter och skriva fel saker.
Pasolini var inte sådan. Det han inte redan visste ansträngde han sig att ta
reda på. Men han var samtidigt djupt pessimistisk, han kunde inte annat än
instämma om någon hävdade att konsumismen hade segrat. Denna "nya
fascism", säger Pasolini, har redan förstört alla klassbestämda
värderingar, arbetare och bönder skäms över sitt klassursprung, och "om en
gata är full av ungdomar så kan ingen längre - utifrån kroppens utseende -
urskilja en arbetare från en student, en fascist från en antifascist..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar