Kristna löpte inte amok i Sverige

I Manchester Cathedral. Foto: Astrid Nydahl

 

Per Brinkemo skrev i torsdagens Bulletin:

Den grundläggande förklaringen till att kristna inte löpte amok när tron hånades handlar mindre om själva tron, teologin, än det faktum att vi från födseln var socialiserade in i en berättelse om ett gemensamt vi. Också vi som kände oss udda och mobbade, delade trots allt språk, referensramar och kultur. Vi gjorde också lumpen, gick i samma skolor, såg samma tv-program och läste samma tidningar som alla andra och höll intensivt på Sverige i idrottssammanhang.

Inte minst var också den kristna minoriteten marinerad i principerna om frihet både till och från religions-, yttrande-, demonstrations- och tryckfrihet. Det fanns en inympad insikt om att dessa grundlagsfästa principer låg till grund för lyxen att utan risk för fysisk förföljelse tro på Jesus om än det var smärtsamt att lyssna på Hedenius, Monty Python och andra som häcklade tron. På så sätt var den frikyrkliga minoriteten fostrad till impulskontroll.

Hur märkligt är det inte att så många ur världens mest moderna, progressiva och sekulära folk talar om respekt för ”det heliga” och numera vill visa omsorg om ”religiösa känslor.”

Per Brinkemo lyckas i sin krönika både beskriva och förklara varför det fungerade i vårt land, att Hedenius och andra hejdlöst drev med kristendomen (se not), utan att angripas vare sig med fysiskt våld eller med verbala hot.

Jag skulle vilja påstå att den allra rimligaste förklaringen är att religiös tro var en sak för sig, och den folkliga sammanhållningen, som var självklar som realitet, en annan. De flesta av oss delade värderingar – och vardagsliv! Inte ens den första vågen invandrare från ”muslimska” folkgrupper på Balkan och Turkiet kunde rubba det. De kom hit för att den blomstrande svenska industrin behövde dem. Som ung arbetade jag på en färgfabrik med många av dessa människor. Aldrig yppades ett enda ord om religion, aldrig! Den tiden kommer aldrig tillbaka, var så säkra.

Not: Ivrigt påhejad av dåtidens vänsterintellektuella drev Hedenius och hans ”lärjungar” hejdlöst med den kristna tron och de kristnas önskan att få tillbringa evigheten vid ”konungarnas konungs” sida. I sin bok ”Helvetesläran” skrev han; ”Vilken trängsel! Vilka enorma transportproblem måste inte änglarna då lösa, och det i en handvändning, när de skall överföra dessa myriader till var sin sida om kungen.”