Sallad med Dalrymple.

I den här boken av Theodore Dalrymple finns det en essä som heter Multiculturalism starts losing its lustre. I den argumenterar han emot den statligt påbjudna ideologin multikultur och visar på falskheten i dess skimrande och av godhet mättade resonemang:

"For the salad to be delicious, no ingredient should predominate and impose its flavour on the others. Even as culinary metaphor, this view is wrong: every cook knows that not every ingredient blends with every other. But the spread and influence of an idea is by no means necessaraly proportional to its intrinsic worth, including (perhaps especially) among those who gain their living playing with ideas, the intelligentia."

Dalrymples argument har förstås inte det minsta med hudfärg att göra. I vårt nya Europa, där multikulturen är högsta påbjudna ideologi, måste vi konfrontera den sortens missförstånd. Dalrymple skriver klargörande i ämnet:

"Britishness has been a cultural, not a racial or biological, concept with the tradition of tolerance, compromise, civility, gentlemanly reserve, respect for privacy, individuality (evident as far back as Chaucer´s time), a ready acceptance of and even affection for eccentricity, a belief in the rule of law, a profound sense of irony and a desire for fair play: in short, the common decensy that Orwell wrote of so eloquently."

Dalrymple i Köpenhamn. Foto: Snaphanen, maj 2012.

Antag att ett lands minoritetsbefolkning, jag tänker särskilt på den muslimska förstås, antog dessa kulturens och civilisationens kännetecken. Skulle det då vara ett problem att samleva med människor från muslimska kulturer? Alls inte. Låt oss bara ta två minoriteter som lever i Sverige: den judiska och den kinesiska. Ställer några av dessa minoriteter krav på särbehandling med avseende på vardagsliv och beteendemönster? Jag kan inte se det. Tvärtom talar vi här om två synnerligen välintegrerade folkgrupper. Den judiska har förstås haft lång tid på sig. Men också den kinesiska, oavsett om den kommer från Vietnam eller andra platser, är en grupp som med eget, hårt arbete blivit en del av det svenska samhället. Men somaliska och afghanska unga män? Irakiska och andra muslimska kulturgrupper? (Dalrymples resonemang utgår ifrån den största muslimska minoriteten i Storbritannien, den pakistanska). Jag är inte alls säker på att de i Sverige, eller i det brittiska landskapet, skulle godta att följa vår grundlag (därför att sharia i allt högre grad blivit en särartspolitik som tillämpas både av imamer och i civilsamhället, inte minst i Storbritannien är detta ett faktum), inte heller att de skulle acceptera vårt sätt att hantera konflikter, såväl på mikronivå i familjen som på makronivå i samhället som helhet. En kultur tar mycket lång tid att skapa och forma, men den kan förstöras snabbt.