Helle Merete Brix om English Defence League. En kritisk diskussion.

Helle Merete Brix.

Nu är det två veckor sedan jag kom hem från Birmingham, alltså nästan fyra veckor sedan EDL lovade mig en intervju. Sista veckan där borta lovade de att svara på mina skriftliga frågor istället eftersom de ställde in vårt planerade möte. För tio dagar sedan skrev min kontakt att svaren skulle komma före helgen. Sedan dess har det gått ännu en vecka och jag har skrivit och påmint dem. Inte ett ljud till svar. I början svarade de på alla mail, men det verkar som om de inte vill, kan eller orkar besvara frågorna. Jag släpper därmed EDL. Skulle de mot förmodan sända svar tar jag mig an dem. Annars får kapitlet i min bok om dem bygga på det material jag själv letat fram och resonerar utifrån. Jag har inget val.

Nedanstående text är ett tillägg till det redan skrivna kapitlet. Eftersom jag hyser stort förtroende för Helle Merete Brix vill jag gärna ha med hennes sätt att se på EDL.

*

Den 14 november 2011 skrev den danska författaren och journalisten Helle Merete Brix en artikel på norska HRS om EDL. Hon inleder med att påminna läsaren om den mediala bilden av den engelska organisationen: tatuerade, skalliga män som är våldsamma och högljudda och som ofta hamnar i handgemän med såväl polis som Unite against fascism (en brittisk vänsterorganisation) när de demonstrerar mot islam och islamism. Men så frågar hon sig om gruppen själv är våldsam, eller om våldet uppstår i konfrontation med andra grupper. Hon säger att hennes ärende framför allt är att belysa frågan om huruvida «den vänliga tonen på hemsidan» samt den helt andra ton man visar på Facebook och vid demonstrationer. Hon säger att det förekommit att medlemmar av EDL gjort heil-hälsningar under demonstrationer.

Helle Merete Brix tecknar organisationens bakgrund och säger att den bildades i Luton fem mil norr om London, sommaren 2009, där det finns en stor muslimsk minoritet, mängder av moskéer och växande spänningar mellan «den vita arbetarklassen och radikaliserade muslimer.» Men, det är kanske ännu viktigare, att «det också är en stad som placerat sig på terrorkartan de senaste åren, bland annat hade de fyra unga män som dödade 52 människor i terrorangreppen 2005 i London, en förbindelse med Luton. Det hade också den självmordsbombare som slog till i Stockholm 2010.

EDL växte fram ur United Peoples of Luton, en grupp som bildades i protest mot den islamistgiska gruppen al Muhajiroun. Denna grupp demonstrerade agressivt vid en högtidlighet i Luton 2009,

"en högtid avsedd som en hyllning till soldater från ‘Royal Anglian Regiment’, som återvänt från Afghanistan. Al Muhajirouns representanter ropade och skrek och viftade med plakat med bland annat texten ‘brinn i helvetet’ – alltså om de brittiska soldaterna."

Denna bakgrund, tecknad av Brix, är av avgörande betydelse för att man ska förstå varför EDL alls bildades.

Ett exempel på våld från EDL-medlemmar ger Brix i följande stycke:

"Alexander Meleagrou-Hitchens, som bland annat är knuten till International Centre for the Study of Radicalisation (...) berättar den 27 oktober 2011 i ett inlägg på Huffington Post om 25 EDL-medlemmars angrepp på en bokhandel i Birmingham, driven av Ahmadiyya-muslimer. Meleagrou-Hitchens förklarar i artikeln att EDL inte har svarat honom om händelsen."

Man kan förvisso också läsa om den på Harry´s place som den 19 oktober 2011 skriver:

“ Ett muslimskt bokbord I Cradley Heath market stormades av fler än 25 huliganer från English Defence League den gångna helgen. Det chockerande angreppet skedde inför ögonen på shoppare, de flesta kvinnor och barn, halv tre på lördagen. Den lokala Ahmadiyy-gruppens bokbord och Koranutställning angreps och frivilliga blev hårdhänt behandlade och förnedrade av medlemmar från den högerextrema organisationen. En chockerad Ahmadiyya -medlem,Toby Ephram, beskriver hur det såg ut. Han sa: ’Omkring 25 EDL-människor stormade vårt bokbord och knuffade, slet i och hotade våra medlemmar.’ ’Vi har bokbordet för att väcka medvetenhet om vårt arbete i Storbritannien och i lokalsamhället och om att vi är stolta över att vara brittiska muslimer, och den här händelsen gör oss bedrövade. Vårt motto är ‘Love for All – Hatred for None’ och vi besvarar aldrig våld med våld, så vi bara stod där utan att svara på provokationen.”

Shifnal, West Midlands, England i maj 2012. Foto från tåget: Astrid Nydahl

 I ett ps till artikeln skriver ”Bob from Brockley” i Harry´s place, samma dag:

”Ahmadiyya är en av de minst fundamentalistiska eller jihadistiska grupperna inom islam. De tar uttryckligen avstånd från väpnad jihad och ses inte som en del av Umman av ortodoxa muslimer och de ses rentav som kuffar (otrogna) av fundamentalister. De har därför utsatts för våld från islamister i Pakistan, Bangladesh och på andra platser. Med andra ord är de precis sådana som de som bekämpar islamismen borde solidarisera sig med, och inte attackera. Detta visar på EDL:s okunnighet om älsklingsbesattheten, islam, och likaså på tomheten i påståendet att de är emot islamism snarare än vanliga muslimer. Det blottar den grundläggande rasismen och paranoian i rörelsen.”

Artikeln av Meleagrou-Hitchens  har också en länk till en videoinspelning av ett våldsamt angrepp i oktober 2010 då EDL-medlemmar angrepp en snabbmatsrestaurang i Leicester med asiatiska ägare. Meleagrou-Hitchens gav 2010 i en annan kommentar i Standpoint Magazine exempel på "hur EDL-medlemmar gör heil-hälsning vid gruppens möten."

Brix berättar också utförligt om EDL-ledaren Tommy Robinsons (pseudonym för Stephen Lennon) bakgrund. Det finner jag mindre intressant, eftersom det är just i rollen som EDL:s ledare och talesman han bör granskas, inte för någonting annat.

Brix avslutningsord förtjänar att tas på största allvar:

"Så länge politikerna visar eftergivenhet inför islams krav om makt och inflytande i de brittiska städerna och blundar för de konsekvenser det har för både icke-muslimer (som sikher och hinduer) och liberaler, kommer EDL att rekrytera. Tommy Robinson har (...) 69.000 följare på Facebook. När vaknar de brittiska politikerna och ger människorna i dessa städer ett alternativ, som består av annat än EDL och tomma förklaringar om att hylla diversitet och multikultur?"

Jag vill påstå att detta illustrerar vad jag skriver titt som tätt: en växande islamistisk rörelse och ett växande muslimskt inflytande leder ofrånkomligen till sådana sociala spänningar som förr eller senare brister och övergår i våldsamma upplopp och det enzensbergerska lågintensiva inbördeskriget. Och nej, det påpekandet är inte alls att jämföra med det banala påståendet att «rasismen» följde med invandrare och flyktingar till det nya landet (och att «rasismen» inte skulle finnas om dessa aldrig hade kommit) – det betraktar jag som ett av de grövre inslagen i de senaste årtiondenas icke-debatt. Varje nation och varje folk reagerar på handlings- och livsmönster som i grunden skiljer sig från de egna, det erfarna och det identitetsskapande. Det har egentligen ingenting med «rasism» att göra, utan är snarare uttryck för en av människans allra äldsta instinkter: att skydda sig mot angrepp utifrån. Kan vi inte se det i vitögat är vi också oförmögna att hantera de våldsamma spänningar och motsättningar som finns i hela Europa, och som särskilt i ett land som Storbritannien har nått ännu ett steg mot avgrunden, därför att man där så länge valde att blunda med båda ögonen och hålla för båda öronen varje gång en varningssignal hördes. I bästa fall hetsade man mot och demonisera de få personer som ifrågasatte utvecklingen. Just i det avseendet är Sverige så oerhört likt Storbritannien.