Repris om Aftonbladet, här med svar från Fredrik Persson.

Här följer nu en repris med anledning av vad Aftonbladet skrev om min blogg. Den här gången medföljer svaren från artikelförfattaren Fredrik Persson (se nedan, hans svar i blått).

Den 10 juni skrev jag följande i bloggen: Idag skriver Aftonbladets kultursida om min blogg, under rubriken "Kulturbloggaren som går mot strömmen. Thomas Nydahl väljer bloggen framför tryckta tidningar". Vem hade ens i sin vildaste fantasi kunnat... och så vidare?

Här lite utdrag ur texten:

"Mellan de stora kultursidorna märks en rundgång avseende teman och tilltal. Mer i skymundan förs samtidigt andra samtal, inte minst bland de belästa bloggarna. Till dessa hör Thomas Nydahl, som efter åtskilliga år i spalterna nu nästan enbart publicerar sig i bloggen Vaka över ensamheten.

Här varvas högkvalitativ kulturkritik, finstämda livsreflektioner med pessimistiska politiska prognoser om hur västerlandet islamiseras medan etablissemanget godtroget ser på. Jag finner Nydahls alarmistiska argumentation förenklad och försåtlig, men förenas med honom i avvisandet av nationalismen; vilket helt visst gör de sverigedemokratiska bloggbesökarna besvikna. Denna vägran till inordning genomsyrar även Nydahls nya essäsamling Kulturen vid stupet."

"Häromåret vandrade Nydahl ut ur det svenska publicistiska landskapet i protest. Jag delar frustrationen över strömlinjeformning, krympande utrymme och krav på dagsaktuella ”krokar”, men ser även en fara om Nydahl får för många följeslagare på sin solitära väg. Att välja avskildheten är att avsäga sig ansvaret för det allmänna, att ge avkall på motståndet. Att Nydahls hållning trots allt är en annan visar hans fortgående författarskap, vars värde inte minst finns i förmågan att av läsaren fordra eftertanke och ställningstagande."

Till Fredrik Persson som skrivit artikeln vill jag ställa två frågor:

Idag, den 18 juni kommer svaren från Fredrik Persson:

1/ Vad är "alarmistiskt" i granskningen av den våldsamma och mordiska islamismen? Finns det en kvantitativ eller kvalitativ gräns för vad som inte anses vara alarmism? Kunde till exempel kritiker av nazismen eller kommunismen anklagas för att vara alarmistiska? Om ett totalitärt tankesystem hotar det fria ordet, jämlikheten mellan könen och likheten inför lagen är det mig likgiltigt vad detta tankesystem kallas. Islamismen är uttalad fiende till det fria samhället - sharialagstiftningen! - och till varje form av frihetligt umgänge människor emellan. Precis som nazismen, vars tankesystem grundades på rasteorier, och kommunismen, vars tankesystem grundades i klassteorier - vi vet att både slutade med massmord och undertryckande av varje försök till fritt utbyte av idéer och fria mänskliga relationer.

Thomas Nydahl har formulerat ett par frågor i anslutning till min recension av hans bok ”Kulturen vid stupet” som publicerades i Aftonbladet för en tid sedan. Han bad mig att kommentera. Efter resefrånvaro följer här mina något försenade svar:

1: Jag är inte av annan uppfattning än att islamism – genom att den religiösa dogmen görs till politisk riktningsgivare – står i motsats till ett öppet, fritt och tolerant samhälle. Att politisk islam idag skulle utgöra ett hot mot frihet och demokrati i Europa, i paritet med exempelvis mellankrigstidens fascism eller efterkrigstidens sovjetkommunism, håller jag däremot för en ohistorisk överdrift. Retoriken kring västerlandets förestående islamisering stärker högerradikala rörelser som förordar en människofientlig samhällsorganisering. Samtidigt flyttas fokus från, enligt mitt förmenande, större och mer reella samhällsproblem (söndrande kapitalistisk spekulation och ytlig konsumism, social utslagning, nykolonialism, politikens avideologisering, samhällsdebattens infantilisering, för att nämna ett par). Därför formulerade jag mig i termer av förenklad och försåtlig alarmism.

2/ Vilken är faran för att fler följer samma solitära väg som jag? Om du menar att det skulle utarma kultursidorna så tror jag risken är överdriven. Är de inte redan förutsägbara, utarmade och ängsliga som de är? Att med bloggen som forum fortsätta både ett författarskap och en journalistisk gärning, är väl knappast att "välja avskildheten". Visserligen är jag, vilket bloggens namn tydligt markerar, mån om att värna min ensamhet. Men jag gör det med allt fler läsare och den respons och den dialog som bloggen ger mig har jag tidigare aldrig upplevt, varken då jag skrev i morgon- eller kvällspress. Är inte det avgörande problemet just likriktningen och omöjligheten att diskutera kontroversiella samtidsfrågor på kultursidorna? Jag har 35 års erfarenhet av dem och kan intyga att det alltsedan 2001 blir allt svårare, för att inte säga omöjligt.

2: Dagstidningarnas kulturbevakning har blivit allt mer lätt, luftig och likriktad. Det skärs i redan snålt tilltagna resurser på ett sätt som snart omöjliggör seriös journalistik. Lider gör såväl läsare som skribenter. Jag har således full förståelse och respekt för Thomas Nydahls val att vända dagspressen ryggen. För egen del medverkar jag i Aftonbladet och Sydsvenskan för att jag är beroende av den inkomst brödskrivandet medför, men framför allt för att ett samhälle behöver en kommunikationsgemenskap. Internet och andra tekniska lösningar för billig publicering har främjat pluralismen, men också fört med sig en fragmentisering som kan försvåra det offentliga samtalet. För sammanhållning och förhandling kring viktiga frågor fordras fortfarande samlingsplatser likt torget, tidningen och televisionen. Därför ser jag det som en förlust när seriöst syftande samtalare söker sig bort från dessa arenor, trots kännedomen om de strukturer som föranleder sådana beslut.

Fredrik Persson