måndag 18 juni 2012

Heldenplatz. En pjäs av Thomas Bernhard

Vad är det som gör att man kan läsa en pjäs av Thomas Bernhard som vore den en roman? Det är svårt att sätta fingret på, men kanske handlar det om något så enkelt som att sättet de olika personerna talar påminner om den prosa som finns i hans barndomsböcker och romaner. De talar helt enkelt ”bernhardska”, intensivt, utan andning, och de blandar högt och lågt ungefär som vi alla gör i våra vardagsliv.

Pjäsen beställdes av Burgtheater i Wien inför 50-årsminnet av ”Anschluss”.

Thomas Bernhard (1931-1989) kom att bli Österrikes främste kritiker i litteraturen och dramatiken. Pjäsen jag håller i händerna är väl något av det mest skandalösa och hatade Bernard skapat. Jag längtade efter att förstå varför, till och från under många år. När den nu finns på svenska förstår jag. Det är nästan övertydligt.

Heldenplatz (Tranan, översättning av Jan Erik Bornlid) är en av få pjäser jag kunnat läsa med stor behållning utan att förvirras av vem som talar. Pjäsen är indelad i tre akter (scener kallar Bernhard dem). Första och tredje scenen utspelar sig i professor Schusters lägenhet, den andra i Volksgarten när sällskapet promenerar hem från begravningen. De närvarande personerna i varje akt är ganska få och de är lätta att skilja åt.

Pjäsen har förstås sitt namn av Heldenplatz i Wien. Där talade Hitler den 15 mars 1938 till massornas stora förtjusning, då ”Anschluss” förverkligades och Österrike inlemmades i det tyska nazistiska riket. Pjäsen huvudperson, nyss död genom självmord, har tillsammans med hustrun sin bostad med utsikt över Heldenplatz, något som ganska snabbt förvandlade henne till ett psykiskt vrak som oupphörligen återkallar massornas jubel från torget. Redan första kvällen i bostaden drabbar den hallucination henne. Professor Schuster hade bestämt att han skulle fly judehatet i Wien och återvända till det Oxford där han en gång verkat, och som han länge romantiserat. Han har till och med hunnit köpa sig och hustrun ett hus i Oxford när han radikalt ändrar sina planer, öppnar fönstret, hoppar och tar livet av sig.

Pjäsen kretsar sedan kring Schusters död, orsakerna till självmordet, och begravningen.

De närvarande är hans två döttrar Anna och Olga, sonen Lukas, Robert Schuster som är bror till den döde och kanske pjäsens centrala figur som i svavelosande repliker skildrar ett Österrike inpyrt av nationalsocialism och antisemitism, därtill makan till den döde, Hedwig som kallas professorskan, Fru Zittel och Herta som varit i tjänst hos professorn, samt kollegan Liebig och hans hustru och ”en beundrare” vid namn Herr Landauer.

Broder Robert föreställer jag mig som en gestalt som är Thomas Bernhards judiska alter ego. När han talar känns allt igen från hans prosa.

Hör:

”… världen av idag är bara obehaglig och alltigenom andefattig, allt förfaller vart man än ser, allt vanvårdat vart man än ser, helst skulle man inte alls vilja vakna mer, de senaste femtio åren har de styrande förstört allt, och det går inte längre att rätta till, arkitekterna har förstört allt med sitt fåneri, de intellektuella har förstört allt med sitt fåneri, folket har förstört allt med sitt fåneri, partierna och kyrkan har förstört allt med sitt fåneri, som alltid varit ett tarvligt fåneri och det österrikiska fåneriet är alltigenom motbjudande.”

På det allmänna planet ser broderns repliker ut så. Men mot slutet, då man i den halvt utrymda bostaden ska dricka begravningskaffe, skärper han tonen och blir konkret i sina angrepp på den österrikiska samtiden. Som här:

”Pratar man med en människa visar det sig vara en idiot, i varje wienare gömmer sig en massmördare, men man får inte låta sitt humör gå förlorat. Det är logiken, att helt enkelt tvingas kvävas i ödesgemenskapen. Wien är en kall grå stad, provinsiell, det amerikanska gör den så vedervärdig. Amerikanismen har förstört allt här. Jag lät aldrig mitt humör bli fördärvat. Det österrikiska, frågar jag mig alltid, vad är det, absurditet i potens, det drar oss till sig och stöter bort oss, totalt förfallen socialism, totalt förfallen kristendom. Till slut är vi alla ändå bara äcklade av det, det är det deprimerande.”

Detta hindrar inte omgivningen att tala om de mer konkreta bekymren. Hur ska man nu få flyttlårarna till rätt plats i Österrike när överskeppningen till Oxford ställs in, hur smakade soppan, vad är det för väder.

Brodern stöter också ut små aforismliknande repliker: ”Den tänkande mår illa redan på morgonen”. När herr Liebig börjar beklaga sig över dagspressens förfall protesterar brodern och säger: ”Men den här skiten läser vi ändå varje dag, eftersom den intresserar oss och eftersom vi är fascinerade av den.” Han säger att han saknar ”en blaska som Neue Zürcher Zeitung” men ser en fördel i att läsa ”skiten”. Om man släpper ut sin vrede över den redan på morgonen slipper man ta sin medicin.

När pjäsen går mot sitt slut förstår man vad som vid bordet sker med den nyblivna änkan. Massornas skrik från Heldenplatz blir allt högre och ockuperar hela scenrummet. Slutet är oundvikligt.

3 kommentarer:

Bengt O. sa...

Det är kanske värt att påminna om den enorma skandal som orsakades av "Heldenplatz" när den sattes upp 1988. Hela det officiella Österrike, press och politiker fördömde i eniga ordalag pjäsen, Bernhard och teaterchefen som f.ö. fick avgå. Demonstrationer hälls och ett lass gödsel dumpades på teaterns trappa. Dock spelades föreställningen 120 gånger och det för fulla hus.

När Bernhard skulle ha blivit 80 år, år 2011, var det annat ljud i skällan. Nu var han "en av oss" och en betydande nationell kulturpersonlighet att vara stolt över. "Heldenplatz" spelades ånyo på en ledande teater och den avsatte teaterchefen (en Piefke utsparkad till Hamburg) satte upp Bernhards stycke "Einfach kompliziert." Detta trots att Bernhard uttryckligen förbjudit att hans pjäser skulle få spelas i Österrike. Detta har man numera högaktningsfullt struntat i.

I Österrike gäller det att vara död för att bli accepterad och omtyckt. Måhända en tröst för Jelinek et co?

Får jag länka till vad jag skrev om 80-årsjubileet? Stryk annars detta sista stycke av kommentaren. No hard feelings...

Dikt och verklighet

Thomas Nydahl sa...

Tack Bengt, uppskattar din informativa kommentar. Mycket. Och nu ska jag läsa din artikel!

Magnus sa...

Har du läst Ulf Lundells "6 pjäser"? Jag vill hävda att det finns likheter mellan Lundells och Bernhard sätt att röra ihop prosa och dramatik till en enhet.

Tomhetens Teater
Den andliga fattigdomen, det urlakade genomlevda livet, den stora tomheten och hemlösheten. Om det handlar Ulf Lundells ”6 pjäser”. Ulf Lundell låter existentiella frågor krascha in i samtiden.
Den övergripande tematiken i pjäserna – ur vilken de flesta konflikter uppstår – är i spänningen mellan begreppen sanning och lögn, verkligt och overkligt. Pjäsen ”Como” inleds med att Henrik och Clara pratar om kändisvärlden, en värld som inte känns som “verklig” men som ändå är verklig. Clara snusar nikotinfritt snus, ett snus som inte känns som “verkligt” snus, men som är verkligt. Clara pratar om sin “bebis” som inte är en verklig bebis utan en hund. Clara och Henrik är förlovade men kallar det själva för “travel engagement” och det känns inte som en verklig förlovning. På slutet av första akten får man känslan av att hela deras förhållande inte är ett verkligt förhållande. De lever i en overklig verklighet. Vad pjäserna ofta skildrar är hur gränserna mellan sanning och lögn, dikt och verklighet lösts upp och skapat en obehaglig tomhet som personerna desperat försöker fylla med prat, prat, prat.
Huvudpersonerna i de sex pjäserna är påfallande lika varann och de som tidigare läst Ulf Lundells romaner kommer snabbt att känna igen dem. På det sättet påminner Lundell lite grand om den österrikiske författaren och dramatikern Thomas Bernhard. Om Thomas Bernhard brukar man säga att han alltid skriver samma pjäs och alltid på samma sätt. Alla personer talar på samma sätt; en sorts monologisk talande människa.
I de sex pjäserna finns det ingen avancerat uppbyggd intrig, de är ganska fattiga på symboler, tvetydigheter och undertexter. Språket är varken poetiskt vackert eller övervägt och djupsinnigt. Det är inte litteratur eller dramatik i klassisk mening, det är text som ligger väldigt nära livet och levandet med dess storhet och litenhet. Däri finns både textens kvaliteter och dess brister. Texten lyfter aldrig och förhöjer livskänslan som verkligt stor konst ofta lyckas med. Å andra sidan blir texten heller aldrig förströelse som man kan förhålla sig neutral till, den uttrycker en högst trovärdig känsla av instängdhet, tomhet och desperation och det känns att den är skriven på liv och död. Man sugs in i en malström som det är väldigt svårt att slita sig ifrån och man hålls kvar där till utmattningens gräns. På gott och ont. För utmattad blir man verkligen av att läsa de sex pjäserna i en följd. Måttfullhet har aldrig varit en dygd i Ulf Lundells konstnärskap, vilket i och för sig är befriande, men jag skulle ändå rekommendera läsaren att göra några veckors uppehåll mellan pjäserna för att få ut maximalt av boken.