Heldenplatz. En pjäs av Thomas Bernhard

Vad är det som gör att man kan läsa en pjäs av Thomas Bernhard som vore den en roman? Det är svårt att sätta fingret på, men kanske handlar det om något så enkelt som att sättet de olika personerna talar påminner om den prosa som finns i hans barndomsböcker och romaner. De talar helt enkelt ”bernhardska”, intensivt, utan andning, och de blandar högt och lågt ungefär som vi alla gör i våra vardagsliv.

Pjäsen beställdes av Burgtheater i Wien inför 50-årsminnet av ”Anschluss”.

Thomas Bernhard (1931-1989) kom att bli Österrikes främste kritiker i litteraturen och dramatiken. Pjäsen jag håller i händerna är väl något av det mest skandalösa och hatade Bernard skapat. Jag längtade efter att förstå varför, till och från under många år. När den nu finns på svenska förstår jag. Det är nästan övertydligt.

Heldenplatz (Tranan, översättning av Jan Erik Bornlid) är en av få pjäser jag kunnat läsa med stor behållning utan att förvirras av vem som talar. Pjäsen är indelad i tre akter (scener kallar Bernhard dem). Första och tredje scenen utspelar sig i professor Schusters lägenhet, den andra i Volksgarten när sällskapet promenerar hem från begravningen. De närvarande personerna i varje akt är ganska få och de är lätta att skilja åt.

Pjäsen har förstås sitt namn av Heldenplatz i Wien. Där talade Hitler den 15 mars 1938 till massornas stora förtjusning, då ”Anschluss” förverkligades och Österrike inlemmades i det tyska nazistiska riket. Pjäsen huvudperson, nyss död genom självmord, har tillsammans med hustrun sin bostad med utsikt över Heldenplatz, något som ganska snabbt förvandlade henne till ett psykiskt vrak som oupphörligen återkallar massornas jubel från torget. Redan första kvällen i bostaden drabbar den hallucination henne. Professor Schuster hade bestämt att han skulle fly judehatet i Wien och återvända till det Oxford där han en gång verkat, och som han länge romantiserat. Han har till och med hunnit köpa sig och hustrun ett hus i Oxford när han radikalt ändrar sina planer, öppnar fönstret, hoppar och tar livet av sig.

Pjäsen kretsar sedan kring Schusters död, orsakerna till självmordet, och begravningen.

De närvarande är hans två döttrar Anna och Olga, sonen Lukas, Robert Schuster som är bror till den döde och kanske pjäsens centrala figur som i svavelosande repliker skildrar ett Österrike inpyrt av nationalsocialism och antisemitism, därtill makan till den döde, Hedwig som kallas professorskan, Fru Zittel och Herta som varit i tjänst hos professorn, samt kollegan Liebig och hans hustru och ”en beundrare” vid namn Herr Landauer.

Broder Robert föreställer jag mig som en gestalt som är Thomas Bernhards judiska alter ego. När han talar känns allt igen från hans prosa.

Hör:

”… världen av idag är bara obehaglig och alltigenom andefattig, allt förfaller vart man än ser, allt vanvårdat vart man än ser, helst skulle man inte alls vilja vakna mer, de senaste femtio åren har de styrande förstört allt, och det går inte längre att rätta till, arkitekterna har förstört allt med sitt fåneri, de intellektuella har förstört allt med sitt fåneri, folket har förstört allt med sitt fåneri, partierna och kyrkan har förstört allt med sitt fåneri, som alltid varit ett tarvligt fåneri och det österrikiska fåneriet är alltigenom motbjudande.”

På det allmänna planet ser broderns repliker ut så. Men mot slutet, då man i den halvt utrymda bostaden ska dricka begravningskaffe, skärper han tonen och blir konkret i sina angrepp på den österrikiska samtiden. Som här:

”Pratar man med en människa visar det sig vara en idiot, i varje wienare gömmer sig en massmördare, men man får inte låta sitt humör gå förlorat. Det är logiken, att helt enkelt tvingas kvävas i ödesgemenskapen. Wien är en kall grå stad, provinsiell, det amerikanska gör den så vedervärdig. Amerikanismen har förstört allt här. Jag lät aldrig mitt humör bli fördärvat. Det österrikiska, frågar jag mig alltid, vad är det, absurditet i potens, det drar oss till sig och stöter bort oss, totalt förfallen socialism, totalt förfallen kristendom. Till slut är vi alla ändå bara äcklade av det, det är det deprimerande.”

Detta hindrar inte omgivningen att tala om de mer konkreta bekymren. Hur ska man nu få flyttlårarna till rätt plats i Österrike när överskeppningen till Oxford ställs in, hur smakade soppan, vad är det för väder.

Brodern stöter också ut små aforismliknande repliker: ”Den tänkande mår illa redan på morgonen”. När herr Liebig börjar beklaga sig över dagspressens förfall protesterar brodern och säger: ”Men den här skiten läser vi ändå varje dag, eftersom den intresserar oss och eftersom vi är fascinerade av den.” Han säger att han saknar ”en blaska som Neue Zürcher Zeitung” men ser en fördel i att läsa ”skiten”. Om man släpper ut sin vrede över den redan på morgonen slipper man ta sin medicin.

När pjäsen går mot sitt slut förstår man vad som vid bordet sker med den nyblivna änkan. Massornas skrik från Heldenplatz blir allt högre och ockuperar hela scenrummet. Slutet är oundvikligt.