Vad
är det som gör att man kan läsa en pjäs av Thomas Bernhard som vore den
en roman? Det är svårt att sätta fingret på, men kanske handlar det om
något så enkelt som att sättet de olika personerna talar påminner om den
prosa som finns i hans barndomsböcker och romaner. De talar helt enkelt
”bernhardska”, intensivt, utan andning, och de blandar högt och lågt
ungefär som vi alla gör i våra vardagsliv.
Pjäsen beställdes av Burgtheater i Wien inför 50-årsminnet av ”Anschluss”.
Thomas
Bernhard (1931-1989) kom att bli Österrikes främste kritiker i
litteraturen och dramatiken. Pjäsen jag håller i händerna är väl något
av det mest skandalösa och hatade Bernard skapat. Jag längtade efter att
förstå varför, till och från under många år. När den nu finns på
svenska förstår jag. Det är nästan övertydligt.
Heldenplatz
(Tranan, översättning av Jan Erik Bornlid) är en av få pjäser jag
kunnat läsa med stor behållning utan att förvirras av vem som talar.
Pjäsen är indelad i tre akter (scener kallar Bernhard dem). Första och
tredje scenen utspelar sig i professor Schusters lägenhet, den andra i
Volksgarten när sällskapet promenerar hem från begravningen. De
närvarande personerna i varje akt är ganska få och de är lätta att
skilja åt.
Pjäsen
har förstås sitt namn av Heldenplatz i Wien. Där talade Hitler den 15
mars 1938 till massornas stora förtjusning, då ”Anschluss”
förverkligades och Österrike inlemmades i det tyska nazistiska riket.
Pjäsen huvudperson, nyss död genom självmord, har tillsammans med
hustrun sin bostad med utsikt över Heldenplatz, något som ganska snabbt
förvandlade henne till ett psykiskt vrak som oupphörligen återkallar
massornas jubel från torget. Redan första kvällen i bostaden drabbar den
hallucination henne. Professor Schuster hade bestämt att han skulle fly
judehatet i Wien och återvända till det Oxford där han en gång verkat,
och som han länge romantiserat. Han har till och med hunnit köpa sig och
hustrun ett hus i Oxford när han radikalt ändrar sina planer, öppnar
fönstret, hoppar och tar livet av sig.
Pjäsen kretsar sedan kring Schusters död, orsakerna till självmordet, och begravningen.
De
närvarande är hans två döttrar Anna och Olga, sonen Lukas, Robert
Schuster som är bror till den döde och kanske pjäsens centrala figur som
i svavelosande repliker skildrar ett Österrike inpyrt av
nationalsocialism och antisemitism, därtill makan till den döde, Hedwig
som kallas professorskan, Fru Zittel och Herta som varit i tjänst hos
professorn, samt kollegan Liebig och hans hustru och ”en beundrare” vid
namn Herr Landauer.
Broder Robert föreställer jag mig
som en gestalt som är Thomas Bernhards judiska alter ego. När han talar
känns allt igen från hans prosa.
Hör:
”…
världen av idag är bara obehaglig och alltigenom andefattig, allt
förfaller vart man än ser, allt vanvårdat vart man än ser, helst skulle
man inte alls vilja vakna mer, de senaste femtio åren har de styrande
förstört allt, och det går inte längre att rätta till, arkitekterna har
förstört allt med sitt fåneri, de intellektuella har förstört allt med
sitt fåneri, folket har förstört allt med sitt fåneri, partierna och
kyrkan har förstört allt med sitt fåneri, som alltid varit ett tarvligt
fåneri och det österrikiska fåneriet är alltigenom motbjudande.”
På
det allmänna planet ser broderns repliker ut så. Men mot slutet, då man
i den halvt utrymda bostaden ska dricka begravningskaffe, skärper han
tonen och blir konkret i sina angrepp på den österrikiska samtiden. Som
här:
”Pratar man med en människa visar det sig vara en
idiot, i varje wienare gömmer sig en massmördare, men man får inte låta
sitt humör gå förlorat. Det är logiken, att helt enkelt tvingas kvävas i
ödesgemenskapen. Wien är en kall grå stad, provinsiell, det amerikanska
gör den så vedervärdig. Amerikanismen har förstört allt här. Jag lät
aldrig mitt humör bli fördärvat. Det österrikiska, frågar jag mig
alltid, vad är det, absurditet i potens, det drar oss till sig och
stöter bort oss, totalt förfallen socialism, totalt förfallen
kristendom. Till slut är vi alla ändå bara äcklade av det, det är det
deprimerande.”
Detta hindrar inte omgivningen att tala
om de mer konkreta bekymren. Hur ska man nu få flyttlårarna till rätt
plats i Österrike när överskeppningen till Oxford ställs in, hur smakade
soppan, vad är det för väder.
Brodern stöter också ut
små aforismliknande repliker: ”Den tänkande mår illa redan på morgonen”.
När herr Liebig börjar beklaga sig över dagspressens förfall
protesterar brodern och säger: ”Men den här skiten läser vi ändå varje
dag, eftersom den intresserar oss och eftersom vi är fascinerade av
den.” Han säger att han saknar ”en blaska som Neue Zürcher Zeitung” men
ser en fördel i att läsa ”skiten”. Om man släpper ut sin vrede över den
redan på morgonen slipper man ta sin medicin.
När
pjäsen går mot sitt slut förstår man vad som vid bordet sker med den
nyblivna änkan. Massornas skrik från Heldenplatz blir allt högre och
ockuperar hela scenrummet. Slutet är oundvikligt.