Funderingar på bussen.

Blomsterprakt i Knopparp på Linderödsåsen. Foto av Astrid Nydahl.

Jag har ägnat förmiddagen åt några nödvändiga ärenden i stan. Jag tog först bussen hela vägen till Näsbychaussén. Skrädderiet där hade jag för första gången anlitat. Två gånger har jag varit inne hos honom, för att lämna och hämta byxorna. Han tar emot med ett slags sextiotalsmässig hemtrevnad. Han är för övrigt husskräddare åt dansbandet Lasse Stefanz som just idag är bokaktuella. Allt känns lika självklart som det en gång gjorde i Malmö, där man gick till skräddaren eller skomakaren som den naturligaste sak i världen. Att Josefs skrädderi fanns här i stan visste jag inte. Josef har en gång i livet, om jag ska lita på mitt språköra, kommit från Polen till Sverige.

Nå, tillbaka skulle jag resa med samma busslinje in till centrum för en halvtimme och sedan hela vägen hem. På busshållplatsen där ute i Näsby talades det bara kinesiska. När jag steg på bussen dränktes kinesiskan av arabiskan. Jag och en ung, höggravid kvinna var de enda två svenskarna på bussen. Den var helt full och det var arabiskan som upptog hela luftrummet. Det fanns tre somalier också på bussen men de hördes inte genom arabiskan.

Tanken slog mig: invandringen har jag själv aldrig haft några invändningar mot. Jag har tvärtom i hela mitt vuxna liv bejakat den, jag har både arbetat tillsammans med invandrare och fått många av dem som vänner, ja också som nära vänner. Men efter Balkankrigen på 1990-talet hände något radikalt annorlunda. Sedan krigens fördrivna kommit till Sverige öppnades det för en politik som i princip var svängdörrens. Från Irak, Palestina och andra arabiska nationer kom stora skaror. Att öppet och frejdigt diskutera detta var en omöjlighet. Om någon frågade vem som skulle bekosta dessa människors boende, levnadsomkostnader och sjukvård höjdes genast en röst som i falsett sa: "Man kan inte sätta prislappar på människor". Det låter sig sägas. Men finns det en undre eller en övre gräns för vad ett litet land som Sverige orkar med? Var går i så fall dessa gränser? För den ena gruppen är tio för många, för den andra är 200.000 för få.

Och svängdörren fortsatte snurra för afghaner och somalier. Det spelar inte så stor roll om en somalisk kvinna i Kristianstad "glömt bort" namnen på sina "anhöriga", de får ändå PUT i familjeåterföringens tid (Läs till exempel denna offentliga prognos från Migrationsverket för 2012, där det bland annat heter: "Som verkets förra prognos visade står verket bland annat inför stora utmaningar när det gäller prövningen av ansökningar från anhöriga från Somalia."). Just i fallet Somalia finns det skäl att ställa frågorna igen, eftersom vi vet att 80% av dem aldrig någonsin kommer in i det svenska samhället, och därför inte förmår betala för det som ett liv kräver av dem. Alltför många somaliska män stannar i förortslägenheten och tuggar katt, medan kvinnorna drar runt med de dagliga mödorna. Är det en tillfällighet att al-Shabab rekryterar sina jihad-soldater ur den krets av unga män som växer upp i sådana miljöer, som de för alltid statligt finansierade flyktingar de är?(Läs vad Riksdag & Departement skriver om detta).

Det blir många de kommande åren. Och om det blir som det viskas, att USA med allierade, militärt angriper Syrien, då vet vi vad som väntar. När jag kom till Kristianstad för 30 år sedan hörde jag ibland skämten om Gazaremsan (vilket var en liten flik utmed en väg i staden, där många palestinier bosatt sig). Det skämtet har redan övertrumfats av verkligheten.

Jag är alldeles övertygad om att bördorna måste delas. Därför finner jag det orimligt att Sverige tar emot så oerhört många fler än andra europeiska länder. Hur kan det komma sig? Vad är det som skiljer Sverige från Finland eller Belgien? Vad är det som gör det så lätt för afghanska och somaliska unga män att etablera sig här i skydd av eufemismen "ensamkommande flyktingbarn" - och i förlängningen av det: hur kommer det sig att de direkt väljer Sverige som slutdestination. Svaret vet vi, det svirrar i luften.

Och ja, nu kommer syrierna. Det sägs att samtliga som tar sig hit automatiskt får uppehållstillstånd.