Kaj Svensson: Ännu på väg. Dikter (Litteraturtjänst/Kulturtjänst LKB 2012).

Kaj Svensson är inte bara en diktare jag känner. Jag har dessutom givit ut tre av hans böcker. På mitt första förlag utgav jag hans samling  Phaneron (1993)och på Occident de två volymerna Som det pågår (2005) och Ingen tom yta längre och andra dikter (2006).

Jag kan naturligtvis inte recensera Kaj Svenssons bok. Jodå, det hade jag visst kunnat, men hade det varit trovärdigt? Kulturlivet är med råge vänskapskorrumperat, och det spelar ingen roll om man tillhör en inkrökt Lundakrets eller något norrländskt kotteri, för att nu inte tala om huvudstadens inavel, det är likadant överallt.

Så jag nöjer mig med att säga att detta är en mycket gripande diktsamling. Jag har läst mycket av den under skrivprocessen och jag tycker att två ting är så framträdande hos Kaj Svensson.

Kaj Svensson, foto: Astrid Nydahl 2006.

 Det ena är den alldeles otvungna utblicken i världen, hans förtrogenhet med europeisk tradition och hans ständiga pendelrörelse mellan nord och syd i denna kulturkrets. Det andra är det, skenbart, intima. Det är ju i själva verket dikter om den kärlek och tillhörighet vi alla känner igen. De två dikter jag vill visa er ur boken är av en tillfällighet från just den kategorin. Jag valde dem på känn, och tycker att de båda säger något väsentligt om boken.

Boken kan beställas direkt av poeten på mailadress: landy65@hotmail.com

Inget landskap

Du har inget landskap i dina ögon

Inga vindlande småvägar, doftande ängar

Inga fjärran åsar, blommande vallmofält

Ingen dånande kyrkklocka

Som slungar sin honung

Ur dimmorna vid insjön –

Men när du lyfter blicken

Och följer gässens sträck

Återvänder allt från ingenstans

Och minnets dunkla labyrint

Lyses plötsligt upp av bjärta lyktor

Och du smakar redan, smaskar på

Hemlandets åskstinna sommarkvällar

Och hör brandsirenen tjuta

Över en skål rykande soppa

Du återvänder till farmors stenugnsbröd

Och lämnar mig ensam med dessa rader:

”O mörka lifvets dar! – vi dem med oro njuta

Och när de flygtar bort, de all vår sällhet sluta”

(Citatet som avslutar dikten kommer från en dikt av 
sjuttonhundratalspoeten Hans Bergeström, som bl.a. var verksam som präst i Helsingborg.)

Purjolök

Purjolökarna

Sköt upp som gröna fingrar

Ur jorden

För den som väntat

Länge nog finns

Ingen större belöning

När du gav mig lukhackan

Och satte på mig solhatten

Kände jag mig stå

I din kärlek

(Till Joanna)