Tacksamheten, livsnödvändigheten och gårdagen.

"Vilohemmet" i Tormestorp utanför Hässleholm. Här skulle jag tuktas (jag står tvåa från vänster). Men det var där jag lärde mig "allt" om flickor, och så lärde jag mig röka. Men resten av livet, de sextio åren sedan starten och de femtio sedan Tormestorp har väl gått rätt så bra (om man nu för en gångs skull orkar bortse ifrån alla problem, sjukdomar och avgrunder på vägen).

Skulle en människa orka leva utan tacksamhet? Utan ödmjukhet? Jag tror inte det. Jag som vid väldigt få tillfällen firat min födelsedag blev överväldigad igår. Och festen ska ändå inte vara förrän på lördag.

Det som mötte mig igår överträffade alla möjliga sorters förväntningar. Telefonen ringde redan åtta, Växthuset undrade om de fick komma med blommor till mig. När jag öppnade dörren en dryg timme senare stod där tre fantastiska buketter; två av dessa hade bloggläsare sänt, och jag tänkte att den världen är bra underlig, just för att man kan odla vänskap med människor man aldrig annars skulle mött.

Klockan tolv ringde A. från Yale University i USA, klockan var väl runt sex på morgonen där men jag fick min familjemässigt närmaste gratulation. Och då hade min näst äldsta dotter redan hunnit hit med blommor och värme. Då kom brevbäraren i sin bil som har ett motorljud jag känner igen långt innan den är framme. Brevlådan full: grafik, fotokonst, litteratur, rörande brev.

Så körde min dotter mig till stan och jag fick gjort mina tre små ärenden. Där träffade jag två av mina vänner, indiska Valla och hennes Håkan. Det blev förstås hur bra som helst, eftersom de alltid är strålande rara och generösa människor (A. har varit med Valla i Indien, så den kulturen har också kommit in i vårt hus).

Men förutom alla telefonsamtal och annat, så var det något helt annat jag ville berätta. Det som rört mitt hjärta mest är nämligen alla de mail jag fått under dagen, från kända vänner och bekanta, men också förbluffande många från människor som jag vet läser mina böcker och min blogg. Tack till er alla. Och tack till er som skrev hälsningar här i bloggen.

Förra gången jag firade en födelsedag var 1992. Då fyllde jag fyrtio år. Jag bodde i Sätaröds station och var förläggare (gav ut sextio boktitlar och tidskriften Studiekamraten - 6 nr om året - som jag köpt loss från Bibliotekstjänst), hade små barn och ett konstant dåligt samvete. Tusen skäl och tusen nojor. Ingen tid att leva, bara arbeta, laga middag till barnen, natta dem och sedan själv sova.

Idag, tjugo år senare, är alla mina barn vuxna människor. Fyra av dem har barn, små eller stora skaror. Och så har jag förstås alla de barn och barnbarn som kommit från A:s sida. Jag är en privilegierad människa. Vi är ett rejält stort gäng och vi trivs tillsammans. På lördag blir det fest för stora och små.

Tack till er alla för igår.

Och skulle jag lyssna till en sång skulle det vara den som Simon & Garfunkel sjöng, och vars text är fantastiskt, men den där jag alltid plockar en särskild liten bit:

"I have my books

And my poetry to protect me;

I am shielded in my armor"

Lyssna förresten på hela: