söndag 24 juni 2012

Varför detta ämne?

Halalbutik intill andra asiatiska butiker, Sparkhill, Birmingham. Foto: Thomas Nydahl.
Det händer då och då att jag stannar upp mitt i en mening och frågar mig själv: kan det som jag betraktar som självklarheter också vara det för läsaren? Men det är inte förrän jag ställt frågan som jag inser att det är fel att alltid utgå ifrån att det råder ett samförstånd. Så, varför skriver jag om islamismen och de islamiserade tillstånden som jag gör? Utgångspunkten är egentligen enkel. Om man värnar om den frihet vi har, och jag tänker i första hand på yttrande- och tryckfriheten, så måste man också aktivt motverka inflytande från ideologier som vill inskränka denna frihet. Idag pågår en process i hela Europa där regeringar centralt och makthavare på lokal nivå, oftast i samförstånd med den mediala eliten, böjer sig för den islamistiska rörelsen.

Dess särkrav och ständiga angrepp på vår livsform kommer inte att hejdas förrän det finns en bred folklig förståelse för vad som håller på att ske. Det kan förvisso handla om både nationella och internationella frågor, där den väpnade terrorismen är det största problemet. Men ännu allvarligare är alla de vardagsmiljöer som hotas. Det kan handla om krav på att få könsindela simhallar, krav på halalslaktat kött i skolor, på sjukhus och andra offentliga institutioner. Men det kan också handla om huruvida muslimer inflyttade till våra länder ska slippa straff om de könsstympar sina småflickor. Det är allvarliga övergrepp det handlar om och det finns ingen ursäkt för den som har överseende med dem och som hänvisar till att ”det är deras kultur”. 66.000 flickor har omskurits i Storbritannien sedan 1985 och man anser att 24.000 flickor under 16 år befinner sig i riskgruppen för den allvarligaste formen av omskärelse, bara i England och Wales, uppgav al Jazeera den 30 maj 2012, i en stor artikel av Siobhan Courtney.

Det finns också en uppenbar risk att det etableras parallella rättssystem – vilken just England uppvisar skrämmande exempel på – där en muslim döms efter andra måttstockar än en icke-muslim. De så kallade shariadomstolarna börjar försiktigt med att bara döma i civilmål, men det finns otaliga exempel på att de också vill döma i brottmål. Det våld som finns mellan islamister och lokal urbefolkning är också ett skrämmande exempel på vad som sker i dess spår. Över hela Europa förekommer det grova fall av övergrepp utförda av inflyttade muslimer. England kan uppvisa en lång rad så kallade grooming-brott där småflickor utsatts för fasansfulla sexuella övergrepp, vilket de skyldiga pakistanska och bangladeshiska männen naturligtvis aldrig skulle utsätta sina egna för (den senaste stora härvan finns utförligt beskriven i brittisk press). Här ser vi också islam som en form av krigsförklaring riktad mot de enskilda ländernas urbefolkning.

Niqabklädd kvinna i Sparkhill, Birmingham. Foto: Thomas Nydahl.
Ett problem som är synligt för var och en av oss är de allt radikalare klädkoder som utfärdas av muslimska män för muslimska kvinnor. I Sverige är alltjämt niqab och burka ovanliga, medan det i England är mycket vanligt. Flera av de orter jag besökt och rest till för denna bok har en stor andel niqabklädda kvinnor. Är detta, som ofta hävdats i den svenska debatten, endast en fråga om ett stycke tyg, och att ”människor måste få klä sig som de vill”? Nej, det är det inte. Dessa kvinnodräkter är extrema symboler som mer kan liknas vid uniformer. Det är meningen att de ska sända en stark signal till det omgivande, icke-muslimska samhället. Kasper Støvring reder ut saken. Radikaliseringen av klädedräkten har skett parallellt med islams väckelse och den samtida islamistiska rörelsens tillväxt. Det är ingen tillfällig brist på tolerans som gjort att Frankrike och Belgien förbjudit niqab och burka i offentliga miljöer.

I Kanada har man förbjudit dem att bäras under den ceremoni då människor ska bli medborgare i landet. I december 2011 beslutade man detta, och invandringsministern Jason Kenney motiverade det bland annat med orden:

"Detta handlar om de principer som är själva grunden för vår identitet och våra värderingar när det handlar om öppenhet och jämlikhet. När man svär medborgarskapseden är det i grund och botten en offentlig gest, en offentlig deklaration som visar att du ansluter dig till den kanadensiska familjen, och det måste göras fritt och öppet, inte i det fördolda. Om man isolerar eller separerar en grupp kanadensare eller tillåter den gruppen att dölja sina ansikten när de blir medlemmar av vårt samhälle, så står det i direkt motsättning till det kanadensiska åtagandet angående öppenhet och socialt sammanhållning.” 

Jason Kenney, invandringsminister, Kanada.
Han fick medhåll från Tahir Gora, generalsekreterare för  Muslim Canadian Congress, som sa:

”Underbart, underbart, underbart. Jag anser att detta verkligen är ett steg i rätt riktning. Vi har försökt övertyga om ett totalt förbud för niqab i Kanada. Bara några få procent av kvinnorna tar på sig niqaben och döljer sina ansikten, vilket är ett mycket extremistisk inslag i vårt samhälle. Den måste förbjudas helt i Kanada. Den utgör en marginaliseringen av de muslimska kvinnorna. När du tar på dig en niqab och döljer ansiktet är du oförmögen att fullgöra dina plikter, oförmögen att umgås med andra i samhället.”

Man kan se denna utveckling som en konkret varning inför framtiden, eftersom den visar hur motsättningarna förstärks och därmed misstron och i förlängningen våldet. På många håll i Europa har det förekommit mycket aggressiva demonstrationer mot niqab- och burkaförbuden. I mina ögon är den ideologiskt färgade klädseln att jämföra med andra typer av uniformer och ansiktsdöljande huvor, som t.ex. de Ku Klux Klan bar (man kan också jämföra med debatten, inte minst i Sverige, huruvida man ska ha rätt att maskera sig i demonstrationer).

Det är dessutom så att många muslimer, som vägrar låta sig beslöjas, hävdar att bruket saknar stöd i Koranen. Framför allt iranska kvinnor som lever i Sverige har få eller inga problem med att visa sina ansikten eller sitt hår, som de är skapta, utan vare sig slöja, niqab eller burka.

Abdelwahab Meddeb.
Lisbeth Lindeborg skrev om Sociologiprofessorn och diktaren Abdelwahab Meddeb, tunisisk muslim, bosatt i Paris, och vad han sagt om slöjan:

"En hel del muslimska kvinnor bär slöja i dag för att 'betona en egen identitet'. Men slöjan är ett attribut för kvinnor som är förslavade, antingen de är medvetna om detta eller ej. Den är en symbol för 'rätten' att förödmjuka och förtrycka kvinnor, för synen på kvinnan som mindervärdig. Det är inget tvivel om detta.”


2 kommentarer:

Kenneth Karlsson sa...

Tack Thomas för att du finns, för att du reflekterar och skriver som du gör. Det återger mig hoppet om att det trots allt finns ett förnuft där ute.

Thomas Nydahl sa...

Tack Kenneth, visst behöver man uppmuntran i detta still värv!