Det är snart kväll, måndagen den 4 juni. Jag ligger fortfarande sjuk, idag på fjärde dagen. Det blir minst en eller två dagar till. Jag vill inte att det ska lysa tomt här i bloggen, och väljer därför en repris som jag tycker passar mycket bra. Skälet till det är den fruktansvärda och minst sagt förvirrande utvecklingen i Syrien. Jag är inte det minsta säker på att vi får veta sanningen. Varken av svensk eller utländsk press, eller av USA:s utrikesminister på besök i Stockholm. Vilken roll wahhabiterna spelar gör man allt för att dölja. Och de senaste massakrerna vet vi egentligen väldigt lite om. Vi vet att de ägt rum och vi vet att det är barbariska handlingar. Men vem som utfört dem vet vi lite, eller ingenting, om. Jag repriserar därför en av de få kloka rösterna i "den arabiska vårens" kakofoni. Läs henne. Lär av henne. Texten som följer publicerades ursprungligen den 13 januari.
*
Får jag börja med en generalisering skulle jag säga, att det väl knappast gick någon förbi att den arabiska våren svept och fortfarande sveper fram över arabvärlden. Nå, då tar jag en generalisering till och säger, att det är ytterst få som i bloggar, tidningar eller bokform ställt kritiska frågor om innebörden av denna vår. Nog är det nu alltmer uppenbart att våren blivit höst, i och med att de totalitära islamisterna - Muslimska Brödraskapet och andra - griper makten, i så kallade “fria val” eller genom inbördeskrig och kupper. Det som började som en frihetsdröm i Tunisien och Egypten blev snabbt en krigets mardröm i Libyen och Syrien.
Sekwa förlag, alltid på alerten, ger ut den tunisiska, sekulära bloggaren Lina Ben Mhennis bok Tunisian Girl - en bloggares berättelse om den arabiska våren
(översatt av Alexandra Dumas från franskan). Trots den tunna volymen på
knappt sextio sidor en mycket tänkvärd och intressant bok.Författaren undervisar i engelska vid universitetet i Tunis, men är alltså här bekant i sin egenskap som bloggare. Det har hon varit sedan 2007. Självklart har myndigheterna gjort allt för att stoppa henne och hennes vänner. De blockerade, stängde, förföljde, men på nätet finner man alltid alternativa vägar. Hon säger själv att genombrottet kom med texter på engelska, som människor utanför Tunisien kunde använda som information om striden mellan despotin och de frihetslängtande människorna.
Men hon har framför allt inte varit en “tyckande” bloggare, dessa som det går tretton på dussinet av. Hon har ägnat sig åt dokumenterande, medveten bloggverksamhet, som fungerat både som informationskälla och som samlingspunkt. Och hon har också rest runt i sitt land och dokumenterat övergreppen och därmed i bloggen kunnat visa både bilder och filmer av hur diktaturens repressiva arbete såg ut.
Lina Ben Mhenni i Saint-Malo, Brittany,vid litteraturfestivalen ‘Etonnants Voyageurs’.
AFP foto/Cyrill Folliot.
Lina Ben Mhenni understryker att hon som bloggare har en frihet som är få förunnad. “Jag är politiskt obunden och det vill jag förbli” skriver hon. Och: “Jag vill fortsätta ta avstånd från makten. Vi bloggare är fria, vi har aldrig velat samla oss under någon organisation, även om andra försökt förmå oss till det.” Den kaxigheten gör henne både trovärdig och speciell. Frihetskravet är totalt. Ingen kan få dem att tala i kör eller kollektiv. Så är det därför att friheten aldrig kan växa fram ens i de nya politiska grupperingarna, vars enda och största mål är makten.
Lina Ben Mhenni i sitt rätta element.Det är således en viktig bok Lina Ben Mhenni har skrivit. Ändå skulle jag säga att man måste söka vidare om man vill förstå vilka krafter som är i rörelse, såväl i Tunisien som i de övriga länderna vi talar om. Det är till exempel fortfarande ytterst oklart vilka NATO:s motiv var att bomba Libyen sönder och samman. Britterna under Blair och USA hade länge haft Kaddafi som kelgris och allt såg ut att leda till bättre relationer (för oljans skull?) - men plötsligt, sedan Benghazis klaner revolterat mot centralstyret i Tripoli ställde sig Europa och USA på deras sida, och länder som inte ens är NATO-medlemmar, som Sverige, deltog i bombkriget. Varför? Oljan räckte inte som förklaring i inledningsskedet, även om den kanske gör det nu. En kanske ännu viktigare fråga att ställa är hur det kunde komma sig att västalliansen i detta krig hamnade på samma barrikader som välkända gamla al-Qaidaveteraner. Det finns, som jag antytt, en rad frågor som borde ställas. Och det är viktigt att ställa dem, just för att utvecklingen i Libyen efter Kaddafi knappast pekar mot stabilitet, fred och försoning.
Och frågetecknen kring Syrien hopar sig. Vem utför de så kallade självmordbombningarna i Syriens huvudstad? Vem skjuter från taken? Dessa frågor - och tusen andra - hoppas jag att forskning och oberoende undersökningar kan finna svar på. Är det meningen att kretsen kring Assad ska fördrivas med samma medel som Kaddafis gjorde det i Libyen?
Kaddafi skändades och mördades av en pöbel som kallade sig “rebeller” - men det de har att erbjuda Libyens folk, vad är det? En shariastyrd stat eller bara anarki? Vad innebär islamisternas valsegrar i Tunisien och Egypten?
Den
avgörande skillnaden mellan Tunisien och Libyen/Syrien är att det är
fredliga och civila gatuprotester som leder fram till diktatorns avgång i
det första fallet, och i det andra fallet regelrätta militära angrepp,
först från illa beväpnade “rebeller” men sedan i allt högre grad av
högteknologisk västerländsk militär utrustning. Kan man ens jämföra
dessa två parallella skeenden?Låt mig sluta med att citera Lina Ben Mhenni. Så här skriver hon mot slutet av sin bok:
“Än är inget vunnet (…) Journalisterna skulle kunna göra ett mycket bättre jobb, men det gör de inte, och polisen fortsätter att döda, antalet dödsoffer stiger. Vi måste sätta oss vid våra datorer igen. Jag säger det än en gång: en bloggares uppdrag tar aldrig slut.”
Boken egen hemsida.
Förlagets hemsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar