Black Country som en av industrialismens födelseorter.

”It was buttons that made Birmingham, not Birmingham that made buttons.” (okänt ursprung).

I sin essä The Toyshop of Europe skriver Shena Mason om Birmingham som tidig industristad. Vad som då mest tillverkades var föremål gjorde av mässing och plåt, som krävde stor styrka att forma och göra hushållsföremål av, såsom grytor för matlagning eller större saker som ångmaskiner. Men så fanns ju förstås också tillverkningen av det som då kallad toys men inte hade det minsta med leksaker att göra. Toys var helt enkelt dekorativa och/eller funktionella småsaker gjorda av silver, brons eller andra metaller.

Filosofen Edmund Burke beskrev Birmingham som ”The toyshop of Europe” och menade då förstås att staden hade flest sådana verkstäder.

Det var pionjärerna John Taylor och Matthew Boulton som startade massproduktionen av knappar, spännen och dosor, men fabrikerna tillverkade också fint dekorerade föremål för hemmet och för personligt bruk. Det fanns runt 1770 över hundra företag som tillverkade sådana småprylar. De flesta var små familjeföretag och bar oftast namn efter familjen.

En lustig sak som jag aldrig sett nämnas tidigare, är att denna tidiga industrialism också födde en speciell sorts turism. Dessa nya maskiner som tillverkade saker gjorde förstås människor nyfikna. Att ”se maskinerna” blev ett nytt skäl att komma till Birmingham. Och fabrikörerna var förnuftiga, de insåg att sådan turism skulle öka intresset för deras produkter. Nästa steg blev förstås att bygga små théhus i anslutning till fabrikerna och så en liten butik där besökarna kunde köpa något med sig hem. Här ser man ju ett mycket tidigt koncept som inte bara överlevt in i vår tid, utan rentav präglat mycket av den postmoderna massturismen.  Upp till tusen arbetare sägs ha varit anställda i Matthew Boultons Birminghamfabriker; män, kvinnor och barn.

Sedan urminnes tider vet vi att Staffordshire var rikt på järnmalm och kol. Så berättar hemsidan om Black Country´s industriella arv. Också under romarriket visste man det, och i Dudleys grannskap tillverkade man järn med primitiva metoder och man gjorde träkol av träden från den täta skog som spridit sig över landskapet.  Black Country tog sin början vid Wolverhampton, och bredde ut sig i olika riktningar.

Black Country sägs ha kanalerna att tacka för sin snabba industriella expansion. Mot slutet av 1700-talet växte nätet av kanaler snabbt och gav många fördelar för städer och samhällen som betjänade sig av dem. Vägarna var på den tiden i dåligt skick och underhölls bristfälligt. Tungt gods var i det närmaste omöjligt att frakta längs vägarna.

En pådrivande faktor i kanalbyggena var Birminghams stora behov av kol till ett rimligt pris. När väl kanalerna byggts, med stora ekonomiska investeringar, sjönk priset på kol dramatiskt. Kanalsystemet anslöts till hamnarna utmed kusten vilket förstås underlättade både import och export. Kanalbåtar började också fungera som persontransportleder. Det tog fyra timmar att resa båt mellan Wolverhampton och Birmingham (att jämföra med dagens 1,5 timmar med buss och tjugo minuter med tåg).

Bev Parker skriver att det är svårt för en människa i vår tid att föreställa sig hur det såg ut i och runt kanalerna under deras mest intensiva period. Då, för tvåhundra år sedan, var de grundförutsättningen för frakt av industriprodukter, idag är de lugna platser för avkoppling och glädje.

Malcolm Dick om Birmingham som den första industristaden:

”Författaren och ekonomiskribenten Arthur Young beskrev 1791 Birmingham som ’världens första industristad’. Visserligen hade man rivaler, som Manchester, men Birmingham hade en extraordinär variation i sin industriella bas.”

Så inleder Malcolm Dick sin essä om stadens industriella historia. Det är också en utgångspunkt för min bok. Igenkänningsfaktorn är förstås hög när man själv vuxit upp i en gammal industristad som Malmö, en stad som numera knappt minns sina fabriker, sitt varv, alla sina industriella näringsgrenar kring vilka staden växte och gav försörjning åt så många.

”Men Birmingham hade, till skillnad från andra städer, ett mycket högt beroende av de små verkstäderna. Det berodde först och främst på bristen på ångkraft. 1815 fanns det bara 40 mindre ångmaskiner i staden, men redan 1838 hade antalet vuxit till 240. Men det var alltjämt små och användes främst för att generera kraft till enskilda verktyg. I stadens tusentals verkstäder förlitade sig arbetarna mer på handens, än maskinens, kraft.”

Detta konstaterar Dick och beskriver sedan utförligt de olika näringarna i Birmingham. Jag vill bara helt kort nämna dem:

Man tillverkade pistoler, ståltråd, vajrar för staket, telegrafisk användning, pianosträngar med mera, fiskkrokar, nålar, krokar, borstar, knappnålar, bultat, skruvar, tappar, stift. Dick skriver: “ Vi uppskattar att det tillverkades 180.000.000 stift årligen i en enda Birminghamverkstad, då får man en liten aning om hur stor den totala produktionen var.”

Stålpennor var en viktig produkt. Med dessa pennor etablerades i England en helt ny näringsgren. I och med utvecklandet av dessa pennors kvalitet kunde man också sänka priset väsentligt och de blev allt vanligare. En ännu mer revolutionerande sak var uppfinnandet av det brandsäkra kassaskåpet och låsen. På tur stod sedan galvaniserad plåt, emaljering och tillverkningen av tenntallrikar, burkar som bland annat höll rosten borta.