Oksana Zabuzjko: Fältstudier i ukrainskt sex (Norstedts, översättning av Irina Voltjanskaja och Mikael Nydahl)

Nej, det är ingen ny bok, Oksana Zabuzjkos Fältstudier i ukrainskt sex, jag här skriver om. Vem har sagt att böcker måste vara nya?

Av titeln skulle man kunna tro att detta är en bok om sex. Och det är det. Men knappast den lustfyllda. En tes, som uttrycks på de sista sidorna men genomsyrar hela boken, är att ukrainska kvinnor blir knullade av ukrainska män på samma sätt som dessa män i sin tur genom de senaste hundra åren blivit knullade av omvärlden – utnyttjade och förnedrade.

Berättarrösten tillhör en kvinna vid namn Oksana. Men hon berättar ingen handling, historien framträder i stället indirekt, i ett maniskt, intensivt och expressivt textsvall, en flödande prosa som hela tiden strävar mot poesi. Det slår också ofta över i diktstrofer, och blir än mer metafor- sprakande. Oksana föreläser, grubblar, utbrister, gnäller, skäller, skrockar, sitter på en collegebar och sörplar Cabernet Sauvignon och återger sin "romantic love story" med "slavic charm" för Lisa och Dave.

Oksana liknar sin namne författaren: Hon är en hyllad ukrainsk filosof, författare och poet som reser till USA på stipendium och föreläser på några universitet vid mitten av nittiotalet (boken kom ut i Ukraina för tio år sedan). Hon är en pretentiös och äregirig poet som vill förskonas från helvetet Ukraina, "från att levande tvingas gå under/ utan hopp, utan handlingar, utan tid/ i tomhet och obemärkthet". Men hon dras med sitt arv av klassisk ukrainsk desperation och depression, och ett uppslitande förhållande med en excentrisk och egocentrisk ukrainsk konstnär.

Kulturkrocken mellan amerikansk självgod naivitet och ukrainsk desperation är ofta rolig, men kan ibland bli lite irriterande. Allt i Amerika är så över- drivet artificiellt och ytligt, medan Oksana, hon struntar i den goda smaken, i att man inte får säga kuk och fitta och knulla, i att man inte får överlasta med metaforer, peppra med kursivt och VERSALT eller vara oförskämd mot snälla människor.

Hon är en riktig bitch, med andra ord, när hon häcklar och begråter livets jävlighet. Orättvisorna och beroendeförhållandena – mellan män och kvinnor liksom mellan fattiga och rika länder – ter sig för henne naturlagsbundna och ofrånkomliga, men inte desto mindre, eller kanske just därför, som rättmätiga objekt för svidande sarkasmer.

Som över hur vi gärna vill vara upphovsmän till saker och ting, skapa, göra anspråk på Guds ensamrätt. Vi "inbillar oss att vi är skapare när det egentligen bara är en liten flik av den ursprungliga huvudplanen som vi lyckats få en glimt av genom springan. Vi sitter mest snällt och lydigt och lägger om pusselbitarna i nya och värdelösa kombinationer: ordnar Campbell-burkar i rader, ställer ut gummistolar försedda med damskor på biennalen… Och gåsflocken av kritiker och litteraturvetare kacklar och nickar bra, interesting.”

Jag kommer att tänka på andra postkommunistiska författare, som ryssen Vladimir Sorokin (Blått fett, Is) med sin våldsamma kroppslighet, och polacken Andrzej Stasiuk (Världen bortom Dukla, Nio) med sin lyriskt upphöjda socialrealism. Men också den danska poeten Pia Tafdrup och hennes sinnliga prosadebut Ge sig hän, där finns samma slags prosa som vill bli poesi, och samma fatalistiska syn på kvinnans drift att underkasta sig en dominant hane.

Det är en bekännelseroman, totalt självutlämnande, och utlämnande alla omkring sig. Det är en djup suck över manlig dominans över kvinnan, över hur ekonomiska och historiska förutsättningar till synes ofrånkomligt formar människor och hela tillvaron. Det är uppfordrande och irriterande på samma gång, en del megalomaniskt, annat bara maniskt.

Ändå – så länge det finns självironi finns det hopp. Och litanian slutar faktiskt i ett durackord.

Bilderna från författarens hemsida.