När jag började vandra ut mot den långa träbryggan vid Östersjön var det som om både himmel och hav öppnade en vänlig och välkomnande famn för mig. Solen lyste från en klarblå himmel, den kalla luften gjorde att allt var klart och extremt lätthanterligt. I lä befann jag mig. Jag gick ganska raskt, i en förhoppning om att de förbannade cementklumparna i knäna skulle mjukas upp. När jag kom ut på bryggan slog mig ishavsluften i ansiktet. Plötsligt befann jag mig i sanningen. Jag gick allra längst ut, såg mot horisonten och följde fraktfartyget som från att ha varit en prick förvandlades till ett skepp i naturlig storlek på väg in i Åhus hamn.
Jag hällde upp det svarta, varma kaffet - det blev snabbt kallt. Och jag fick gå med nästan försiktigt balanserade ben tillbaka in till stranden. Inte hade vandringen hjälpt på smärtan. Men inne i bröstet sjöng en helt annan fågel än den olyckskorp som vaknade där i morse.
Det är så det går varje gång jag lämnar hemmet och befinner mig vid havet. Idag nästan ensam. Bara en polsk-svensk tvåbarnsfamilj som talade polska med barnen och svenska när jag hälsade. Jag förundrades över största flickans fina växlingar mellan polskan och skånskan.Foto: A. Nydahl
0 kommentarer:
Skicka en kommentar