Dag ett 2012.

Hur börjar man om? Måste man börja om? Jag tror det. Och jag tror att det finns några grundläggande saker man kan börja med. Jag gör det starkt symboliskt, efter att vid midnatt, till ljudet av stadens och byarnas pyrotekniska oljud, ha druckit ett sista glas vitt vin. Idag börjar en vandring som förvisso inte leder till hälsa, men som möjligen kan lindra några av ohälsans värsta yttringar. Nog pratat om det. Inget gör mig på sämre humör än de perioder då jag framför allt är en patient, en människa som är summan av sina krämpor. Dag ett alltså: med en något ansträngd och konstlad, men uppriktigt menad väg.

Allt det andra då? Det som varken är ett privat bekymmer eller ett av individer begränsat perspektiv? Jag tänker på mullret från Iran och andra diktaturer (behöver jag säga Syrien? behöver jag säga Nordkorea?). Jag tänker på hur de imperiebyggande nationerna agerar. Jag tänker på hur den kinesiska giganten tar över allt mer av det som betraktades som självklart USA-relaterat, både när det gäller ekonomisk, politisk och militär makt. Jag tänker på hur Ryssland under Putin sakta förvandlas till en nygammal diktatur. Jag tänker på islamismens dödsbringande budskap på vår jord. Jag tänker på hur Sveriges regering skickar ekonomiskt bistånd till stater som både fördriver och mördar, och som med öppna armar slussar människor från Afrikas horn till svenska småsamhällen, som varken har arbete eller sammanhang för dem. Den sista lilla notis jag läste i nyår, handlade om ett sådant samhälle i Sverige där man med ett kommunalt klubbslag beslutade stänga fritidsgårdarna, samtidigt som man renoverar lokaler vilka med stor personaltäthet ska hysa de människor som med 2011 års värsta eufemism kallas ”ensamkommande”. Vi har sett alltför mycket av den sortens förnedring de senaste åren.

Denna politiska väg innebär inte minst ett stöd för den globala gangsterekonomi som i maffiastyrda organisationer (vars profiter kommer från narkotika- och vapenhandel, och från trafficking och människosmuggling) lurar skjortan av de människor som fraktas från Afrikas horn, den arabiska världen och Afghanistan – om de väl kommer dit de ämnat sig är de uppbundna för resten av livet med smugglarkontrakt värda hundratusentals kronor. Varför ska ett litet nordeuropeiskt land spela med i detta spel? Och vad är det som gör att inte minst Afrikas horn prioriteras av Reinfeldt och hans ja-sägare?

Erfarenheten i just vårt land visar att dessa ”familjeåterföreningar” bara leder till att kvinnorna, hunsade under sina svarta, bruna eller grå tyginpackningar, könsstympade och stenhårt kontrollerade, får stå ut med kat-tuggande män, arbetslöshet och ett liv i förorterna, fjärran varje förbindelse med det svenska samhället. Vad de möjligen gör, är att pendla mellan SFI-kursen och centrum, alltid uppfyllda av en ickespråklighet som ändå aldrig förväxlar orden ”plikt” och ”förmån”.

En annan populär eufemism brukar beteckna det som ”utanförskap” – själv menar jag att det är ett falskt begrepp som lägger skulden på mig. Men handen på hjärtat – vad i hela friden skulle jag kunna göra för att somalier, män och kvinnor, skulle kunna bli en del av det svenska samhället? Det finns undantagsfall, jag vet det, men för den stora majoriteten är det bara förorten, bidragsberoendet, kattuggandet och moskén som gäller.

Vi vet hur illa människor behandlas av Försäkringskassan (dit de sjuka normalt sett ska vända sig) och Arbetsförmedlingen (dit de arbetssökande förr vände sig, men där nu alla de sjuka tar sig in genom nålsögat till något fas1, fas2 eller fas3-program för att regeringen Reinfeldt ska kunna redovisa låga sjukskrivnings- och arbetslöshetssiffror), vi vet hur dessa människor slussas från det ena fattigvårdsprogrammet (fyratusen svenska kronor i månaden) till det andra, samtidigt som regeringsföreträdare slår sig själva för bröstet och skryter om Europas öppnaste dörrar (fyratusen? åh nej, det ger mycket mer om man kastat bort pass och id-handlingar).

Om maktens organ tror att detta kommer att bidra till läkningen av blödande sociala sår tror de fel. Tvärtom kommer varje sådant beslut att fördjupa klyftor, motsättningar, rentav orsaka våldsamma sammandrabbningar mellan människor. Det som Hans Magnus Enzensberger kallade för ett lågintensivt inbördeskrig tar sig just sådana uttryck. Frågan är bara hur länge det förblir lågintensivt. Sverige är ett nygammalt klassamhälle, där överheten – inom såväl politik som industri – skor sig alldeles ogenerat, samtidigt som det forna folket numera utgör städpatruller åt medelklassen, med egen rätt att göra skatteavdrag.

Vi vet vem som får betala priset. Är det någon enskildhet som oroar mig med barnbarnens framtid för ögonen, så är det dessa gigantiska miljardbluffar som påverkar allt från daghem och skolor till sjukhus och ålderdomshem. Jag tänker på en av mina gamla grannar i byn där jag bodde förr. Han menade att vi båda skulle använda hans jaktgevär när vi inte längre trodde oss kunna stå emot det som väntade på hemmet (och det var ändå 15 år före blöjvägningarnas privatiserade hem, som till fromma för de snabba klippens män och kvinnor drog ner på allt utom förnedring och skändande av de gamla människor som byggt det forna Folkhemmet).

Jag har också under det gångna året noterat hur den ena kriminologen efter den andra försäkrat att brottsligheten sjunker. Jag tror lika lite på det som på jultomten. I den här delen av landet ser vi dagligen vad den innebär: rån, misshandel, mord, inbrott, mordbränder, dödsskjutningar. Polisen vill få oss att tro att allt detta utspelar sig mellan olika kriminella, enskilda individer eller grupper. Det är dumt att påstå. Vi vet hur många som i den här staden fick påhälsningar av de ligor som specialiserat sig på att ta sig in till försvarslösa åldringar för att stjäla och förnedra dem. Vi vet att yrkesverksamma människor rånats i sina hem.

Det senaste rånet, där både mannen och kvinna i familjen bands och misshandlades till dess de avslöjade var pengarna fanns, ägde rum just i denna by. Så sent som den 30 december vädjade polisen genom lokaltidningen, än en gång att vittnen skulle höra av sig. Det drabbade paret hade bevakats i timmar innan gangstergänget slog till. Jag skrev själv om ett sådant brott för några år sedan för lokalpressen, och jag vet att de drabbade blir sjuka för lång tid framöver. Såren försvinner inte för att vi vänder blad i almanackan. Skåne är också platsen där flest människor i landet blir svårt misshandlade eller rentav mördade.

Ja, det är ett nytt år vi börjar idag. Men så mycket av det som präglar mitt land idag formades under en lång tid av tokiga och ansvarslösa beslut i de politiska församlingarna. Idag ser jag inte att det finns något hopp om en förändring. Jag är som bekant inte så naiv att jag inbillar mig att nationalismen är en väg framåt. De som påstår det blundar i själva verket för hur djupgående förändringarna i Sverige är. Nationalismen har hittills inte löst några problem. Däremot har den utlöst ett antal större eller mindre europeiska katastrofer. Vårt nittonhundratal är en dyrköpt lärdom inför framtiden. De som gastade högst om blodet och nationen kom också att bli de största skurkarna.

Hur skulle den nationalism se ut som fick skutan att vända? Nej, det är ingen retorisk fråga. Den är viktig att ställa för varje människa som inte vill sjunka ner i det apatiska tillstånd där man sätter sin lit till överbetalda medlemmar av de politiska församlingarna och i de beslutande organen. En av de få saker som kunnat utlösa någon form av självrannsakan, hade möjligen varit en massiv valbojkott – fast å andra sidan, varför skulle en sådan folklig protest förändra en nation som alltid tycks vända vreden inåt och ge makten fritt spelrum.

Själv vill jag först och främst vårda min närmaste krets (den är stor, med många barn och barnbarn och därför är mitt ansvar stort). Eller som Voltaire skrev: odla min trädgård. Jag har ingen trädgård. Men jag har en symbolisk sådan. Den finns i litteraturen, den finns i vandringarna vid kusten, den finns i umgänget och samtalen med de människor som finns närmast, också de som finns i brevform och som kommit att bli nära vänner, inte bara i Sverige.

Oavsett vad som sker på sociala, politiska eller kulturella arenor tänker jag använda min yttrande- och tryckfrihet och säga mitt hjärtas mening. Det finns egentligen inget tabubelagt ämne för mig. Sedan länge är jag immun mot ord som ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”. Om man vet var man själv står måste man också tala fritt om det som i Sveriges tycks vara allra svårast. Att problematisera politiska mytologier - ”jämlikhet”, ”välfärdsstat”, ”mångkultur”, ”integration” - innebär inte att man ansluter sig till något slags rännstenskultur av självgodhet. Jag ser världen. Jag vet hur världen ser ut. Jag betraktar med smärta världens lidande. Och jag vet, inte minst genom egna resor och studier, hur islamismen ser ut, både som religiöst och politiskt maktsystem. Att tala är att göra motstånd. Att skriva är att formulera den problematisering jag anser nödvändig. Vi får se vad det kommer att innebära. Det återstår många dagar på detta nya år.

PS: Idag recenseras min nya bok, Kulturen vid stupet, med ett mycket intressant resonemang om islamism kontra demokrati, hos Einar J. Bland annat skriver han:

"Om jag förstått saken rätt har Thomas kritik av fundamentalistisk islam ibland renderat honom misstankar om sympatier som han inte har. Den som verkligen läser honom märker snart att han skyr varje ism som vill styra tänkandet i auktoritära och konforma banor. Samtidigt vidrör han samhällsproblem på ett sätt som aktualiserar frågan om vilka värden som är oförytterliga för de västerländska idealens bevarande. Det är här som han ser islamismen som ett av hoten, och det är här som han siktar identitetsskapande värdesystem starka nog att såväl underblåsa fanatisk glöd som fungera som sammanhållande kitt mot kulturellt sönderfall. Grundfrågan gäller hur tolerant man kan vara mot intoleransen och med vilka medel man bäst bekämpar fanatism och sekterism, särskilt då dess mest maligna konsekvens: terroristisk aktivism."

Foto: Ulrika W.