Jag läser två nya, mycket svenska, fackböcker. När jag säger det, menar jag att de i klassisk svensk tradition går som katten kring het gröt. Den ena är Niklas Orrenius Sverige forever in my heart, den andra är Magnus Lintons De hatade (båda böckerna kommer jag att skriva om på resp. recensionsdatum, 12 och 19 januari).Detta är två viktiga böcker. Låt det inte råda någon tvekan om det. Men... ja, det finns ett stort men, möjligen två.
För det första är det så att ingen av författarna tycks ha tänkt tanken att friheten kan hotas från mer än ett håll.
För det andra tycks de båda blunda med ett öga medan de kritiskt blickar ner på vår turbulenta samtid med det andra.
Jag tycker att detta är klassiskt. Inte för inte brukar vi säga att den svenska debatten bara orkar med en fråga i taget. Så till Orrenius går denna tanke: skulle man inte kunna tänka sig att skildra nationalistiska framgångar också utifrån verkliga problem, kanske människors rädsla och känsla av marginalisering? Och till Linton: är det möjligen så att det hat som muslimer säger sig möta i Holland, också kan ha något att göra med erfarenheter och lärdomar utifrån konkreta händelser?
Orrenius är en slipad journalist, han skriver rappt och bra. Linton är det med, även om han slarvar en hel del (första kapitlets samhälle kallas omväxlande by, mindre stad och stad, vilket gör att jag som läsare undrar vad det är för slags ort som dessa ungerska romer lever i, och varför Jobbiks hot drabbar dem så hårt - är det en liten by måste hotet vara betydligt värre än om det är en stad).
Nå, jag läser ju två svenska böcker. Det är som det är, och som det kanske alltid har varit. Återkommer.
Foto: A. Nydahl
1 kommentar:
Cliffhanger. Ser fram emot återkomsten om dessa två böcker.
Skicka en kommentar