Eftersom människor hört av sig och undrat varför jag tagit bort en krönika om vän- och bekantskaper kommer den här igen. Jag har reviderat och försökt göra den så komplett som möjligt för att ingen ska känna sig sårad. Kanske är den ändå ett misslyckande. Den får ligga här ett par dagar, så får vi se.Vad är innebörden av bloggens namn?
Människor frågar mig: vad betyder det konkret att vaka över ensamheten? Jag får ibland sådana frågor om namnet på min blogg. För det första vill jag berätta att citatet kommer från den rumänsk-franske författaren E.M. Cioran.
Ensamheten är det grundtillstånd jag måste ha för att överleva som människa i en tid och i en kultur som i första hand premierar egoism, konsumtion och ytlighet. Jag skulle inte leva ens en vecka om jag vore anställd på ett företag i mediavärlden. Jag överlevde inte ens som frilansare. Det är snart två år sedan jag lämnade efter 35 års skrivande för olika dagstidningar. Som av ett tvång gick jag frivilligt ut i ovissheten, utan inkomst, utan det dagliga flödet av arbetsuppgifter. Så tyst det blev! Så underbart tyst och stilla det blev.
Men ensamheten handlar inte bara om ett yrkesliv. Det handlar mer och framför allt om vilka människor man omger sig med. Min rent fysiska vänkrets är liten men mycket stabil. Min äldsta och bästa vän Per har jag känt i trettio år. Andra har jag känt kortare tid men har ett grundmurat förtroende för. De är ytterst få. Till det kommer kollegor och brevvänner – på papper eller digitalt.
Det var för övrigt en av dessa, Anne-Marie, som berättade om sin bortgångne makes metod att varje år stryka namn och telefonnummer ur sin adressbok. Hon menade att det är enda vägen. Jag började tillämpa den metoden för drygt tio år sedan. Då strök jag de sista ideologiproducerande kontakterna i tidskriftsvärlden. Att jag sedan drog på mig ett par nya – som Axess – var förstås ett misstag som jag snabbt korrigerade. Ideologiproduktionen i dagspressen försvann våren 2010.
Min absolut äldsta brevvän är Carl-Erik i Göteborg, som jag lärde känna redan 1975.
Nå, mina barn, fosterbarn, barnbarn och deras respektive fruar och män, liksom min familj på hustruns sida, det är människor jag vårdar så gott jag kan och orkar. Vi har ständig och regelbunden kontakt. Det är så att säga kontakter på livstid, varken mer eller mindre.
Men så finns de där riktigt gamla bekantskaperna som fortfarande hörs av ibland. Som Ullmar, mannen jag lärde känna i Albanien 1977. Han är en gammal man nu, men vi utväxlar ofta erfarenheter av utvecklingen både i Albanien och i Kosova. Eller den gamle sjömansförfattaren Ove, också han mycket gammal men en trogen vän. Det kanske mirakulösa är att min mentor i unga år, den nu drygt 80-årige Ölandspoeten Lennart finns kvar i kretsen av skrivande vänner som betyder mycket för mig. Agneta, Gabriela och Madeleine finns också i min krets, även om vi bara har sporadisk kontakt.
Översättaren Ervin i Stockholm är, tack vare litteraturen och en samsyn när det gäller samhälleliga frågor, en av de viktigaste vännerna för mig. Hans erfarenheter av centraleuropeisk judenhet och nazism är ovärderliga, också för navigationen i dagens turbulenta Europa.
Och i förlagsvärlden har jag en mycket god vän i Elisabeth som berikar allt det som annars bara hade varit grå dagar och nätter, med sin utgivning.
I Finland har jag några av mina allra bästa brev- och mailvänner. Några av dem har jag mycket tät kontakt med, några andra mer sporadiskt. Ett par av dem är författare, Zinaida, Birgitta, Mary-Ann, Janna, och jag uppskattar mycket det utbyte av tankar och erfarenheter det innebär. Ett par av dem är bildade kultur- och litteraturmänniskor, som Maria, Ulrika och Anders. Våra kontakter – inte minst i brevlådan – handlar om allt från finlandssvensk litteratur till femtiotalets stora jazz eller klassiska musik.
I Danmark har jag en handfull vänner, sådana jag fysiskt är bekant med, poeten Niels och hans fru, klassiska pianisten Christina, och trubaduren Erik inte minst, och andra som jag lärt känna på nätet, som Steen och hans krets. Några av mina allra äldsta danska vänner har dött under de senaste åren, som poeten Erik Stinus, medan andra försvunnit främst av politiska skäl (inte orkar man höra den danska varianten av godhetsindustrin heller).
I Kristianstad har jag också en vän, Ann. En eller två gånger om året ses vi för en god middag, ett gott vin, musik och samtal. Hon betyder mycket för mig. Liksom den unge frilansare, Peter, jag lärde känna under åren för lokaltidningens kultursida. Han flyttade till Tormestorp och det är länge sedan vi sågs, men kontakt har vi.
Om jag summerar detta, så förstår man kanske bättre vad jag menar med att vaka över ensamheten. Det innebär, kort sagt, att själv välja sina kontakter och att avsluta dem när det är nödvändigt. Som ni ser är den värld jag lever i varken trång eller liten. Men den tillåter mig alltid att dra mig tillbaka. Den insisterar inte på att göra snabba spontanbesök eller telefonsamtal. Tvärtom. Den möter mig med samma respekt som jag möter den.
Några av de gamla vännerna saknar jag. Men jag inser att vår vänskap antingen runnit ut i sanden eller falnat av andra skäl.
Och glöm inte att jag har en stor läsekrets i bloggen. Under den senaste veckan slog den nya besöksrekord med nästan 800 besökare under 24 timmar.
En annan sak är att den fysiska och nära kretsen krymper. Men det är livets själva rytm. Med åldern krymper det mesta. Och det innebär bland annat att ett par för mig mycket viktiga personer har dött, som Alvar Alsterdal och Gunilla Landin. Jag både sörjer och saknar dem.
Det finns förstås också en rad människor jag hellre skulle karaktärisera som bekantskaper, inte minst alla de albaner jag lärt känna under åren, både här i Kristianstad och på andra orter.
Och med den portugisiska kultursfären är det likadant, en rad bekantskaper under årens lopp. Där finns dessutom sådana verkligt gamla vänner som förläggaren och översättaren Marianne och ungdomskamraten Carlos från Lissabon. Särskilt roligt tycker jag att kontakten med skånsk-portugisiska Anna är. Hon bloggar från Oporto.
I brev- och musikkontakterna finns jazzsaxofonisten Stefan och forskaren Sven-Erik i Finland. I den litterära världen fransk-svenska paret Dany och Jan, liksom skånska Jacques, svensk-kroatiska Bodil och Julia. I mailkontaktvärlden finns Håkan, Marika, Frederick, Hanne och Kenneth, och i Lund, i den skånsk-danska sfären också Barbro.
I den värld som inskränker sig till mina egna böcker finns förläggaren Helena och medförfattaren Ulf. Och nej, inte glömmer jag att det finns fler, sådana som reseskildraren och öknens berättare Göran, Kaj och Joanna i Helsingborg (som förläggare har jag utgivit tre av Kajs diktsamlingar en gång i tiden), Smålands- och Ölandsskildraren Anders i Kalmar, som tidigt blev en samtalspartner om de svåra frågorna kring islam och islamism, Kate på Öland, granne och vän när vi hyr huset där, Inkan i Stockholm, Tell i Ystad, Tina i Småland och Aleksandra i Göteborg (fadon och Sarajevo skapade vår vänskap) och Helena någonstans i västra Frankrike.
Ack ja, kretsen har tillkommit inte minst genom internet. Hade jag kommit i kontakt med dessa människor på den gamla tiden? Ja, några av dem, men absolut inte alla.
När jag nu berättat om så pass privata ting vill jag tillägga: nio dagar av tio är jag ensam vid mitt skrivbord. Jag skriver och läser i ensamhet. Jag vandrar och cyklar i ensamhet. Men ibland är vi två som sitter vid Östersjökusten och njuter av vidderna, vindarna och tystnaden. Det viktiga med en solitär tillvaro är förmågan att säga nej, och att också våga visa sin svaghet och oförmåga. Allt det andra är vind.
PS: Det är möjligt att jag glömt någon eller några. Om så skett är det inte medvetet och avsiktligt.
PPS: När jag läser igenom min egen text förstår jag att någon tänker: "Han borde byta bloggnamn till Vaka över gemenskapen". Det tar jag i så fall med en ganska stor nypa humor - det vill säga självironi.
Foto: A. Nydahl
0 kommentarer:
Skicka en kommentar