Att inte passa in.

Var går gränsen? Vad är måttligt respektive hetlevrat? Jag minns ett samtal med en av systrarna på ett skånskt kloster som manade mig att stanna mitt på vägen, för att undvika risken att ramla i diket. Många gånger har jag tänkt på att det rådet strider mot allt det som är jag. Att befinna sig i mittfåran, att vara "lagom", att varken ta ställning eller hävda en ståndpunkt är i själva verket det svenskaste som finns. Knyta näven i fickan om man är arg. Tiga still om man är oense. Gråta i en garderob om man förtvivlar av fel skäl.

Nej, det är inte jag. För att alls fortsätta skriva måste jag hävda rätten till avvikelse och egensinnighet. Ingenting är förstås ett självändamål. Man ska inte söka avvikelsen. Man ska inte posera som egensinnig. Men om man hamnar i en sådan situation ska man inte tveka att stiga fram.

Redan i grundskolans första årskurser, då jag kommit från Sevedsplan till nybyggda Lorensborg i Malmö, visste jag att jag inte passade in. När pojkarna lekte eller spelade boll ville jag helst hoppa långrep med flickorna. Jag tror att jag är kvar där, i en värld mycket långt bort också från vår samtids ideal. Att inte passa in kan också vara utgångspunkten för det solitära. Man väljer inte bort sällskap för att man älskar ensamhet. Man gör det därför att inget alternativ är synligt eller tänkbart.

Bilderna är tagna i Finland under jul- och nyårshelgen. Foto: Ulrika W.