Aleksandar Hemon, född i Sarajevo, bosatt i USA och en författare som skriver på engelska, har jag många gånger skrivit om.Han delar öde med en vän till mig. Hon också född i Sarajevo, vars flykt från kriget ledde till Sverige. Av henne fick jag Hemons nya bok i julklapp. Så sluts livets cirklar. Hon delar min fascination inför Hemons märkvärdiga och unika författarskap.
Jag har skrivit om de böcker som finns utgivna till svenska, bland annat om hans stora roman Lazarusprojektet, här.
Den nya boken heter Love and Obstacles, vilket också är titeln på en av de dikter Hemon skrev som ung i Sarajevo. Om den berättar han i den långa och dråpliga texten The Conductor, där han ser tillbaka på ungdomsåren i Bosniens huvudstad. Där flockas kretsen av missförstådda genier och ännu inte upptäckta diktare. I centrum står bland andra diktaren Muhamed D. – ”den största nu levande bosniske poeten”.
Hemon anser förstås att omdömet är felaktigt – det är han, och ingen annan, som är den store, ”a far better, more soulful poet”. Här berättar nu Hemon om sitt livsöde. Det är bekant för de flesta, men förtjänar att upprepas. Han befann sig på stipendium i USA när det bosniska kriget började. Han fick se sin stad förstöras, på tv. Men hans vän Dedo finns kvar i Sarajevo, och det blir också han som skriver dikten med stadens namn. ”So I struggled to make a living, while Dedo struggled to stay alive” skriver han.
Här blir det självbiografiska stoffet mycket tydligt. Boken sorteras under ”fiction”, ändå skulle jag säga att det är självbiografiska berättelser jag läser. Inte noveller, inte fiktion, utan livsberättelser. Den innehåller så mycket av livets sorger och glädjeämnen, och det som kanske gör starkast intryck på mig är de avsnitt där han skildrar sin egen väg in i det amerikanska samhället.
Riktigt rolig är texten om hur han går runt i Chicago och försöker sälja amerikanska tidskriftsprenumerationer. Det blir ett tröstlöst knackande på dörrar, fram till dess han träffar en gammal alkoholiserad präst som allra helst bara vill sitta och dricka whisky och berätta anekdoter ur det egna livet. Men Hemon lyckas sälja två prenumerationer till honom, och det gör allting så mycket lättare. Vid varje dörr efter det börjar han med att berätta om vilka tidskrifter präster prenumererat på, och så öppnar sig också möjligheten att nya presumtiva köpare står i dörröppningarna.
Aleksandar Hemons författarskap är stort, konstnärligt sett, och mänskligt sett. Han angår mig mer än de flesta, kanske just för att hans bakgrund knyter ihop 1990-talets folkmord med dagens situation, full av nya europeiska turbulenser och frågetecken inför framtiden.
Tack till Aleksandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar