Jag med mamma, Köpenhamn 1955.Barndomen kastar en mycket lång skugga in i vuxenlivet och den följer oss varje dag. Utan den skuggan finns det ingen som står stabilt. Man inser förr eller senare att man måste bejaka den för att med öppna ögon se tillbaka på de faktorer som formade och präglade. De är, i sin tur, aldrig entydiga eller enkla att förstå. De innehåller allt det goda och allt det onda vi växt in i, både som individer och familjemedlemmar. Jag trodde länge att man kan stiga ut ur detta sammanhang. Det kan man bara i fysisk bemärkelse. Allt det andra finns kvar, som pusselbitar till det egna jaget, den egna identiteten.
Att försöka minnas och att nedteckna minnena är ingen rättegång, ännu mindre en anklagelse. Syftet är snarare ett slags försök att skapa en struktur kring det förflutna. Också de allra ljusaste minnen skapar en berättelse. Det förflutna kan skapas på nytt, aldrig som en bild av det som verkligen skedde, utan som en alldeles ny bild blandad med minnen eller fragment av minnen.
Jag och min bror med pappa, Bulltofta 1955.Barnafödslar var på 1950-talet ingenting man talade om. Jag minns när mamma fördes iväg i ambulans i maj 1958, då min syster skulle födas. Att mamma var gravid har jag ingen minnesbild av, allt är koncentrerat på ambulansen och pappas ord ”Hon kommer snart hem igen”. Kvar finns en 8 mm-film som pappa tagit, där står mamma i köket på Rasmusgatan med vår nyfödda syster. Min bror var inte glad åt henne, konkurrensen var uppenbar. Tack och lov skulle vi inte bo där länge i enrummaren med kök. Vår vandring till den moderna, nybyggda förorten Lorensborg skulle ta vid.
Det första minnet därifrån är ett besök innan det var dags att flytta in.
Lorensborg var lera och byggarbetsplats. Och det märkliga med huset vi skulle bo i var att det var tomt upp till andra våningen, ett märkligt tomrum där garagen skulle vara. Jag frågade pappa om hur vi skulle komma upp i lägenheten, men minns inte huruvida han berättade att det skulle finnas en entré i bottenplanet och trappor upp. Jämfört med Rasmusgatan var det under alla omständigheter ett mycket märkligt område vi skulle flytta till.
(Ur manuset Barndomen i nuets spegel, en bok under arbete)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar