Magnus Linton: De hatade. Om radikalhögerns måltavlor (Atlas reportage)

Magnus Linton är en journalist som vet hur man bygger en trovärdig historia. Det har han inte minst visat i sina två böcker Cocaina och Americanos.

Han visar det också i sin nya bok, De hatade, som innehåller tre reportage som tillsammans sägs handla om ”radikalhögerns måltavlor”. Redan här vill jag reservera mig mot hans terminologi. Är det ”högerradikalt” att vara religionskritiker? Är det högerradikalt att stå emot totalitära ideologier?

Mitt svar på dessa frågor är naturligtvis nej. I själva verket ter sig vänster-högerterminologin meningslös i sammanhanget.

De tre reportagen handlar om situationen i Ungern (Parasiterna), Holland (Ockupanterna) och naturligtvis och oundvikligen Norge efter terroristen Breiviks massmord (Förrädarna). Låt mig återkomma till Ungern och Norge, för att börja med reportaget om Holland. Det är nämligen här jag menar att Lintons ideologiska filter visar hans oförmåga att se mer än ett hot mot det öppna, demokratiska samhället. Muslimerna i reportaget skildras som offer. Nej, de är inte offer för sharia-inspirerad moral, inte heller för familjestrukturer eller klädtvång. De är offer för holländarnas ”hat mot muslimer”. Det är en kliché som inte duger om man menar allvar med att skildra de motsättningar och sammandrabbningar som präglar ett samhälle med frihetliga traditioner, och dess strategier när islams särkrav framförs, fredligt eller våldsamt.

Vi vet att just i Holland har ett antal spektakulära hatbrott utförts, fördrivningen av Aayan Hirsi Ali är ett, det bestialiska och närmast rituella mordet på Theo van Gogh ett annat. I Lintons ideologiska teckenvärld finns inga hatbrott – annat än de som riktas mot muslimer. Samtalet med 27-åriga Shaista Khan ger därför en mytologisk och falsk bild av verkliga problem. Att hon har problem att fungera med sin niqab – ansiktstäckande slöja – skylls hela tiden på omgivningen. Själv ser hon sig som ett offer som måste fly Holland. Felet är holländarnas. Hon ser tv-mediet som orsaken till att ”Holland blivit islamofobins centrum i Europa.”

Den förklaringen blir minst lika tragikomisk som tidigare debatter om film, video och tv: problemen orsakas av att de skildras eller gestaltas, i ett evigt kretslopp av obegripliga uttryck. Ordet ”islamofobi” är i sig en förolämpning eftersom det stämplar en sjukdom – en fobi – i pannan på kritikerna. Extrem islam finns inte i den beskrivning som Khan ger av Holland. Och i vanlig ordning innehåller den frasen ”jag bär niqab av egen fri vilja”. Diskussionen om traditioner, moralregler, kulturmönster och den fria viljan uteblir helt.

Däremot menar jag att Linton i just de avseendena har skrivit ett lysande reportage från Ungern. Där ser vi en helt annan typ av motsättning, som både har historiska rötter och ger uttryck för kulturmönster där samförstånd tycks uteslutet. Därför dödas också människor, och den våta filt som läggs över samhällsutvecklingen visar sig också innehålla fascistiska mönster och traditioner. Vem ”parasiterna” är står klart redan från början, nämligen landets romska befolkning.

Men under denna huvudsakliga konfrontation finns också en urgammal politiskt färgad antisemitism. Hatet mot romerna, zigenarna, är inget nytt, varken i Europa i stort eller konkret i Ungern. Men skillnaden mellan Ungern och andra länder är att man där har en organiserad politisk kraft som insett att de kan vinna omfattande stöd genom att använda antiziganismen. Ingen förnekar problemen i det romska samhället, flera generationer i rad har levt utan arbete och inkomst, befunnit sig i den gråzon där brottsligheten blir en del av vardagen och därtill fått den att ärvas från generation till generation. Linton beskriver detta lågmält och sakligt. Hatet tar sig dock helt nya och mycket brutala uttryck i det Fidesz-styrda landet, där det extrema Jobbik har sådant inflytande.

Den mobb som kommer till de romska samhällena kommer av flera skäl, kanske först och främst för att skrämma, men också för att bränna ner, misshandla och mörda. Lintons berättelser om detta är skakande. Även om jag sedan tidigare hade konkret information från ungerska vänner, ger hans berättelser från Gyöngyöspata och Tatárszentgyörgy konkret innehåll åt en berättelse som borde vara utesluten i ett EU-land. Dessvärre finns det inget som pekar mot någon ljusning. Landets nya författning och regeringens agerande tyder på att Ungern i rasande fart utvecklas baklänges, mot ett nygammalt totalitärt system, frammanat av en nationalchauvinism utan motstycke i det moderna Europa.

Norge så. Vad finns att tillägga efter allt som skrivits om terroristen Anders Behring-Breiviks massmord? Att Linton skriver in hans groteska handlingar och skrifter i detta sammanhang kan vara både en tillgång och en brist. Jag är övertygad om att Breivik inte låter sig beskrivas som ”högerradikal”, hans fall är betydligt mer komplext, vilket inte minst hans elefantias-manifest visade. Mannen har under en lång period, kanske hela tio år, sjunkit allt djupare ner i en grandios fantasivärld av korsriddare, renande krig och synen på sig själv som en härskare. I denna vanföreställning växte också tanken fram, att mörda inte bara gårdagens och dagens politiker, utan också de kommande, de som han såg som förrädarna, vår tids quislingar. I Breiviks värld hade det fria valet helt bortrationaliserats. Människor var goda eller onda. Och han ensam skulle döda de onda. Ungefär så uppfattar jag hans sjuka fantasi.

I sitt manifest citerade Breivik förvisso många tongivande islamkritiker. Detta har man tagit fasta på, Linton gör det också. Men det är ju så att manifestet är ett misch-masch av idéer, förebilder, läsningar, slutsatser och galenskaper att man samtidigt borde påpeka att han citerar Shakespeare, Churchill och många, många andra.

Breivik ville förstås tillhöra en krets. Han har ju hela tiden hävdat att han ingår i ett globalt nät av anti-kommunistiskt motstånd, en riddarkrets konsoliderad i London 2002. Den norska säkerhetspolisen har nyligen avfärdat detta som uttryck för hans groteska vanföreställningar. Han var, och förblir, ensam i sin dårskap.

Vem av Europas islamkritiker förespråkar våld? Jag kan inte se att en enda av dem gör det, och jag läser dem dagligen på nätet, och jag läser sedan 1998 all litteratur i ämnet, skriven på eller översatt till något av de språk jag behärskar. Tvärtom finns det hos tongivande islamkritiker en ödmjukhet och ett resonemang som snarare vill visa på hur islam och islamism konkret kränker och förnedrar människor. Både avhoppare som Ibn Warraq och tongivande kritiker som Ayaan Hirsi Ali vet med sin egen fysiska erfarenhet vad detta innebär. De talar inifrån islams miljöer. Det gör också syriskfödda Wafa Sultan.

Även om jag sätter frågetecken för viktiga delar av resonemangen i Magnus Lintons nya bok menar jag att den är värdefull, eftersom den i ordets rätta bemärkelse är ett tidsdokument. Resorna, reportagen och tryckningen av boken har gjorts på tre månader. Av egen erfarenhet vet jag att det inte finns något svårare än att reportageresa och skriva på så kort tid.