Stephan Skougaard: Malme som jag ser det (Kira förlag).

Malmö är en stad, men i lika hög grad ett tillstånd, en mentalitet. Att säga att Malmö är ”typiskt skånsk” ger en vrångbild eftersom staden inte kan jämföras med några andra. Malmö är en mentalitet präglad av industrialismen, en attityd som innebär noll respekt för skrytpellar och fint folk.

Jag föddes i Malmö, växte upp i Malmö, bildade familj i Malmö. Men när jag och familjen lämnade staden fanns det starka skäl. Man skulle kunna säga att skälen blivit så mycket starkare idag, och att Malmös negativa sidor befinner sig i full blomning.

Malmö är, det vet alla numera, staden där maffiagrupperingar med dödligt våld styr sina affärsimperier. De handlar med narkotika, vapen och människor. De kräver just ”respekt” av de gamla malmöborna. Så uttrycktes det i dagarna då ett mandeiskt begravningståg gick genom stadens centrum. Den starke och/eller den som är mest benägen att använda våld kan tala så utan några konsekvenser.

Men, Malmö är så mycket mer och så mycket annat. Kanske är detta, det andra Malmö, en stad som hotas av den så kallade ”utvecklingen”. Det kan ingen Sydsvenskan-redaktör ändra på, hur käcka reportage man än gör om staden. Det är inte bara det dödliga våldet som hotar det andra, det genuint folkliga och historiskt förankrade, Malmö. Det är också alla de dagliga bedrövelserna: rånen, skolornas förfall, sjukvårdens haltande, våldtäkterna, misshandeln på gator och torg. Det är den gigantiska arbetslösheten, där hela stadsdelar går i ett slags väntan och sysslolöshet.

Stephan Skougaard är en äkta malmöit av den gamla stammen. Han känner sin stads själ och mentalitet, är en självklar del av den, och han bär den vidare in i framtiden. Hans debutbok är inte skriven på Malmödialekt, men den är kryddad med fina ord och uttryck som bara finns i Malmö.

Redan sättet han skriver stadens namn – Malme – ger mig fröjdefulla rysningar. För visst saknar man sin födelsestad, visst kan man längta tillbaka till det som var präglande.

Skougaard gör det på bästa tänkbara sätt, när han ska ringa in staden för läsaren: han är konkret. Hans adresser, miljöer och människor är handfast verkliga och han berättar om dem med stor kärlek. Mycket har till exempel skrivits om ungraren Zoltan som drev restaurangen Hungaria på Davidshallsgatan. Men jag vet ingen som gjort det med så mycket värme och humor som Skougaard. Har någon, å andra sidan, så många udda och sära människor att berätta om som han? Taxichauffören Arne som på ålderns höst dagligen tittar in på Pizzeria Rex på Nobelvägen för en öl och timmar av anekdoter, gänget på kafé i gamla EPA-huset på Södergatan, Lufs som kom och försvann men hann med att skriva sina favoritparoller - "Hata data" - högt upp på det vattentorn som i folkmun heter ”Pitten” – de är bara några av alla dessa människor som man njuter av att bekanta sig med.

Och så miljöerna. Bara kapitlet om varuautomaterna på Amiralsgatan, fyllda av livsmedel och – inte att förglömma – de preventivmedel man i smyg tryckte ut, ”kaddongorna”, räcker som argument för den här boken. Berättelsen rymmer också ett människoöde att fascineras av, tonårsflickan Maria som skickas ut av föräldrarna för att trycka bröd i automaten, men som hamnar i Amerika. Det är en Malmöskröna som höjer sig över de flesta.

Nå, detta är en bok att rekommendera. Är man nostalgiker får man den dos man behöver. Men man kan ju också läsa boken som ett minne av en stad som dels för länge sedan dött och som i andra avseenden hotas av något helt annat, i modernitetens och migrationens tidevarv, då inte minst den kulturella relativismen gör vad den kan för att sätta punkt för det som en gång kallades Folkhemmet.

Jag har bara en anmärkning på denna bok: bildtexterna är satta med sådan miniatyrgrad att de också med läsglasögonen på förblir oläsliga.