Johannes Anyuru, svensk poet med ugandisk far, född 1979, var en av flera svenskar som i fjol skulle resa med den andra ”Ship to Gaza”- flottan.Resan skulle börja i Grekland, där båtar från många länder samlades. Som bekant seglade den aldrig iväg mot Gaza, det satte både grekiska myndigheter och okända sabotörer stopp för, vilket ledde till att de människor som uppehöll sig i Aten återvände hem.
Johannes Anyurus bok består dels av en inledande - litterärt mycket vacker och genomtänkt - text som beskriver omständigheterna och motiven, medan huvuddelen av boken består av de bloggtexter som han lade ut medan allt pågick. Hans texter är välformulerade, även om också bloggens vardagliga omedelbart ibland lyser igenom, de går framför allt bortom det politiska och berättar framför allt om mellanmänskliga möten. Han redovisar också sina egna bevekelsegrunder till att tacka ja och delta i projektet. I de avsnitten handlar mycket också om gripande möten med den äldre, sjuka pappan, som oroar sig för att ingen ska kunna hjälpa honom, när sonen ger sig in i denna politiska aktivitet.
Jag är väl medveten om hur varje ord, varje text och bok läggs in i ett förutsägbart pussel. Oavsett vem som uttalat eller skrivit orden passar de alltid in i den enas eller andras pussel och världsbild.
Det finns bitvis en ton av självöverskattning som kanske delades av kollektivet. Och det är just mot bakgrund av det förutsägbara som jag reagerar på denna ton. Bokens titel anspelar på ett citat från Michel Foucault: ”I civilisationer utan båtar torkar drömmarna ut, spionaget ersätter äventyret och polisen tar piraternas plats.”
Jag undrar om inte dessa passager kommer sig av ett slags massbeteende som kanske är särskilt vanligt när man förenas av ett politiskt mål, särskilt ett som rimligen inte är möjligt att genomföra. Jag syftar då på målet att med dessa idealistiska "flottmanövrer" bryta blockaden av Gaza.
Johannes Anyuru är ändå en av de minst verklighetsfrämmande, mest diskuterande och balanserande rösterna jag sett i dessa sammanhang. Hans eget inre tvivel lägger trots allt grunden för en nyanserad och mindre banderollvänlig diskussion. Ämnen för en sådan diskussion kunde med fördel handla om vilka möjliga vägar det finns till ett Israel och ett Palestina i ömsesidig respekt och därmed fredligt samförstånd.
Just nu är det motsatsen vi ser: en israelisk regering som spelar med falska kort, som har ministrar vars mörka ideologier också är ett hot mot den israeliska demokratin, som bygger ut vägnät, militära posteringar och bosättningar på Västbanken, så att det av den håliga osten snart bara återstår hålen, och ett Hamas-styre i Gaza som med oförsonlig hatpropaganda presenterar sig i utlandet, senast i Tunisien, och som samtidigt terroriserar den egna befolkningen och i synnerhet kvinnorna. Den "israelvän" som tror att Israel kommer att överleva denna hopplöst kortsiktiga politik, tror fel.
Det finns väl bara en rimlig framtid, som gäller palestinierna i lika hög grad som den gäller andra folk, nämligen den nationella friheten, möjligheten att själv styra sina liv. Med en framtida palestinsk stat - hur omöjlig den än ter sig - kanske det också skulle ljusna något över den israeliska horisont som just nu är mycket, mycket mörk (och den får mig att minnas vad veteranen Kalle Berman sa till mig många gånger, att det han fruktade och förutspådde var ett inbördeskrig där Israel gick under på grund av dåraktiga politiska beslut, som ställde jude mot jude).
Så jag kan säga, att Johannes Anyurus bok är läsvärd, om man vet vad det handlar om. ”Ship to Gaza” är ingen söndagsskoleutflykt. Men i Anyurus bok finner jag till min glädje tankefrön som kan leda till något annat än den hopplöst beundrade våldsspiral som finns på båda sidor i detta ställningskrig om mark och rätt.
Foto: A. Nydahl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar