Ingrid Elam. Jag. En fiktion.

Vissa böcker får man av en händelse i sin hand just när de behövs. Jag fick Ingrid Elams studie av jaget i litteraturen, Jag. En fiktion (Bonniers), redan tidigt i vintras av BTJ för ett lektörsomdöme. När så allt hallå om Felicia försvann började tog jag fram den igen, och läste den omsorgsfullt. Den griper direkt in i de diskussioner som förts. Diskussioner som yrvaket konstaterat att det finns en självbiografisk genre där jaget är själva berättelsens fäste.

Litteraturvetaren Ingrid Elam har en bakgrund som kulturchef på flera stora svenska dagstidningar och är numera, vid sidan av verksamheten vid Malmö högskola, också kritiker i SVT:s kulturnyheter.

Hennes nya bok är en spännande, lustfylld resa in i litteraturhistoriens olika jag-betraktelser och relationer till det egna jaget. Hon går långt tillbaka och visar att det litterära jaget finns i klassikerna. Hon exemplifierar med Sapfo, Catullus, Augustinus, men också med sådana som Rousseau och Charlotte Brontë. I modern tid hämtar hon exempel och resonerar utifrån nordiska författare som Edith Södergran och Victoria Benedictson.

Hennes stil är här närmast krönikörens. Det blir täta, korta kapitel som spänner över tid och verk, alltid genomförda med stor konsekvens och skrivet på ett lättillgängligt sätt som gör att man läser ungefär som man annars läser en begåvad tidskriftstext. Det fina är att hon får mig att se samband och linjer, och tydliggör hur traditioner växer fram, både i svensk litteratur och långt utanför den.

Hon visar också på paradoxer och väsensskilda attityder, allt från Majakovskijs ”Här kommer jag – en vacker ung man på tjugotvå år” (ur debutboken Ett moln i byxor från 1915) till Emily Dickinsons ”Jag är ingen”. Samtidigt visar hon hur Edith Södergran kunde dela känslan av ”att befinna sig i en värld i brand” med Majakovskij. Hon skrev i debutboken Dikter (1916) att ”skönhet är att föra krig och söka lycka.”

De avslutande kapitlen i boken analyserar samtida jag-berättande verk. Här figurerar såväl Jan Myrdal som Lars Gustafsson, Sven Lindqvist som Kerstin Ekman. När hon tar sig an Carina Rydbergs och Maja Lundgrens omtalade verk visar hon på förekomsten av ”det kränkta jaget” i litteraturen.

Om Myrdals Barndom skriver hon bland annat: ”Barndom gjorde skandal. Varken Jan Myrdals systrar eller hans åldrande föräldrar kände igen sig i hans version av livet i familjen. Det är i och för sig inte ovanligt att två personer minns samma händelse på olika sätt, men familjen Myrdal var inte vilken familj som helst (…) Än viktigare var kanske att föräldrarna var världsberömda för sina idéer om samhällsingenjörskap, familjepolitik och barnuppfostran.”

Just här ser man den uppenbara parallellen när Felicia försvann blir en direkt kommentar till, och ett avvisande av Barnaboken, som Felicias mamma skrev. Experter på barnuppfostran kanske måste godta att barnen själva tar till orda och korrigerar eller avvisar den tidigare bilden?

Barndomsminnena är subjektiva, de reflekterar endast och uteslutande bilden hos den person som skriver ner dem. Och det är gott nog. En självbiografisk bok kan aldrig jämföras med journalistik. Varför skulle den det? Den är en litterär text född i den människa som väljer att sätta ord på barndomen, och i dessa ord blandar sig konkreta minnen med frambesvärjda bilder som fötts ur dofter, känslor, aningar. Svårare än så borde det inte vara, just för att det är svårt nog. I bästa fall blir det litteratur av det.