Det dagliga kraftprovet att leva.

"Skillnaden mellan offentligt och privat, mellan masken och den levande människan, är den punkt där vårt historiska tillstånd blir tydligt." Lars Gustafsson, ur Herr Gustafsson själv, 1971.

Åldrandet, ja nog märker man av det, varje dag men på olika ställen i kroppen. Nu finns det vetenskapliga bevis för att den mentala utförsbacken är i full gång vid 45 års ålder, minnet och slutledningsförmågan blir allt sämre. Jag märker det som sagt. När jag vaknar kan jag ibland känna en lätt men otäck förvirring och undra var jag är. Under dagen händer det mer än en gång att jag med raska steg går för att hämta något. Och plötsligt har jag inte en aning om vad, eller var. Så ser den väl ut, den första påminnelsen om det som dödade både min mamma och flera av hennes syskon. Herr Alzheimer har inte kommit än, men ibland känns det som om han på lätta steg svepte förbi.

Just därför vill jag idag citera en stor ungersk författare, Sándor Márai som skriver om just ”det dagliga kraftprovet att leva” och andra existentiella ämnen. Han får mig att tänka ett varv till. När jag fördjupar mig i dessa dagböcker - de finns på danska men är ännu inte publicerade på svenska - märker jag att de ger mig mer än vilken roman som helst. Här talas det direkt ur livets allvar:

Sándor Márai (1900-1989)

”Den nyligen avlidne begåvade och sympatiske György Rónay kallar mig i en marginalanteckning en ”balkansk Erasmus”. Jag accepterar gärna benämningen, jag är nämligen hellre en balkansk Erasmus än en folkdemokratisk Petőfi.

Första sommardag. Luften är tung, luktar bly. Jag går, skriver och läser med möda. Men jag går, skriver och läser ännu. Nietzsche har sagt: ”Was mich nicht umbringt macht mich stärker”, men det är inte säkert. Ibland blir man bara svagare av det som inte gör slut på en. Men det dagliga kraftprovet att leva, att tänka, att vara medveten ger på något sätt egenvikt, om också bara för ett ögonblick.

Ungerska tidskrifter. Den cyniska, apatiska, på allting besvikna hopplösheten hos folk över sexti. Unga människor utan chans att få tag på en bostad, vuxna män bor hopträngda i sina hålor, med fru, älskarinna, i yrken som inte sporrar ambitionen eller ger välstånd, den kompletta utsiktslöshetens håriga, rastlöst drivande, lealösa hippielivsföring. Till allt detta skuldsättningen, inflationen, de stigande priserna, vanmakten.”

Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg ur en kommande bok).

Foto av finsk vinter- och månskenskväll: Ulrika W.