Den här boken, Förbannade tystnad, gav jag ut 1988. Det var det fina Stockholmsbaserade förlaget Interculture som gav ut den. Jag var stolt som en tupp, inte minst för att det förlaget fr.a. gav ut fransk litteratur i översättning, och det var inga lättviktare precis: Marguerite Duras, Jeanne Cordelier, Julien Bigras, Henri Michaux och Julien Gracq, bland många andra.Boken har tyngt mig vid flera tillfällen. På omslaget står det “roman”, på titelsidan “Berättelsen om en barndom”. Min ambivalens var densamma som säkert drabbat andra författare. Jag tänker på Felicia Feldt. Jag tänker på Kerstin Ekman och andra som skrivit självbiografiskt. Min strategi var att bokens berättelser skulle ha en förankring i min egen erfarenhet. Jag var endast 35 år gammal när jag började skriva, min relation med föräldrarna var dålig. Mammas sjukdom gjorde det särskilt svårt. Jag vet att hon fällde många tårar på grund av min berättelse.
Nå, jag mitt dumma fån bytte ut namn, jag lät verkliga händelser utspela sig någon annanstans och med andra personer, jag bytte också mitt eget namn trots att jag-formen var den självklara, och trodde att det skulle räcka för att maskera verkligheten och göra den mer till fiktion. Och jag misslyckades, naturligtvis. Min pappa blev rasande och kontaktade Sydsvenskan, som slog upp saken med ett jättereportage. Författarförbundets ordförande Jan Gehlin intervjuades och han fastslog den självklara rätten till en “subjektiv sanning”. Jag tackade nej tre gånger, men insåg sedan att jag var tvungen att svara på kritiken. Det gjorde jag. Men rätt blev det aldrig. Trots en reparerad och mångårig bra relation med pappa, kom saken upp igen alldeles mot slutet av hans liv.
Nu skriver jag en ny barndomsberättelse. Jag vill med den framför allt berätta om det Malmö som inte längre finns. Arbetarstaden Malmö med sina industrier och varv. Om barndomen på Sevedsplan och Lorensborg, om första tiden som fri ung man på Gamla Väster, om hur jag bildade familj och levde i förfärliga förorter innan uppbrottet kom 1982 och vi hela familjen flyttade till Kristianstadstrakten, som både jag, barnen och barnbarnen blivit trogna.
Den här gången ska inte misstaget upprepas. De personer som omnämns i boken ska få läsa den innan jag lämnar över ett färdigt manus till förlag.
1 kommentar:
Ser mycket fram emot din barndomsbertättelse. Tycker för övrigt sättet du talar om den första är mycket fint. Kan man öht berätta en sârad historia utan att röra upp andras? Inte säkert. Och inte för den skull man skall fortsätta i tystnaden.
Skicka en kommentar