söndag 15 januari 2012

Två sorgeberättelser. Felicia Feldt och Joan Didion. Del ett.

Två sorgeberättelser, Felicia Feldt och Joan Didion. Del ett.

Den självbiografiskt förankrade berättelsen är ingen nyhet. Och den blir inte annorlunda för att kvällspress och bloggosfär hetsar upp sig över familjeanknytningar eller tendenser i berättelsen. Den självbiografiska berättelsen existerar i egen rätt.

Nog har vi blivit varse det nu i januari, då Barnabokens författare Anna Wahlgren skildrats som en mindre lämplig person att härska över ett stort barnkollektiv av just dottern Felicia, tredje barnet i den riksbekanta "flocken". Nu är ju inte själva texten/ berättelsen uppknuten till verklighetens mamma. Hennes namn nämns över huvud taget inte i Felicia Feldts fragmentariska berättelse. Felicia försvann är en djupt sorgsen och drabbande bok. Den rör sig framåt och bakåt i det att den blandar olika tidsskikt och låter händelser i vart och ett av dem färga de texter som omger händelsen.

Felicia Feldt. Bild från Weyeler förlag.

Med fragmentmetoden visar Feldt att man kan belysa sitt liv både utifrån minnesfragment från barndomen, ungdomsåren och det nuvarande livets beståndsdelar. De senare verkar i mycket hög grad präglade av barndomen.

Man kan visst ha synpunkter på de moraliska markörer som Feldt använder sig av – måste till exempel en kaotisk och bedrövlig uppväxt med automatik leda till en kategorisk vägran till försoning? – men som läsare är man inte satt att döma dessa moraliska, privata beslut. Man kan däremot under läsningen försöka förhålla sig till dem. Det kanske märkvärdigaste av allt med denna bok är att varje fragment i sig lyser genom sitt starkt personliga och estetiskt medvetna språk.

Som litteratur betraktad – och hur skulle den förresten annars betraktas? – är boken av hög kvalitet och kan mäta sig med många av det förflutnas fina och övertygande svenska barndomsskildringar, som Susanna Alakoskis Svinalängorna, Bertil Malmgrens Åke och hans värld, Anderz Harnings Stålbadet eller för den delen danska Tove Ditlevsens Man har gjort ett barn illa.

När jag säger det markerar jag också en från min sida självklar distans till alla viktigpettrar som förfasat sig över boken. De tycks resonera utifrån löpsedelns falska logik och oförmögna att läsa Felicia försvann utifrån dess egna förutsättningar och otvetydiga kvaliteter. Man måste sky löpsedeln som pesten för att med empati ta del av andra människors erfarenhet. Är det inte just empati som skiljer litteraturens fördjupning från löpsedelstänkandet?

Del två, om Joan Didions bok, kommer inom kort.

Inga kommentarer: