Konsumismen den nya fascismen

Foto: Astrid Nydahl

Jag vet eftersom jag är en intellektuell, en författare, som försöker följa det som händer kring mig, som försöker ta reda på allt som skrivs, försöker föreställa mig allt det som jag inte vet eller som händer allt för långt borta - som försöker skapa en helhet av de desorganiserade och fragmentariska bitarna från vår politiska värld, som försöker återskapa logiken där allt tycks vara dubbelbottnat, vansinnigt och mystiskt. Allt detta är en del av mitt yrke, är själva drivfjädern i min yrkesutövning. (Ur Pier Paolo Pasolini: Jag vet, ur antologin Skrifter i fel tid, översättning av Ingamaj Beck)

Skulle någon idag - här i vår nordiska tillvaro - vilja eller orka formulera sig som Pasolini gjorde i denna text? Jag tvivlar på det, eftersom en intellektuell här blott är "en som skriver" och som känner sig bekvämast med arbetsförmedlingens definition "kulturarbetare". Sådana positioner intar den som varken ser vad som är högt eller vad som är lågt. Det skrå som inte ens stiger fram med en bildning som går utanför de egna texterna ska förstås hålla sig där. Satt på plats. Definierad. Rädd som en mus att ha fel åsikter och skriva fel saker.




Pasolini var inte sådan. Det han inte redan visste ansträngde han sig att ta reda på. Men han var samtidigt djupt pessimistisk, han kunde inte annat än instämma om någon hävdade att konsumismen hade segrat. Denna "nya fascism", säger Pasolini, har redan förstört alla klassbestämda värderingar, arbetare och bönder skäms över sitt klassursprung, och "om en gata är full av ungdomar så kan ingen längre - utifrån kroppens utseende - urskilja en arbetare från en student, en fascist från en antifascist..."

Det är höst nu. Tid för studier. Jag har tagit fram mina Pasolini-volymer. Den närmaste tider ska jag läsa honom och så förstås Eric Blairs essäer.

Staden som vilja och föreställning

Foto: Astrid Nydahl

Att läsa Andreas Åbergs bok Staden som vilja och föreställning är inte minst att läsa en oändlig mängd citat ur andras böcker. Hans egna texter är förvisso täta, mycket lärda och ställvis kyligt akademiska, de hade kanske rent av stått sig bra utan alla citaten.  

I sitt förord hänvisar han förstås till Schopenhauer men hävdar själv att en plats tar form därför att den odlas i författarens huvud och genom de minnen som stannar kvar, "en oförglömlig blandning av kloak- och korvlukt". Åbergs platser i denna bok är Berlin, Nairobi, åländska landskap och läsningar, New York, Borlänge, Reykjavik, San Fransisco och Kairo. 

Man hade på flera ställen lika gärna kunnat byta miljönamnen mot författarnamn, så är det förstås alldeles självklart att Berlin är Walter Benjamin. Det är också i denna första text som citatkonsten blir övermäktig. Författaren själv, Andreas Åberg, ser man inte till så mycket. Istället för ett starkt jag på en identifierbar plats bjuds vi på essäliknande texter som kunde ha fungerat som notapparat. Och istället för de strödda citaten kunde man med fördel ha gått direkt till nyöversättningen av Benjamins Passagearbete. 

Bokens intressantaste text kommer sist, den heter I avloppsarkitekturens ruiner och handlar om Kairo. Den inleds med påståendet att det inte finns "gator eller vägar i Kairo. Lederna som människorna färdas i och slussas genom är sår, upprepade med linjal och asfalt." Och så går han direkt till Willy Kyrklund. Jag behöver inte räkna upp alla författare som sedan citeras för att skapa någon form av Kairobild, för bäst är Åberg trots allt när hans egna ord bryter fram mellan citaten och han kan skriva att "Kairos invånare har himlen och döden filtrerad i sig". 

Trashankar och lönedagskonsumenter

Foto: Astrid Nydahl

Han låg där till synes livlös. Men han andades och sov djupt. Hans bädd var en gräsplätt bredvid trottoaren, hans huvudkudde en hopvikt rock. Över honom skyddade trädets krona honom från det starka solljuset.

Vi gick vidare. Lät honom sova. När vi satte oss på en bänk kom de i flera rader: lönedagskonsumenterna. Lönen och bidragen hinner knappt in på kontona förrän de försvinner ner i butikskassorna. Med märkesprydda papperskassar kommer de, på väg från ett köptempel, på väg till ett annat. Barnen hänger på med egna inköp. Fäderna sitter runt en fontän, trötta och väntande. Mödrarna samlar ihop sina familjer och låter neonskyltarna blinka bakom sig, de har samlat det de trott sig behöva för den här gången.

Onödighetskilon och skammen

Foto: Astrid Nydahl

Varje människoliv beskriver samma kurva. Ur ett mörker lever vi oss fram till nästa mörker. Våra liv är själva mellanrummet, det intensivt skinande ljus vi ger flick- eller pojknamn för att försäkra oss om att vi finns. Vi vet inte var vi kommer ifrån eller vart vi är på väg. Den vetenskapliga förklaringen är lätt att uttala: spermier, ägg, foster, individ, avliden. Men varje människa trevar i sitt inre mörker efter något annat, en rit, ett ideal eller en vägvisare.

Själv avstår jag sedan länge från varje form av förklaring. Den som säger att sjukdomen A kommer sig av beteende A eller att krämpan B beror på dumheten B har inte mitt stöd. Vi är kollektivt medvetna om hur fel vi lever men förmår sällan tillämpa den medvetenheten individuellt.

När jag gick för att åka med 62:ans buss i södra Birmingham och såg de extremt överviktiga, unga mödrarna komma dragandes med sina överviktiga, ständigt snaskätande små barn, äcklades jag av det jag såg. Men det behövdes bara ett skyltfönster i närmaste butik för att inse att jag själv bär på tjugo helt onödiga kilon.

De brittiska barnen tycks växa fast i barnvagnarna. Tonårsmödrarna skäms inte när det vita, glansiga fettet från deras egna magar hänger ut under för korta tröjor. Innerst inne vet de att deras små barn en dag ska se likadana ut. De mödrar – eller fäder - som alltjämt har platt mage och lätta steg befinner sig mitt inne i konsumismens strömvirvel. De fortsätter i den tills fetman får dem att stillna.

Det är en skamlig värld vi vistas och växer i. Men vi beskriver alla samma kurva, från födelse till död. Tids nog slipper vi grubbla över felen vi gör och hur orsakssambanden ser ut.

Omvärdering eller nedvärdering. V.S. Naipaul om olika sätt att se

Foto: Astrid Nydahl

V.S. Naipaul: A Writer´s People. Ways of looking and feeling (Picador, 2007)

Kan man omvärdera sin ungdoms läsningar utan att nedvärdera det man en gång tyckte sig ha förstått? Kan en geografisk förflyttning – en exil, ett utlandsboende – ändra perspektivet så radikalt att en och samma bok framstår som två olika? Omvärderingen kan fungera som en ny plattform för förståelsen av ett författarskap, och det är i detta ett större perspektiv möjliggörs.

Nobelpristagaren V.S. Naipaul försöker i sin essäsamling A Writer´s People. Ways of looking and feeling att förstå sitt tidiga vuxenlivs författare och sätta in läsningen av dem i olika perspektiv: dels den egna flytten till London från Trinidad, dels livets alla skeden från tjugoårsåldern fram till idag, då åldrandet kastar ett helt nytt ljus över de lästa texterna och deras upphovsmän, men också utifrån det framväxande egna skrivandet. Det fascinerande med denna essä i fem texter är att Naipaul, trots omvärderingar och kritiska analyser, får mig att fråga om han alltid kan förbli solidarisk med sin egen ungdom och med de läsningar som främjade hans utveckling till att bli en skrivande människa. Varje text, varje nytt författarskap, som av en händelse eller på rekommendation kom i hans väg tycks ha varit en pusselbit till det som skulle bli hans eget skrivande. Innebär det automatiskt att han måste vara lojal mot det?

Ankomsten till London förvandlade country manners till något annat som  fick växa och förvandlas i och av storstadens tumultuariska vardag. Kanske var det just här som insikten om att alla de andra också skrev, och den egna ambitionen att göra det, kunde sättas in i ett sammanhang? Naipaul säger att seendet, de skilda sätten att se, föds vid promenaderna i London, den nya platsen. Här blir kontrasterna så starka; uppväxten i Port of Spain kastar ljus över promenaderna i London, minnena och de starka intrycken ger honom känslan att aldrig kunna bli en skrivande människa , och detta i sig är hans första bok, aldrig skriven men fysiskt erfaren!  Just där och då kommer impulsen: att börja skriva för att förstå sig själv, ta reda på vem man är, samtidigt som man ser kontexten. För Naipaul är bakgrunden viktigast: den handlar om att leva på en liten ö präglad av immigration och därför också ”rasmässigt varierande” (racially varied). För Naipaul är hudfärg, slang, boplats, politisk konfrontation, handgripligt förtryck och konkreta frihetsvägar förutsättningarna för författarskapet. Därför kan ett otidsenligt begrepp som ”ras” bli giltigt för hans essä. Begreppet blir en del av förståelsen, en ram för berättelsen och dess givna förutsättning. Naipaul rör sig från Indien, där rötterna finns, över Trinidad dit de utvandrade förfäderna kom, till London där hela hans skrivande liv ska komma att utspela sig, och det är hela denna familjeförflyttning som också blir spegelbilden av hans läsningar: ”Hela livet har jag tvingats tänka på olika synsätt och hur de förändrar världens gestalt”.  

               

Naipauls berättelse börjar med upptäckten av en ung poet från grannön St. Lucia. Poetens första bok, ett tunt dikthäfte, har just publicerats på Barbados, året är 1949. Naipaul läser inte poesi. Det har språkliga skäl. Han kommer från en hindi-talande familj och engelskan är fortfarande ett språk han nalkas. Men han blir berörd av det han hör ryktas om den lilla boken. Han köper den inte, för lika lite som engelskan ännu är hans språk, är inköp av andra böcker än de som används för studierna något som tillhör familjens vanor. Boken heter 25 Poems och har skrivits av en man som senare skulle bli nobelpristagare: Derek Walcott. Först 1955 håller Naipaul den i sin hand, då han redan bott i England mer än fyra år. Boken är slarvigt gjord, den saknar varje ansats till grafisk finess, men Naipaul finner själva enkelheten ”verkningsfull” (impressive). Han blir överväldigad av vad han läser. Han arbetar på Caribbean Service hos BBC, där Henry Swanzy, redaktör och producent, sätter honom att ansvar veckomagasinet Caribbean Voices, kanalens litteraturprogram. Naipaul får inte bara en blygsam inkomst, han får också tillträde till BBC-arkivet där litteraturen öppnar sig för honom. Det är Swanzy som visar honom på Walcotts storhet. Det blir en chock för honom när en kollega antyder att Walcott skriver plagiat på Dylan Thomas – jag visste ju ingenting om samtida litteratur, säger Naipaul – men han behåller sin kärlek till de dikter av Walcott som han från första början tyckt om.

När han nu skriver om boken femtio år senare ser han mer än han var förmögen att göra 1955. Han inser att det finns en ”svart” romantik i den, och att  denna varit viktig i en propaganda där det substantiella varit föreställningen om ett slags ”ö-kultur”, som Naipaul menar är helt ny och utvecklad först under 1900-talet som ett resultat av brittiska resenärers rapporter om en soldränkt tillvaro. På 1920-talet hade hela solbads-konceptet fötts med havskryssningarna, vilket innebär att Walcotts och andras idé om en särskild ”ö-kultur” byggd på skönheten vid stränderna, var något som pådyvlades utifrån genom reselitteraturens, frimärkenas och affischernas förljugenhet. Dessförinnan hade dessa öar inte varit något annat än jättelika plantager där människor levde och arbetade som slavar. Naipauls hemstad Port of Spain hade varit något helt annat än en turistort. Sprickan i Walcotts författarskap blir synlig för honom: ”Jag tror inte att vi som barn i Trinidad kände att vi vandrade kring i en befriande skönhet, som Walcotts svarta barn; kanske kände vi tvärtom”. Walcotts första diktsamling beskriver en ö utan människor. Poeten är ensam i landskapet. Endast fjärran kan man ana några svarta barn och någon enstaka fiskare. Det är i detta sceneri Walcott skriver: ”Den dagen insåg man plötsligt att man var svart”. Inför detta protesterar Naipaul: ånej, det här är alldeles för oskuldsfullt, åren runt 1948, en tid för segregation och början av apartheid. Naipaul menar att Walcott här skapar ett slags ”svarthetens idé” och att den, i egenskap av ras-tänkande, kombinerat med religiösa föreställningar gör hans ö till en mytisk plats för Kristus att promenera på.

Här hamnade Walcott i en återvändsgränd; det gick inte längre att försöka tala om andliga värden i något som egentligen var plantager och långt ifrån ett ”hav av entusiasm” och en värld ”av kärlek som balanserar smärtan i svarthetens idé”. Walcott hamnade i en andlig tomhet och riskerade som andra från regionen att förstöras eller tystas av den. Men istället fann han en väg framåt med att skriva pjäser som egentligen hade sitt ursprung i äldre material, ”Shakespeare´s method” säger Naipaul, Dessa texter var falska, men de fungerade! Lyckan för Walcott var att hans nya medelklasspublik – själv anfäktad av tomhet utan att kunna definiera den – älskade detta, han mötte deras behov och lovsjöng själva tomheten, han gav den, säger Naipaul, ett slags ”intellektuell substans”. Slutsatsen är grym, men begriplig. När Naipaul läser sin ungdoms diktare med ett perspektiv på femtio år, kan han bara konstatera att Walcott fastnade i det som de andra flydde ifrån för att kunna skriva: den skönhet som låg förborgad i själva tomheten. Av detta skapade Walcott ett slags idealbild för människor som levde och läste mycket långt borta från öarna.

  

Vurma för Huntington?

Foto: Astrid Nydahl

18 grader redan tidigt, vi får avsluta med en riktig bonussommarvecka som kulminerar med nästan 30 grader på fredag.  Sol som spelar mellan bladen. Ångestriden sen natt gör tidig uppstigning nödvändig. Yoghurt med äpple.

En vän skriver att jag "vurmar för Huntington". Och ändå har jag inte en enda gång de senaste femton åren "vurmat" för någonting. Jag har läst Huntington och funnit att hans beskrivning av motsättningarna på det globala planet ofta är både fyndiga och drabbande. Men "vurmat för"!!? När jag rekommenderar läsning är det för att jag finner den angelägen och inte för att jag "vurmat" för den.

Denna sista sommarvecka har jag börjat läsa Nathan Shachars kommande nya bok, Sin egen värsta fiende. Essäer om spanska inbördeskriget. Som alltid när man öppnar en av hans böcker sugs man in i berättelsen. Den inledande texten om hur inbördeskrigets fasor och angiveriet långt in i modern tid fått hela samhällen att tystna. Det påminner mig, om än i en annan variant om den obehagliga tystnadskultur vårt eget land har levt i ganska länge nu. Vi riskerar varken tortyr eller ett dödsskott för att vi talar och skriver, men stämplarna som skickas kan tysta en människa för resten av hennes liv.

Det kanske räcker att ”vurma för Huntington” eller någon annan som redan fått stämpeln?

Claudio Magris: "Det är uppenbart att inte alla jordens lidande människor kan komma till Europa"

Dudley Castle, West Midlands. Foto: Astrid Nydahl

Idag vill jag tipsa er om bokaktuella Claudio Magris, som intervjuas i Svenskan. Man behöver inte dela alla hans åsikter för att finna hans slutsatser intressanta:

Historien är alltid närvarande i Claudio Magris verk. Han ser den som nutidens rottrådar. Uppväxten i en polyglott familj med italienska, tyska och slovenska som parallella språk, har gjort honom till en passionerad EU-anhängare och -debattör, inte minst i sina texter i Corriere della Sera.
Inför dagens krisläge med brexit och växande nynationalism uppmanar han till sans, balans och inte minst till pragmatism.
– Vår tids gigantiska problem är migrationen. Det är uppenbart att inte alla jordens lidande människor kan komma till Europa. Vi måste förstå att ett sjukhus med 100 platser kanske kan ta emot 150 patienter, men inte 1 000. Vi kan inte ge intryck av att vi öppnar famnen av ren godhet, det är naivt och stärker bara de högerpopulistiska rörelserna. Vår humanitet måste bygga på en realistisk grund, annars blir den till hyckleri.