Ideologier och skräckvisioner

Indisk stadsmiljö 2006. Foto: Astrid Nydahl

E.M. Cioran skriver i Utopins mekanism, i Historia och utopi (Symposion 1992, översättning av Jon Milos):

"Ett stort steg framåt togs när människorna fick klart för sig att de måste förena sig och organisera sig i ett samhälle för att bättre kunna plåga varandra."

Som alltid hos Cioran finner man ju tankegångar som efter ett sådant påstående går djupare in på vad det handlar om. Cioran har konstaterat att ideologierna tar vid där man tröttnat på traditionella värden:

"När tiden är inne för en ideologi bidrar allting till att den lyckas, till och med dess fiender; varken polis eller polemik kan hejda dess expansion eller förhindra dess framgång. Den vill och kan förverkliga sig, växa fram, men ju mera framgångsrik den är, desto större risk löper den att tunnas ut. Så snart den kommit till makten töms den på sitt innehåll, dess resurser uttöms och de löften om frälsning den givit urartar till svammel eller till en skräckvision."

Jag tror att Cioran här som bäst beskriver det vi går igenom i den postmoderna epoken på ett globalt plan. De två stora mordiska ideologierna kommunism och fascism är mer eller mindre bortsopade. Islamismen har först framträtt som en väckelse för att sedan bli en mordapparat på en ideologisk grund som inte är olika de tidigare.

Cioran skrev denna bok 1960. Vi befann oss i det kalla krigets epok men fascismen, sådan den gestaltat sig i Italien och i form av nationalsocialism i Tyskland och dess lydstater var krossad, dödslägren öppnade och nedlagda, så att de mördade kunde räknas. Så var det inte med kommunismen. Tvärtom blomstrade den som en ideologisk motor, organiserad och finansierad från Moskva och Peking, i avkoloniseringen och i tredje världens alla frihetsrörelser (som sedan, vid makten i Afrika och Asien, skulle urarta "till en skräckvision" för att tala med Cioran). Därtill fortsatte Gulag-systemet att verka, liksom den kinesiska varianten av fång- och dödsläger.

Islamismen är på intet sätt ny, men efter 11 septemberattentaten kan ingen längre hänvisa till okunnighet. Parallellt med denna förverkligade ideologi pågår kampen om supermakts-herraväldet. I såväl Kina som Ryssland styrs makten utifrån nationalistiska ideal grundade i en forntida stormakt, samt både ett upprätthållande av gamla och utökade nya intressesfärer, i det ryska fallet inte minst de nationer som ingick i det forna sovjetiska imperiet. Ukrainakriget bör ses mot den bakgrunden. Mot dessa tycks inte USA ha annat att erbjuda än ekonomiskt fördelaktiga villkor samt vapenmakt och nya allianser. Den närmast panikartade utbyggnaden av Nato bör ses som en av flera spelbrickor. Den europeiska politiken med inval av konkursmässiga nationer i EU återspeglar en liknande strategi, som på kort sikt öppnat inte minst Sveriges gränser för tiggande, urfattiga romska rumäner och bulgarer i snart sagt varje mindre samhälle. Vad den politiken kommer att leda till på längre sikt vågar man nästan inte tänka på.

Vi vet bara alltför väl hur det ser ut när en ideologi verkar och hur de reella maktsystemen plågar varandra. Inte behöver vi vänta på skräckvisionerna, det räcker att vi ser oss omkring.

Per Landin: Kan du inte säga något snällt istället

Per Landin känner de flesta läsare som en av det moderna Tysklands främsta skildrare. Han har grävt djupt såväl i nazitidens ideologiska och politiska förvecklingar som i de forna staterna DDR och BRD.

Jag har också och inte minst uppskattat hans texter riktade mot den svenska ängslighet som går under det luddiga namnet politisk korrekthet, vilket för övrigt är temat för en antologi han redigerade 1998. Som kulturjournalist på Dagens Nyheter satte Landin ofta avtryck som den där annorlunda rösten, den som inte sjöng i kör med huvudstadens alla inställsamma medieideologer. Så fick ju Landin också lämna tidningen när de stora avskedsvågorna kom.
 

Nu romandebuterar Per Landin med Kan du inte säga något snällt istället (Atlantis). Det är en ganska kort men mycket förtätad och gripande berättelse han bjuder på. När jag ser platsen för detta kammarspel ser jag också ett landskap som Landin själv är mycket förtrogen med, nämligen det västskånska på Bjärehalvön. 

Denna scen erbjuder också många sensuella och vackra naturskildringar, men man ska aldrig låta sig förledas av deras skönhet. I landskapet lever några människor som plågas av barndomstrauman, missbruk och stark ångest. Inte minst gäller det huvudpersonen Peter Magnelius. 

Peter M. har en syster. De är allt annat än överens om hur de ska förvalta det ärvda fritidshuset vid havet. Modern – vacker som Ingrid Bergman - är den sista som kastar sin skugga över dem. Trots väldigt besvärliga relationer med både henne och fadern betraktar han sin barndom som lycklig och privilegierad eftersom det ”ju blivit människa även av honom”. Peter M. är teaterregissör men har yrkeslivet bakom sig. Under den framgångsrika ytan finns något annat. Tabletter och alkohol stillar hans oro och ångest. Bara på tennisplanen känner han sig säker.

Romanen pekar åt två håll. Det ena leder ner i barndomen. Det andra leder framåt, mot något som ligger bortom sommarmånaderna i huset på Bjärehalvön. Vi ser en man som tycks uppfylla alla medelklasskriterier, både socialt och ekonomiskt. Men ju bättre vi lär känna honom, desto mer förstår vi av det som verkligen utspelar sig inom honom och som också gestaltas som en konkret dödslängtan.

De fysiska plågor som drabbar honom bidrar förstås inte till en förlösning, inte heller hans problematiska relation till kvinnor och sexualitet. Det vibrerar av lust och längtan ibland, men det mesta tycks rinna ut i sanden.

Utan att avslöja för mycket om romanens utveckling och slut kan jag säga att Per Landin lyckas visa precis hur sprickorna ser ut. I detta lilla format blir det som en bild som för läsaren hänger sig kvar: solen lyser över sommarnöjet, bryggan och badgästerna, men trots det vita och starka ljuset finns det svarta moln. Molnen förmörkar människornas inre och gör dem mer eller mindre oförmögna att förändra sina liv.

Hålla fast tiden - är det ens möjligt?

Svanblygsel, Landön 11 mars. Foto: Astrid Nydahl

Skriver jag för att hålla fast tiden? Jag tror det är en bra formulering. Den visar i alla fall något av det märkvärdiga fenomen som kallas skrivande. Jag syftar inte på vardagens skrivande. Meddelanden, brev, noteringar, inköpslistor är något av det som görs därför att det inte ges något alternativ. Men det andra, skrivandet av texter som sedan blir böcker, är det ett försök att hålla fast tiden?

Några - också i vår närmaste omgivning - väljer att stiga ut ur tiden. De väljer döden därför att livet är outhärdligt svårt. När det hände i min närmaste familj blev jag paralyserad. Men jag skrev. Intensivt skrev jag, varje dag, flera gånger om dagen, om valet att lämna tiden och livet. Det blev ett sätt att hålla fast honom i livet, för oss överlevande.

Min nya bok, Anteckningar i krigstid, är i högsta grad ett sätt att hålla fast tiden. Ju närmare dessa krig kommer den stora och avgörande katastrofen, desto bättre kommer jag att se hur processen såg ut. Det har hänt mycket sedan 2014 på krigets fronter. I texterna är de synliga i ett annat stadium, men ett som pekade fram mot det som sker nu, idag och imorgon. Kanske är det mest plågsamma att se gamla vänsteraktivister och kommunister liera sig med extremnationalister - rentav nationalsocialister - och verka för att Putinregimens världsbild också ska bli vår. Det blir den förstås aldrig, men bara det faktum att denna "allians" finns är för mig bortom det begripliga.

"Främja ryska intressen"

Foto: Astrid Nydahl

Egentligen borde detta vara en löpsedelsnyhet, för när dessa extrema rörelser och partier - flera av dem med en nationalsocialistisk agenda möts för "att främja ryska intressen" är det något viktigt som sägs. Att det så kallade "Svenskarnas Parti" (f.d. Nationalsocialistisk front) är med ter sig alldeles självklart. För mig räcker detta som dagens texthänvisningar. Även om telegrammet är kort borde det leda till långgående diskussioner.

***

Kanske bör man också påpeka att det inte verkar ha varit mycket bevänt med det morderkännande som kom för några dagar sedan:

Rysk polis torterade den huvudmisstänkte för mordet på Boris Nemtsov för att tvinga fram ett erkännande. Det säger en medlem av Kremls människorättsråd, som själv har sett spår av tortyr på den misstänktes kropp. – Vi har anledning att tro att Zaur Dadajev erkände under tortyr, säger Andrej Babusjkin, ledamot i den ryske presidentens människorättsråd, till nyhetsbyrån AFP. Babusjkin besökte den misstänkte i hans cell på måndagen och såg då ”ett stort antal sår” på hans kropp, hävdar han.

Bland blommor och bin, under tidens mörka moln

Foto vid Östersjöstranden: Astrid Nydahl

Det närmar sig nu. Nästa operation. Den 24 mars ligger jag där på bordet igen. Men just nu frågar jag mig mest hur jag ska bli av med den här vintersjukan. Jag vill inte vara sängliggande fler dagar. Min enda starka vilja är att ta mig ut och lukta på vårvinden. Inte läsa. Inte skriva. Bara finnas i den ömsom milda, ömsom elakt kyliga vinden vid Östersjön.

Det är groteska tider vi lever i. När en fritös fattar eld i köket till en källarmoské i Eskilstuna(x) och hela lokalen brinner upp börjar "godhetens" alla profeter yla om hatattacker. Anförda av sin ideologiske ledare, f.d. "historikern", numera "historiejournalisten" Arnstad försäkrade de oss om att "fascismen" och "islamofoberna" satt fyr på stället. Att de hade fel kommer de aldrig att medge. I Ryssland dekorerar Putin en av de misstänkta mördarna av Litvinenko i London, och i en officiell film berättar Putin om hela planeringen inför annekteringen av Krim. Reaktionerna hittills?

Nu heter det att tjetjenska islamister mördade Nemtsov, det senaste offret i maktspelet, och att en av dem redan erkänt. Samma scenario som efter mordet på Anna Politkovskaja alltså. Vem kan man lita på? Vem bör man inte lita på?

I Kairo hejdades vår utrikesminister just som hon - inbjuden som hedersgäst - skulle hålla sitt tal. Man säger inget om arabvärldens despoter som inte passar dem. Vår tids melodi, alldeles uppenbart.

Varför skulle jag bry mig mer nu än jag brytt mig tidigare? Det finns egentligen bara ett tungt skäl: världen tycks rusa lite snabbare mot stupet nu, det finns allt för många tecken på det för att man bara skulle kunna ge sig hän åt vinden, värmen, blommorna och havet.

Jag hoppas att tisdagen ska bli min första hela dagen i upprätt läge. Resten får bero.

Uppdatering:

(x) Uppgiften om fritösen var felaktig. Idag, den 13 mars, meddelar polisen att branden började i en hög med kläder. Det är DN som bland annat berättar:

"Undersökningen utesluter att kläderna skulle ha antänts av någon brännbar vätska eller överhettad elektronisk utrustning. Tidigare uppgifter om att köksutrustning skulle ha orsakat branden avfärdas helt och ska aldrig ha funnits med i utredningen. Det var på juldagens eftermiddag som den kraftiga branden bröt ut i moskélokalen i stadsdelen Nyfors. Ett sjuttiotal besökare befann sig då i lokalen. Till en början arbetade polisen efter uppgifter om att något skulle ha kastats in i lokalen av personer som sedan sprungit därifrån. Men under utredningens gång har dessa uppgifter avfärdats som ryktesspridning.

– Vi hoppas att det ska kännas som en lättnad att vi nu kan utesluta att det skulle handla om ett attentat, säger Fredrik Wallén."

Vintersjukdomar och vårlängtan

Fiskare vid Landön 9 mars. Foto: Astrid Nydahl

Att stå så där i havet med spöet har aldrig fallit mig in. Men när jag fick chansen att stiga upp ur sjukbädden för en stund och följa med ut till havet tvekade jag inte. För första gången i år har jag suttit i sommarstolen med en kopp kaffe. Det som värmde kinden var obeskrivligt fint.

Flygfän över åkermark 9 mars. Foto: Astrid Nydahl

Snödroppe 9 mars. Foto: Astrid Nydahl

Väl hemma igen återvände jag till sängen, först med dagens nummer av TLS och sedan bara för att sova. När jag steg upp igen för att äta kvällsmat fick jag fem mappar med naturbilder av Astrid. Här bara några smakprov. De tilltalar mig så just för att de visar hur livet återvänder både i markerna och i luften. Kanske kan detta återvändande också skaka liv i vinterinfektionernas "offer".

Snödroppar 9 mars. Foto: Astrid Nydahl

Hos kväkarna i Birmingham, skugga och vila

I Woodbrooke-parken hos kväkarna i Birmingham, 2008. Foto: Astrid Nydahl

Denna vintersjuka, vilken den än är, slår till stenhårt trots att vårvädret nått oss. Jag varken orkar eller förmår skriva, så jag ger er en text och en bild jag själv håller för troligt blir en framtida stomme för något mer:

Det står bänkar där inne i parkmörkret. Själva klimatet äter av dem; den brittiska fukten fräter sönder trä och sten med samma envishet. De där bänkarna sätter vi oss på. A. satt där en hel sommar och läste med tystnaden som enda sällskap. Jag vandrade runt mellan vattendragen och den lilla dammen med änder och svanar. Visste att Gandhi gått här, liksom vår egen Emilia Fogelklou. När vi kom tillbaka den här sommaren fick vi Gandhis sovrum. Hur hanterar man det? Väl medvetna om att rummet prytts med minnestavlor och kloka ord försökte vi sova som om vi vore hemma. TV-apparaten sattes aldrig på. Surret från sänglamporna var det enda som hördes, och så lätta steg i korridorerna, lätta fram till tio och sedan tystnade också de. Friends kallar de sig, kväkarna. Vi kom som ödmjuka besökare för tio år sedan och återvände nu, liksom vid ett alldeles kort besök för två år sedan. Inte som främlingar eller nyfikna betraktare utan mer som uppriktigt drivna dit av en kraft vi inte kunde styra. Kanske en längtan? Bestod denna längtan av mer än tystnad och en fridfull gemenskap? Hade den religiösa undertoner? Jag nöjde mig med att det fanns sådana bänkar, lätt förmultnade, försedda med namn och som minnen om det förflutna, samtidigt som handgripliga nyttigheter i nuet. Vi kunde sitta där och höra storstaden och moderniteten brusa förbi på Bristol Road, sitta där och bara vara tysta tillsammans.

***

Just vid tillfället då bilden tog var Tobbe med oss. Han och Astrids barnbarn Simon reste runt med oss i Black Country. Vi utforskade också Birmingham och bodde tre nätter hos kväkarna, de övriga nätterna på ett uselt hotell i Dudley och de två sista nätterna på ett fint litet familjehotell i södra Birmingham. Härifrån har jag mina sista riktigt starka minnen av Tobbe. Minnena kommer upp varje dag. I döden är han så närvarande, med sin röst och sitt sätt att vara.

Väntan, vila, vårfeber

Foto: A.N.

Nerbäddad. Sjuk. Vaken ibland. Läsande. Sovande. Inväntande. Våren på väg. Doft genom öppet fönster. Nerbäddad.

Nya boken under tryckning

Idag gick min nya bok iväg till tryckeriet. Korrekturet är klarläst och godkänt. Omslaget färdigt. Fram till att jag får ett besked från tryckeriet att boken skickats iväg till mig gäller förköpspriset. I samma stund kommer priset att höjas till 200 kronor. Så vill du förköpa har du chansen att göra det under ett par veckors tid bara.

Thomas Nydahl

ANTECKNAT 
I KRIGSTID

En bok om islamism, expansionism och militära konflikter som fick sina urladdningar under det gångna året.

*

En ny bok är nu under produktion.

Förhandsbeställningar är som vanligt billigare än när boken väl börjar distribueras.

Denna nya bok, som utkommer i slutet av mars 2015, kostar endast

150:- inklusive frakt för er som förhandsbeställer.

(Priset går sedan upp till 200:-)

Förhandsbeställ med mail till thomas.nydahl@gmail.com

Liv. Liv. Liv - och död

Ivösjön. Foto: Astrid Nydahl

Efter vår döde son stod ett hus. Det är nu sålt. Det är nu förflutenhet.

En film såg vi. Polska IDA. Judiskt, katolskt, fängslat kontra fritt. Svart-vitt foto, magiska bilder och berättelser. Jazz. Sextiotal. Ungdom kontra krigets åldringar.

Plötsligt mycket dålig. Magsjuk, svindel, grå dimmor i ögonen.

Torsdag vid havet förbyts i fredag i sängen. Vem vet vad morgondagen bär? Ingen och allra minst jag.

Min son är för alltid död. Hans hus står kvar. Orubbat.

Bevingat besök vid havet

Foto: Astrid Nydahl

Fick bevingat besök på Åhusbryggan idag. Självklart delade jag med mig av mackan. Men det var en försiktig general. Sista biten kretsade han kring, hoppandes i sidled och hukande framåt, minst tio gånger. Jag fick hjälpa honom genom att flytta brödet närmare bryggans kant.

Här flyr han brödbiten som han nästan lyckats ta. Foto: Astrid Nydahl

Och så här nöjd ser man ut när man äntligen svalt den. Foto: Astrid Nydahl

När det äntligen lossnar med skrivandet

Med nya kaffemuggarna vid havet en frostig förmiddag. Foto: Astrid Nydahl

Efter flera års obeslutsamhet och stillestånd tog jag nu fram ett ofärdigt manus igen. Jag visste att det kunde bli en omöjlighet och att jag bara skulle få stänga det igen. Men så fick jag en idé. Sprängde sönder manuset i nitton olika avdelningar och började mata in textstycken under respektive avdelning. Det tog några timmar. Så öppnade jag det nygamla manuset och såg genast vad som skulle göras. Började skriva igen, nu med större intresse och inspiration. Sakta har det gått, men nu kommer det att bli en färdig bok av det. Förhoppningsvis till hösten. Boken om barndom, tonår och familjeliv i Malmö skildrat utifrån högst subjektiva perspektiv, med tonvikten på det tidiga livet men insatt i ett nutida perspektiv. Vad den ska heta? Inte en aning just nu. Det får bli en senare fråga.

Politiken som tomhet

Dimman i natten. Foto: Astrid Nydahl

När Michael Houellebecq i TV-programmet Ballarò (italienska Rai 3) säger att "de politiska partierna representerar inte längre någonting, och det är meningslöst att rösta" träffar han huvudet på spiken. Vi lever i den politiska klassens tysta hegemoni där varje försök att inifrån dess olika maktorgan förändra och välja annan väg skjuts i sank omedelbart, där allt större del av de europeiska befolkningarna först misstror och sedan föraktar politiken och politikerna, och där medierna ingått partnerskap med makten och därmed stängts för öppen diskussion och debatt. Det är en epok där det, säger Michael Houellebecq, "uppstår ett ömsesidigt hat mellan folk och elit."

Begrepp som "politikerförakt" är ändå meningslösa, eftersom de indikerar att det hade kunnat vara annorlunda inom samma givna ramar. Det förhåller sig ju inte så. Tvärtom är de givna ramarna också det vi ser av ett politiskt system där partierna blivit köbildningar till makten och privilegierna istället för de folkliga organisationer de en gång var. Såväl arbetar- som bonderörelserna har förlorat all kontakt med sina rötter - och det är mycket länge sedan det skedde! - och liberalismen är nu ingenting annat än en garanti för en maktbas som saknar all förståelse för "vanligt folk" och deras umbäranden i tider av kris.

Att godta ett sådant system är att göra sig betydligt mycket dummare än man är. Det finns bara ett sätt att förhålla sig, och det är att vända det ryggen.

Slutet och svart eller fritt och öppet?

Foto: Astrid Nydahl

Måndag. Alltid kommer den tillbaka. Det som mest tilltalar mig med måndagen är att jag då med posten får TLS från England. Den markerar en början och ligger framme för läsning hela den efterföljande veckan. Men kan verkligen tala om en framtid ens en måndag? Vad vet vi som ska hända under dagen? Vet vi ens om vi överlever? Nuet och det förflutna är alltid säkra kategorier, i viss mening i alla fall.

"Nietzsches historieuppfattning slutar med hans egen tid, med hans samtid. När han talar om en framtid är den mycket diffus. Han ser en förfallslogik i all historia fram till nu, men därefter försvinner logiken. Då kommer krisen, som kräver val och beslut. Medan historien var mer eller mindre nödvändig, är ögonblicket fritt och öppet." Trond Berg Eriksen: Nietzsche och det moderna, i svensk översättning av Sten Andersson

Ögonblicket är fritt och öppet säger Berg Eriksen i sin bok. Jag tycker om den formuleringen. Å andra sidan är det väldigt frestande att hejda sig inför annat i Berg Eriksens bok, till exempel detta hos Spengler (hämtat ur Människan och tekniken, som jag tidigare skrivit om här):

"Tiden låter sig inte stoppas. Det finns ingen vis omvändelse, ingen klok besinning. Endast drömmare tänker sig en utväg. Optimism är feghet."

Berg Eriksen ser i Spenglers text förbindelser med en syn på upplysningen som "en förlamande realism". Jaspers menade att Spengler inte förstår att "den nödvändighet han finner i historien är en produkt av hans egen stilisering och förenkling av händelsernas oöverskådliga mångfald." Spengler identifierar sig med ödet och försynen. Spengler hävdade också att Nietzsches profetiska varningar förvandlats "till en begeistring för själva undergången."

***

Idag är det märkesdagen för mitt barnbarn Alfons. Han dog i cancer den 2 mars 2007. Som på bilden - där han pysslar om sin lillasyster Vera - minns vi honom idag: