"Den leda som
människorna flyr från återspeglar bara en djupare flyktimpuls som de sedan
länge är förtrogna med. Det är den och ingenting annat som håller den
monstruösa nöjesindustrin vid liv och gör det möjligt för att den att fortsätta
expandera" skriver Adorno.
Flyktimpulsen alltså. Den som gör oss till villiga och lydiga konsumenter. Är
också resandet en flyktimpuls? I en äldre roman av Janet Frame, Mot ännu en
sommar, säger huvudpersonen Grace: "Än var det inte för sent att ta tåget
tillbaka till London och lägenheten, dra sig undan i skonsam ensamhet, sitta
vid skrivmaskinen och skicka slamrande signaler till sig själv...".
Grace har bjudits att åka till bekanta i norra England. Hon fruktar både
sällskapet och den fysiska förflyttningen. Hennes leda tycks alldeles för liten
för att hon skulle vilja fly sitt rum i London. Ändå är hon på flykt från sig
själv. Är det denna motsägelse som är en olösbar konflikt för den moderna
människan? Rörelse-vila, identitet-rotlöshet. Flyktimpulsens motsats är kanske
melankolin? Ledan utlöser konsumtionen. Melankolin endast reflektionen kring
dess mekanismer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar