Kan Albanien bli ett "normalt land"?

Ardian Fullani

För det första vill jag gardera mig mot min egen rubrik: vad är egentligen ett "normalt land". Så jag säger istället så här: kan Albanien bli ett modernt europeiskt land i den meningen att korruption och laglöshet väsentligt minskas. Nej, inte till italienska eller grekiska dimensioner, ty de är antingen lika stora eller större än de albanska varianterna.

Men kanske till det som påminner om nordeuropeisk standard utanför de alltför mörka skrymslena. Albanien brukar ju lyftas fram som ett eländesexempel vid sidan av Rumänien, som ett land där diktaturens fall inte gjorde så stor skillnad, eftersom kommunistpartiets alla höjdare finns kvar i den politiska härskande klassen. De som var stenhårda kommunister kallar sig idag socialdemokrater. Eller så är de bara "demokrater" som Enver Hoxhas gamle livläkare Sali Berisha (som hunnit vara både president och premiärminister i omgångar, medlem som han är av en av Albaniens mäktigare klaner).

Nå, under fredagen greps chefen för Albaniens nationalbank, Ardian Fullani. Han är gammal nog - född 1955 - för att ha varit en av partispetsarna. Redan på 1980-talet fanns han i den statliga albanska bankvärlden och han arbetade också som näst högsta hönset på utrikesdepartementet under diktaturåren.

Han hade ur bankens valv stulit hela 713 miljoner albanska lek. Det är en ansenlig summa på runt 38 miljoner kronor. Han fördes bort i handbojor. 16 andra personer har också gripits för medverkan i insiderrånet.

När jag läser den nyheten tänker jag på "normalitet", "samhällsanda", och mer handgripliga saker som ansvar, pliktkänsla och hederlighet. Det senare spelar ju en mycket viktig roll i det albanska besa-begreppet.

Uppriktigt sagt: jag tror inte ett dugg på "normalisering" de närmaste fem generationerna. Både den kostymklädda och den ruffiga varianten av gangstervärlden, inklusive den förödande rövarkapitalismen, har ett hårt grepp, inte bara om Albanien utan också en rad andra före detta öststater. Glöm inte varför revolten i Ukraina bröt ut och varför människor samlades på Majdan, månad efter månad. Korruption stavades också där orsaken!

Det är sorgligt och bedrövligt och man undrar ju om alternativet bara kunde vara den totalitära staten och dess omfattande repression.

Det Nya Riket och tystnaden som motpol

Foto: Astrid Nydahl

Vid Östersjön, ett spegelblankt vatten, duvor som oupphörligen kuttrar i två olika träd, en lantbrevbärare som passerar uppe på vägen. Tystnaden omger oss. Bara våra egna röster bryter den. Vi talar om forna dagars liv och hur allt nu kastas, förstörs och eldas upp. Inte ett enda dokument ska skvallra om det förflutna. Jag sparar lite brev i pärmar, allt annat går iväg. Också större saker - datorer, skrivare som tjänat ut, en gammal radioapparat, kartonger - hamnar i gigantiska containers i "Kretsloppsparken" (vilket namn på en soptipp, i Malmö hette den i folkmun "Skitspissen" när jag var barn, därför att det var längst ut på landspetsen mot Öresund man kastade sitt avfall). Där uppe på avlastningsbryggan står två unga kvinnor, de talar bara med varandra och struntar i oss som kommit med avfall. FAS 3? Kanske det, de ser helt ointresserad ut av platsen de hamnat på. Varje dag vid busshållplatsen står andra som befinner sig i den så kallade "arbetsförmedlingens" klor; för några tusenlappar i månaden utför de det arbete som tidigare gjordes av heltidsanställda människor med kollektivavtal i ryggen. Det Nya Riket är inte bara falskt och förljuget, det skyltar också öppet och ogenerat med Den Nya Tidens klassamhälle som är intill förväxling likt det gamla. Och ändå syns det inte i människors ansikten att de är skuldsatta upp över öronen; de unga med alla sina snabbfixade mobil-lån, de äldre med sina kreditkort som en kortlek i plånböckerna, fulltecknade, räntetunga. Vid Östersjön tänker jag mest på det andra sättet att leva, utan skulderna, utan hjärnskrot från samtidens alla marknader och lockrop. Det är fredag eftermiddag. Snart går vi vidare till två helgdagar, befriade från allt utom oron.

Sista vardagen för den här veckan...

Foto: Astrid Nydahl

Fredagarna har alltid ett skimmer av avslutning, sammanfattning... Jag är glad för fredagar ändå. När det doftar såpa från golven, tvätten är upphängd och middagen lagad slår jag mig till ro med det.

Igår kväll påminde Zlatan svenska folket var han kom ifrån - ett fattigt och trasigt hem på Rosengård. Hans historiska 50 mål kan ingen ta ifrån honom. Fotboll är inte mitt största intresse i livet. Men när jag erfar att tredjeklasspolitiker vill se honom död för att han är den han är, tycker jag att det är på sin plats att visa sin sympati och respekt för honom. Han är ett fenomen som fascinerar långt utanför fotbollsarenorna.

Med fredagen går jag in i en helg av medicinska förberedelser som bland annat består av två duschningar x 2 på söndagen med svampar jag fått på sjukhuset, och sedan en upprepning 05.30 på måndagsmorgonen. Det är mycket man numera ska göra själv i hemmet som förr i världen gjordes på sjukhusen. Men jag gör gärna det om jag slipper sova över där natten före operationen. Hemma är alltid hemma. Också i sammanhang som detta.

Jag kommer att se havet två gånger, först under fredagsförmiddagen och sedan på lördagen. Men söndagen får jag hålla mig hemma. Jag ska ta bilderna från havet - de inre bilderna, stämningarna - med mig för nästa vecka. Vårda dem, vara tacksam för att jag får möjligheten att sitta där i Tosteberga hamn, på Landön eller vid Åhusbryggan. Ett liv värt så mycket mer än annat. Ett liv i enkelhet och ödmjukhet.

Bokköp, frilansandets förflutenhet och en nedräkning

Foto: Astrid Nydahl

1978 började jag frilansa. HD, KvP (i två mångåriga perioder från 1979 fram till 2000-talets början), Expressen (från Israel och Västbanken), DN (bara under några år om helt andra saker, bland annat från Portugal), Sydsvenskan (mest för ledarsidans Aktuella frågor) Kristianstadsbladet - så hette dagstidningarna jag skrev om litteratur i, men jag skrev också i tidskrifter som Astra Nova (Helsingfors), Allt om Böcker, Rallarros, Judisk Krönika, Signum, Finsk Tidskrift, Axess, Lira, Horisont och många andra. Frilansandets fördel var all fin litteratur som utan kostnad ramlade ner i brevlådan.

Frilansandets nackdel var den ständiga osäkerheten med ekonomin, ändå lyckades jag under många år försörja en mycket stor familj. Nu är de tre äldsta ungarna medelålders familjeförsörjare och de andra tre vuxna människor med barn och familjer. Min "försörjningsbörda" inskränker sig till det man bidrar till med glädje: julklappar, födelsedagspresenter, utflykter. Livet har tagit en rejäl vändning med pensioneringen. De få böcker jag vill ha måste jag köpa, och jag gör det så gärna. Denna sommar har jag köpt en minibiografi om Albert Camus och nu i veckan Marguerite Duras Att skriva (inspirerad av Bernurs recension). Nå, att bara köpa det lilla man har råd med ger en helt ny dimension åt böckerna. Dessutom finns det inga krav från någon på att de ska recenseras! Jag läser som en fri man, och jag ställer i nio fall av tio in böckerna i bokhyllan när läsningen är avslutad. Det finns nog igen skönare känsla än den. Jag läser för egen förkovran, inte för mjölkpengar. Och ändå får jag ett och annat friexemplar, nu senast Mikael Jalvings bok om Søren Krarup och Gabi Gleichmanns svindlande debutroman Odödlighetens elixir, som jag ska läsa på sjukhuset. Dessa båda ska jag recensera här i bloggen, av egen fri vilja och glädje.

Litteraturen blir nu en viktig del av nedräkningen och vid hemkomsten konvalescensen som kommer att bestå av lika delar gångövningar och läsning. Det är bästa tänkbara scenario och till det sätter jag mitt hopp.

Zagajewski, världsundergångarna och barnbarn i knäet

Foto: Astrid Nydahl

"Hur ska man leva efter så många världsundergångar? Adorno ansåg att inte poesi var möjlig efter Auschwitz. Men på vita snöret hänger tvätt på tork, ett litet barn hörs skratta. Barnen kommer att växa upp och bli polis eller präst. Därför är jag av den åsikten att man efter världens undergång bör leva som alltid. Självklart minnas vad som hänt och vad som kommer att hända. Och trots det leva som alltid. Gå långa promenader. Se solen gå ner. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid."


Så skrev Adam Zagajewski i Solidaritet och ensamhet 1986 (i Anders Bodegårds översättning). De orden har följt mig genom åren. Det fanns en tid när dessa världsundergångar var nära att krossa mig. Då ville jag varken se människor eller göra något alls, jag låste om mig, drog ner rullgardinerna och levde på eget bröd och Bachs cellosviter. Nej, det är ingen efterhandsromantik. Det var precis så. Jag fyllde huset med denna ensamma cello. Jag förtvivlade och var några gånger alldeles för nära stupet.

Så reagerar jag inte längre. Jag kan se giltigheten i Zagajewskis ord, trots all djävulskap som pågår anstränger människor sig att leva det vardagliga livet. Kanske är det åldern, men trots fysiska och psykiska problem kan jag känna den där omedelbara glädjen i att det doftar såpa eller att några barnbarn kommer på besök och sätter sig i mitt knä.

Israel och Gaza. Ukraina och Ryssland. Irak och Syrien. Jag bär all den döden med mig i varje ny dag. I mitt medvetande finns den där alltid. Men jag låter den inte krossa mig, inte just nu i alla fall. För första gången på mycket länge har jag fattat det radikala beslutet att tänka på min egen hälsa i första hand. Ja, kanske är det åldern, eller så är det bara insikten om att det är nödvändigt för att få leva några år till på den här märkliga planeten.

Stigar, förberedelser och krigsspel

Lingenäset 2/9. Foto: Astrid Nydahl

Nästa sommar, en väg att gå och försvinna in i grönskan, inte långt från stadens vattenområden. Nästa sommar.

Nu är dagarna förberedelser. Får olika hjälpmedel hemkörda. Har beställt tid hos sjukgymnasten för att komma igång efter operationen.

Läser nyheter och skrattar för mig själv: på morgonen talade man om vapenvila framförhandlad på telefon mellan Putin och Porosjenko. Hur skulle det vara möjligt, Putin representerar ju - enligt sina egna ord - ingen krigförande makt.

Det går några timmar, så börjar världens nyhetsbyråer korrigera sina morgontelegram och säger just det, med ord från Putins rådgivare Dmitrij Peskov: "Putin och Porosjenko diskuterade verkligen steg som skulle leda till en vapenvila mellan den proryska milisen och Ukrainas försvarsmakt. Men Ryssland kan inte rent fysiskt gå med på ett eldupphör, eftersom vi inte är en part i konflikten."  Och en timme senare uttalar sig en av rebelledarna i östra Ukraina: "Det här är något slags spel från Kievs sida."

Det är tyst i huset. Solen spelar i hängbjörkarnas allt gulare blad. Hösten står bakom träden och visslar, ännu dold av bonussommarens lekfulla rörelser.

Landskapelser under en bonussommar

Vi brukar välja olika sommarplatser. I år har vi varit ovanligt mycket i Åhus. När vi satte oss ner såg vi ett fartyg lämna hamnen. Efter fika tog A upp sin kamera och lyckades fånga fartyget långt ut till havs. Det blev en minnesvärd bild

När vi inledde Åhusturerna i juni fanns det uppe på bryggans entré en mycket tydlig platsangivelse: Åhusbryggan. Nu, tre månader senare, har pöbeln gjort vad den brukar: bokstäverna H och U är förstörda. De två lampor som kvällstid brukar lysa upp entrén var så sönderslagna att de helt enkelt togs ner. Sommarsverige med multikultiaktiviteter på nätterna. Inte en siffra rätt, inte ett namn helt och oskatt.

Senare kom vi till Lingenäset. Jag vet varför vi åkte dit. Vi ville se om den stora romska kolonin fortfarande ockuperade området. Det gjorde de inte. Var de bor nu vet jag inte, men utanför varje butik, sjukhus och annan byggnad av betydelse sitter de dagligen. De är riktigt många nu, sedan de som tiggde i Köpenhamn helt enkelt avvisats och rekommenderats att resa över Öresund. Hur och när detta sociala problem ska lösas vet jag inte. Kanske vore det ett problem för Rumänien och Bulgarien att lösa. Offentliga medel har man pumpat in i de romska kommuniteterna i årtionden, utan minsta resultat.

De små fåglarna är alltid mitt bästa sällskap. Så också nu. Jag kan sitta i timmar och bara titta på dem. Studera deras beteende. Iaktta när de iakttar. Det finns ingen gräns för vad småfåglarna lyckas med i mitt liv. Jag räknar ner nu. Fem dagar kvar. Sedan operationsbordet. Utan fågelsång och havsbrus men med ett framtidshopp.

Foto i Åhus och på Lingenäset: Astrid Nydahl

Roger Scruton: “Not wanting to rock the multicultural community boat”

Det finns alltid skäl att  läsa Roger Scrutons kommentarer till samtidens problem. Låt oss alltså återvända till groomingskandalens Rotherham. 

Ordinary people are so intimidated by this that they repeat the doctrines, like religious mantras which they hope will keep them safe in hostile territory. Hence people in Britain have accepted without resistance the huge transformations that have been inflicted on them over the last thirty years, largely by activists working through the Labour Party.

They have accepted immigration policies that have filled our cities with disaffected Muslims, many of whom have now gone to fight against us in Syria and Iraq. They have accepted the growth of Islamic schools in which children are taught to prepare themselves for jihad against the surrounding social order. They have accepted the constant denigration of their country, its institutions and its inherited religion, for the simple reason that these things are theirs and therefore tainted with forbidden loyalties. 

Det är i artikeln om de pakistanska, muslimska männens våldtäkter och förnedring av 1.400 flickor i Rotherham som orden ovan finns med. Jag rekommenderar er att läsa hela artikeln.

Scruton skriver också:

"And when the truth is expressed at last, nobody is fired, no arrests are made, and the elected Police and Communities Commissioner for Rotherham, although forced to resign from the Labour Party, refuses to resign from his job. After a few weeks all will have been swept under the carpet, and the work of destruction can resume."

Om det slutar så, då undrar jag om något europeiskt land alls är villigt att lära sig läxan, eller om allt bara ska gå flera varv runt på samma katastrofala sätt. Samhällen som tycks sakna något så viktigt som självbevarelsedrift är förstås dömda till undergång. Det är en läxa som gäller både för britterna och svenskarna - vilka inte ens tycks i närheten av en offentlig debatt och uppgörelse. Man ska ju passa sig för att få en av tidens mest använda stämplar i pannan - bäst då att tiga om övergreppen.

Läxan att lära före nästa (lov, krig, massdöd?)

Katarina II. Glöm henne.

Lär er nu läxan. Lär er nu namnen.

Europas lektioner är inte över, det ska bli is på fönstren innan nästa lov kan beviljas. Isen kommer att växa tjock den kommande vintern och vi kommer att behöva våra värmekällor.

Namnen att lära: Mariupol, Donetsk, Luhansk, Azovsjön, lär er dessa till att börja med. Lär er Novorossija – en kommande nygammal republik lika verklig som Republika Srpska i Bosnien. Köp nya kartböcker, googla oftare, skriv ner varje ny ort.

När milisledare, politiker och oligarker uttalar sig kan du skriva ner deras namn. De är viktigare än du tror, de kommer att kunna läsas i framtida historieböcker. De kommer att närvara i medvetanden och samtal. Det kommer att kunna säga före och efter om dem.

Glöm allt det som är historia före Majdan, glöm sarmaterna, skyterna, khazarerna, glöm fördraget i Perejaslav år 1654, glöm kosackerna, ungrarna, serberna, glöm att Putin sneglar åt Katarina II, glöm också bildandet av Folkrepubliken Ukraina 1917, glöm Stalin och massvälten under Holodomor, glöm Operation Barbarossa, glöm judarna, glöm Tjernobyl och glöm den orangea revolutionen, glöm allt det som inte kan uttalas som ortsnamn i de östra regionerna och personnamn i dramat som utspelar sig både på en öppen scen och bakom fördragna draperier. 

Lär dig namnen på dessa regioner och städer och politiker och militärer, som om de vore dina egna. Du kommer att behöva dem framöver.

Dansk frihetsflotilla seglar med öl, frihet och Entartete Kunst till Sverige

Uwe Maw Jensen (t.v.) och Gert Wiik

Den svenske gadekunstner Dan Park er blevet idømt seks måneders ubetinget fængsel, fordi hans collager opfattes som hetz mod folkegruppe. Svenskerne har modtaget dommen med applaus, mens dommen er blevet fordømt bredt i danske medier. 

Onsdag 3. september klokken 17 har en række bekymrede danskere indkaldt til demonstration til fordel for Dan Park og ytringsfriheden foran Sveriges ambassade i København. 

Efter demonstrationen afgår en frihedsflotille under ledelse af kaptajn Gert Wiik og den danske performancekunstner Uwe Max Jensen fra Nyhavn til Malmø lastet med øl, frihed og kopier af Dan Parks Entartete Kunst.

Torsdag fra klokken 10 afholder frihedsflotillen en workshop på det centrale Gustav Adolfs torg i Malmø, hvor man med stærk dansk øl som introduktion - og inspiration fra Joseph Beuys 's mesterværk wie man dem toten Hasen die Bilder erklärt - går i dialog med svenskerne omkring Dan Parks kunstværker. 

Torsdag over middag sejler flotillen videre til Ystad, hvor Dan Park har siddet fængslet siden begyndelsen af juli. I Ystad vil repræsentanter for flotillen opsøge fængslet og bede om at få Dan Park udleveret, så han kan afsone den resterende del af sin straf under passende forhold i Danmark.