Det medborgerliga livet alltså. Gramsci och dispyternas samhälle

Ivösjön, vid Vånga med utsikt mot Ivö. Foto: Astrid Nydahl

Hur skulle alternativet till massmänniskans samhälle se ut? Jag har här och i mina böcker hävdat medborgaridealet. En medborgare är den människa som avvisar konsumism, nöjes- och skvallerideal, penningjakt och annat liknande. Medborgare är den som är villig att underordna sig ett kollektivt beslutat normsystem där lagen föreskriver inte bara individens likhet utan också hävdar yttrande-, tryck- och åsiktsfrihet. Den medborgaren kan inte godta att en minoritet, eller en specifikt definierad grupp medborgare, vill underkasta resten av samhället sina egna, från lagen skiljaktiga, normsystem. Att låta en politisk, religiös eller kulturell minoritet terrorisera sin omgivning med långtgående, skiljaktiga normsystem vore detsamma som att ge upp medborgaridealet. Över oss alla en grundlag. I dess utrymme allt det som medger medborgerliga fri- och rättigheter. Men naturligtvis också dess plikter.

Gramsci talade om il vivere civile sedan han studerat Machiavelli. Det medborgerliga livet alltså. Detta samhälle bär inom sig ”dispyten och meningsutbytet som skingrar dimmorna och gör ett förnuftigt handlande möjligt”, säger Ehnmark.

Kan vi tala om det medborgerliga livet i dagens Sverige? Jag har svårt att se det. Vi översköljs dagligen av det jag definierar som ”konsumism, nöjes- och skvallerideal, penningjakt”. 

Ehnmark hänvisar till Gramscis tal om republikanismen, där man måste ”upplösa sådana hierarkier som kan leda till tyranni, det ständiga hotet. Rikedom är ett förstadium.”

Sverige är idag starkt präglat av ökade klassklyftor. Å ena sidan de verkligt fattiga; arbetslösa, hemlösa, låglöneslavar utan anställningskontrakt och inte minst fattigpensionärerna. Å andra sidan; en allt större ansamlad rikedom hos de få. En rikedom baserad på girighetens princip; fallskärmar, bonusar, lönetillägg, arvoden som sträcker sig mot skyn, de i alla avseenden överbetalda. Emellan dessa en välmående medelklass som är upphöjt likgiltig eller nöjd med den rådande ordningen. Just i den motsättningen finns det Ehnmark kallar ett förstadium till tyranniet.

Inför parlamentariska val kan ett parti eller block lova de fattiga en extra femtiolapp. Men det som präglar hela det parlamentariska frälset – inklusive dess utsända i EU-parlamentet – är överbetalning, särskiljande, exklusivitet, som både på kort och lång sikt hotar en samhällelig ordning. Hur vara medborgare i en sådan epok?

Att tala sanning. Att inte förtiga de gigantiska problemen, oavsett vilka sociala, ekonomiska, etniska, religiösa eller nationella samband de är kopplade till. Att säga rent ut det som makten antingen förtiger eller aktivt försöker dölja.

Gramsci trodde inte på friden. Han trodde på dispyt och palaver. Han såg det som idag förtigs och slätas över; människan utvecklas endast i en dialektisk process. Samhället – det medborgerliga – kan inte förändras till något bättre om offentligheten präglas av friden, törnrosasömnen. I dispyt och palaver – fri diskussion – kunde det möjligen ske. Så som utvecklingen nu ser ut finns det en uppenbar risk att den moderna diktaturen väntar kommande generationer, den diktatur som Gramsci karaktäriserade med orden: ”hela det nationella livet läggs i den härskande klassens händer på ett frenetiskt och allt uppslukande sätt.” Att leva i fruktan leder till den tyste, anpasslige och lidande människan. Att leva som medborgare är dess motsats, il vivere civile kunde vara en ledstjärna.

Ny Lars Vilks-utställning i Malmö

Monsu Desiderio. Bland de sammanstörtande byggnaderna grubblar den helige Augustinus över rondellhundens mysterium och väsen utan framgång. 
På stranden ser han Jesusbarnet ösa vatten från havet i en liten grop. 
Barnet säger till Augustinus: 
”Det är lättare att ösa hela havet i denna lilla grop än för dig att förstå rondellhunden”.

Så var det dags för en ny utställning med Lars Vilks målningar i Malmö. Utställningen äger rum på samma galleri som förra gången,Rönnquist & Rönnquist på Generalsgatan 2 i Malmö (Gamla Väster).

Välkommen till en ny utställning på Galleri Rönnquist & Rönnquist.

Galleriet visar utställningen "Hets mot utsatt rondellhundsgrupp" med nya målningar och teckningar av LARS VILKS. På utställningen visas också dem tre originalteckningarna med rondellhundar.

"Hundgruppen Canis Lupus Orbis Propheta har under åtskilliga år utsatts för rasistisk diskriminering. Det inleddes 2007 med att tre individer av denna hundgrupp nekades deltagande i utställningen Hunden i konsten i Tällerud. De ansågs utgöra en hälsorisk. Samma skäl angavs av Gerlesborgsskolan som också nekade dem tillträde. Hundarna kunde visserligen delta i en utställning i konsthallen i Luzern 2008 men fick inte visa sig synliga. En av hundarna presenterades på Galleri Granen i Sundsvall 2009 men då enbart som avbildad. Efter visningen målades bilden demonstrativt över av en konstnär som engagerats av galleriet. Galleri Granen har sedan avvisat vidare visningar. 2013 kunde dock ett antal av de närbesläktade Canis Lupus Orbis Propheta Arti delta i en utställning på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö. Dessa var också (i samma regi) välkomna på Galleri Movitz i Stockholm. Galleri Rönnquist & Rönnquist vill dock inte fortsätta hetsen mot hundgruppen och har därför inbjudit de tre ursprungliga individerna att ingå i en utställning den 10 maj 2014 där också ett antal av Canis Lupus Orbis Propheta Arti deltar. Man skall dock erinra sig att även denna hundgrupp är utsatt för hets, de får inte visa sig någonstans och ej heller delta i auktioner." Lars Vilks


Vernissage med konstnären lördagen den 10 maj klockan 12-15

Utställningen pågår till den 1 juni

GALLERI RÖNNQUIST & RÖNNQUIST
Generalsgatan 2 · 211 33 Malmö
Telefon 0707-60 80 90 · www.ronnquist.com
Öppet: Tisdag-Fredag 12-18 · Lördag-Söndag 12-15

Här nu de verk som Vilks avser att ställa ut:

Målningar (utöver den ovanstående efter Monsu Desiderio):

2. Vermeer van Delft

3. Wilhelm Kalf

4. Jacob Jordaens. Candaules hustru betraktas av Gyges samt en rondellhund

5. Rosalba Carriera.

6. Einar Jolin

7. Marie Laurencin Coco Chanel med nydesignad turban för RH

8. Sutherland. Dubbelbild av Sutherlands förstörda porträtt av Churchill från 1954

9. Fragonard

10. Zorn

11. Kandinsky

12. Chardin. Kaffe, glas med vatten och lök; kompletterat med två sublima objekt.

13. Mengs

14. Wyeth. Inkräktaren.

15. Tiepolo. Ett flertal Pulcinella på utflykt.

16. Ingres. Rafael mellan La Fornarina och rondellhunden

Teckningar

1.Rondellhund (originalet från 2007)

2.Profeten M. som hund (original från 2007)

3.Mullahund (original från 2007)

 Nya teckningar

1.Studieteckning för Zornmålning

2.Studieteckning för Kalfmålning

3.Studieteckning (detalj) för Vermeermålning

4.Studieteckning, Churchill

Lars Vilks föreläser.  Foto: Astrid Nydahl

I full frihet vid Vånga och Oppmanna

Foto samtliga bilder: Astrid Nydahl

"Jag klarar inte av att vara så mycket med andra människor. Så jag drar mig undan. Och därmed uppstår tid att skriva." Les Murray i en intervju i Svenska Dagbladet 26 maj 2007.

Jag slapp människor under söndagen. Umgicks med vattnet, skogarna, vinden, tystnaden och de evighetslånga vyerna. Stora delar av dagen gick åt till denna vackra och välgörande tur. 

"Häv depressionen med promenader och pussel, säger Margaret Drabble i en artikel i Guardian. Metoderna är många, men en sak kan jag säga med ganska stor säkerhet: en verkligt djup och svår depression låter sig inte hävas med promenader och pussel. Nedstämdheten och melankolin kan lätta, men det är också allt. Drabble har fler metoder, en av dem är skrivandet. För den som lyckats komma upp ur de allra svartaste djupen är naturligtvis skrivandet en metod som överträffar alla andra. 

Cioran säger att varje bok är ett uppskjutet självmord. I sin bok På förtvivlans krön (Dualis, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder) säger han: 

"Fastän lidandet som fenomen gör intryck på mig och stundtals till och med fascinerar mig, skulle jag inte kunna skriva någon försvarsskrift för det, ty det långvariga lidandet - och verkligt lidande är långvarigt - leder slutligen till galenskap, det förstör, bryter ned, hur renande det än må vara i sin inledande fas (...) Varje sant lidande är en avgrund."

Om man beaktar Ciorans ord inser man snabbt att ett pussel - eller annan intellektuell stimulans av det slaget - knappast kan hindra en människa från att sugas ner i avgrunden.

Men Cioran protesterar också mot "den friska" delen av mänskligheten, den som fortsätter att förströ sig samtidigt som folkmorden pågår: 

"De välmående, de normala och medelmåttiga har varken någon erfarenhet av lidande eller känsla för döden". 

Cioran ställer något helt annat än det välmående och normala mot det djupa lidandet: 

"Jag uppskattar den tanke som har kvar en smak av kött och blod, och framför den tomma abstraktionen föredrar jag tusen gånger heller en tanke som har sitt ursprung i sexuell hänryckning eller i ett nervöst sammanbrott."

För den som har självmördare i familjen kan livet aldrig bli normalt, vad nu det är. För den människan är lidandet alltid förbundet med döden för egen hand. 

Var går gränsen för de vansinniga tankarna? Var går gränsen för de förbjudna tankarna? Ju mer jag umgås med texter, desto starkare blir min övertygelse om att det är två helt olika fenomen. Det vansinniga manifesteras oftast som manier; de uttrycks klumpmässigt, i skov och samlade som paket av "åsikter". De förbjudna tankarna är en helt annan kategori; de uttrycks som kritik mot rådande konsensus och uppsättningar av tabun, de kan vara politiskt eller existentiellt motiverade. Vansinnet kan sammanfalla med det förbjudna, men skiljer sig från det genom sin monomani, sin språkliga plumphet, sina allt annat än slumpmässiga angreppspunkter. När en politiker i Budapest håller upp en slangbella och säger att hon fått den "av en palestinsk vän" och lägger till: "De och vi har samma fiende" behöver vi varken kategorisera det uttalandet som vansinnig eller förbjuden tanke (se not). Förbjuden tycks den inte längre vara, även om den rör sig alldeles i närheten av ett tabu. Vansinnig är den i så måtto att den utan minsta fantasi ansluter till en ideologi och en angreppspunkt de flesta av oss trodde var död. Men vi behöver inte ägna särskilt mycket analytisk kraft åt fenomenet för att förstå att det lever och uttrycks i det offentliga rummet.

"Snart kommer väl familjen Bonniers och gastar om att fildelning också är antisemitism" 

skrev någon på en svensk blogg. Här sker kopplingen mellan Juden och Antisemitismen som tabu alldeles medvetet. Vad som är vansinne och vad som är ett tabubrott i den sortens uttryck är svårt, kanske omöjligt, att se. EM Cioran skriver: 

"Man fruktar framtiden bara om man inte är säker på att kunna ta livet av sig i det ögonblick man själv vill." (Om olägenheten i att vara född). 

I så måtto bär de flesta av oss på en välgrundad fruktan inför det som ska komma. Det finns alldeles runt hörnet och det kommer att angripa oss kanske fortare än vi vågar ana. Vansinnet har skapat sin allians med det förbjudna. Ett viktigt tabu är brutet och floden kan fritt välla fram i både nya och gamla fåror. Cioran igen: 

"Medvetandet är mer än en tagg, det är dolken i köttet"

Not: "Till sist står så Krisztina Morvai i talarstolen. Ryktet talar sant: säkert är hon Ungerns vackraste politiker. Det är på henne man väntat och hon viftar med en slangbella i luften, Krisztina Morvai är här den enda som bär vapen. Demonstranterna jublar och skränar. Slangbellan har hon fått av en palestinsk vän och som palestinierna försvarar sig mot israelerna måste också ungrarna börja försvara sitt land mot dess fiender. Att palestinier och ungrare har en gemensam fiende verkar demonstranterna övertygade om: flera av dem bär på plakat med den förhatlige förre riksbankschefen György Surányis ansikte inskrivet i en gul judestjärna." Richard Swartz i Svenska Dagbladet, 3 maj 2009.

Själv avstår jag varje form av talarstol. När jag satt i Vånga och Oppmanna idag hade jag, som alltid under sommarhalvåret, med mig den utestol som skonar rygg och ben. Där umgås jag med litteraturen, nyckelpigorna och Astrid.

Minneshärbärget och söndagsvilan

Foto: Astrid Nydahl

Tony Judt avled i augusti 2010. Två år tidigare hade han vid sextio års ålder fått diagnosen ALS. Svårt sjuk, totalförlamad och med en grotesk mask för ansiktet för att alls kunna andas vistades han nattetid i det han kallar Minneshärbärget. Det är också titeln på den bok som släpptes samtidigt med Ill fares the land. Judt tillämpade en kinesisk minnesteknik som gjorde det möjligt för honom att diktera denna vackra och smärtsamma bok, färdigskriven bara månader innan han avled. Boken inleds med ett klaustrofiskt avsnitt där han berättar om sjukdomen och hur livet gestaltar sig när den slagit till.

Det är en gripande text av en samtida intellektuell som vägrar erkänna sig besegrad, som in i det sista ville arbeta, utifrån de allt svårare villkoren. Sedan går han in i minnena, han ser tillbaka på de tidiga barndomsåren. Särskilt fäster jag mig vid hur doft- och färgrika dessa minnen är. Som om man satt bredvid Judt och han bläddrade i fotoalbum. Jag kommer länge att minnas avsnittet där han berättar om sig själv som tonårig agitator på en israelisk kibbutz. Mot slutet av minneshärbärgets bilder, röster och situationer återkommer han till det som avhandlats i Illa far landet. Jag vill avsluta med att citera det och påminna om att vi med dessa två böcker berikats i en politisk diskussion som i det närmare avstannat:

”Att vara ’dansk’ eller ’italienare’, ’amerikan’ eller ’europé’ kommer inte bara att vara en identitet, det blir ett avfärdande av och en förebråelse mot dem det utesluter. Staten kommer inte att försvinna utan är kanske på väg att få en ny roll. Privilegier som medborgarskap och uppehållstillstånd kommer att användas som politiska trumfkort (…) I detta sköna nya århundrade kommer vi att sakna de toleranta, de marginella: gränsfolket. Mitt folk.”

Efter att djupgående ha studerat de sociala och kulturella rörelserna i 2000-talets värld, och efter att pregnant ha beskrivit välfärdsstaternas förfall och de socialdemokratiska rörelsernas förvirring och kräftgång, kommer Judt till en slutsats som i flera betydelser är märklig. Skulle det vara intolerant att säga vilken identitet man har? Skulle det vara oviktigt att betrakta medborgarskap och uppehållstillstånd som något annat än just privilegier?

Foto: Astrid Nydahl

Judts ord får mig att vilja invända. Jag tror nämligen att det frikostiga utdelandet av sådana saker gjort Europas nya, huvudsakligen muslimska, snabbt växande minoritetsbefolkningar allt annat än tacksamma. De uppvisar inga tecken på att ha fått ett privilegium: nämligen ett uppehållstillstånd i ett land dit de kommit utan att vara inbjudna, och där de betraktat det som en självklarhet att från dag ett ha fått ta emot fri bostad, medel till uppehället och en gräddfil till utbildningar och anställningar i ett Europa där segregationen gjort förturssystemet sådant att det numera blir en del av den självbild som de olika nationaliteterna betraktar som sin olycka. Vad var det han skrev i Illa far landet? Jo:

”Det finns gott om belägg för att folk litar mer på varandra om de har mycket gemensamt, inte bara religion eller språk utan också inkomst. Ju mer jämlikt ett samhälle är, desto större är förtroendet.” 

I ett gettoiserat och segregerat Europa kommer känslan av förtroende alltmer att minska och kanske helt försvinna. Så ser vår framtid ut och Tony Judt är inte först att påpeka det, redan Konfucius konstaterade att utan förtroende kan en stat inte styra eller fungera.

 (Ur min bok Identitärt. Om rötter, identitet och politisk aktivism)

Antonio Gramsci och tidens osanningar

Bosarpasjön 3 maj. Foto: Astrid Nydahl

Bosarpasjön idag. Inre och yttre frid. Ömsom kalla vindar när solen försvann bakom de mörka molnen, ömsom värme mot hud. Ser bokskogen ta för sig av både landskap och himlaljus. Boken som den hoppfulla ljusgröna färgen. Bokskogen som vårens inträde i sommaren.

Läser om Gramsci hos Anders Ehnmark i En stad av ljus och funderar på metod och slutsats:

"Han läser ett berg av dåliga romaner för att förstå vad en modern masskultur är (inte bara dålig; liksom Gunnar Ekelöf noterar han att äkta känslor kan få rum i oäkta former), går igenom fascistisk och annan press för att se hur läsaren berövas hoppet men får underhållningen. Hela tiden tjafsar Stenterello. Ingen ljusning. Det är en burlesk och överraskande aktuell tidskritik. Gramsci lever i en modern offentlighet. För att säga sanningen om tiden måste man förstå tidens osanningar."

Bosarpasjön 3 maj. Foto: Astrid Nydahl

Jag hajar till vid sista raden. Där lyser det igenom lika mycket som solen skänker bokskogen den ljusgröna färgen. Man måste förstå tidens osanningar. Det är ett ständigt pågående bildningsarbete. Det egna i läsandet - och skrivandet. Om metoden kan man med Ehnmark hävda:

"Det första steget är att sätta sig på tvären, säger han. Lo spirito di scissione, oenighetens eller schismens anda, är vad som fordras för att göra sig fri, det vill säga tänka själv."

Där finns den ömma punkten. Utan att nå den kan man aldrig förstå tidens osanningar. Då låser man in sig i ett annat totalitärt system från vilket man blickar ut över samtiden i tron att man är fri. Det är man inte. Man är ofri så länge man vägrar sätta sig på tvären: mot politiken, medierna, konsumismen och de andra "levnadsstrategierna" som leder till hjärnans död och kroppens vegeterande. Ehnmark talar om obildningsarbete. Den som spelar med befinner sig i en lång process av fördumning. Utan att sätta sig på tvären blir man en medlöpare. Kanske ligger det på just den här punkten en central lärdom från Gramsci.

Bosarpasjön 3 maj. Foto: Astrid Nydahl

Bosarpasjön 3 maj. Foto: Astrid Nydahl

 

Bosarpasjön 3 maj. Foto: Astrid Nydahl

Kazimierz Brandys: I Polen, dvs ingenstans

Kazimierz Brandys 1982

Om man bor "ingenstans", då bor man i Polen. Om man ska tro Kazimierz Brandys förhåller det sig så. Det första jag läste av honom var de två volymerna Månaderna. Dagbok 1980-81 och 1982-84. Här gick det att göra en djupdykning i det Polen som skälvde av uppror, organisering och statlig repression. Inte sedan jag läste Ludvik Vaculiks Tjeckisk drömbok hade jag tyckt mig komma så nära vardagen i detta slags diktatur. Jag ville ha mer. Och det fick jag med I Polen, dvs ingenstans (1977, Panter/Norstedts 1979 i översättning av Mira Teeman) hittad på antikvariat den 7 mars 1986, samma år som Tjernobyl exploderade och mitt sjätte barn föddes. Det var ett märkligt år som för alltid skulle ristas in i mitt medvetande. Den offentliga lögnens mest perversa sidor manifesterades med Tjernobyl, men skulle också visa sig bli en vändpunkt, där Gorbatjov kunde tvinga fram en helt ny syn på sovjetstaten.

I Polen, dvs ingenstans handlar om en polsk teaterman som på besök i Västeuropa får ett frågeformulär att besvara. Han läser in svaren på band. Hela boken är hans monolog, eftertänksam, klurig, svarthumoristisk, vass och genomskådande. I ett skede konfronteras han med sin egen ovilja att revoltera mot diktaturen och han frågar sig hur han kunnat tiga. Svaret är förkrossande:

"Därför att jag kom till övertygelsen att Historien har rätt. Det som jag dittills tänkt och gjort började förlora sin vikt. Som om jag höll på att försvinna i den väldiga, växande skuggan av den osynliga koloss som kallades förändringens dialektik(...) Detta att allting är förklarat blockerar möjlighet till utveckling, tankesystemet förstenas i egna svar, en sorts självmord genom trygghet. I en förklarad värld, med ett förklarat jag, tystnar människan mitt i den förklarade sanningen."

Återigen ställs jag inför frågan hur det är möjligt för en skapande och tänkande människa att leva i en diktatur där alla svaren redan är givna. Hur? "Man populariserade kulturen och iklädde den en korsett av styv doktrin, gjuten i ett stycke. Jag såg ingen anledning att begråta exproprierade industrimän och jordägare, men samtidigt nåddes jag av meddelanden om brutal behandling av de bönder vilka motsatte sig bildandet av jordbrukskooperativen. Ett sådant tillstånd av mental klyvning framkallar symptom som liknar klinisk depression". Så alltså: man lever i sin klyvnad, i en tystnad som blir en inre övertygelse. Brandys frågar sig själv hur en intelligent människa kan utöva sitt yrke i "folkdemokratin" Polen. Det blir nästan omöjligt, eftersom han alltid stöter på "en politiskt-administrativ struktur. Är han till exempel historielärare måste han hålla sig till den officiella tolkningen av händelserna och förtiga fakta om landets nyare historia." Det är ju inte fakta eller sanning han ska presentera. Det vore ett brott mot yrkeshedern. Han lever i ett samhälle där Partiet fastställer vad som är fakta och sanning. Hör och häpna: "Att tala osanning är en helig princip". Här upphöjdes Orwells ord till lag: svart är vitt, mörker är ljus... etc. Man lever upp till halsen i

"pseudoinformationer som bara tjänade till att förtiga verkliga fakta”.

(Ur min bok Kulturen vid stupet)

"Katastrofala konsekvenser" - dagens tankar om Ukraina

Den här bilden lånade jag just från Kyiv Post i avsikt att ställa en viktig fråga: Visar inte bilden att det pågår ett krig i Ukraina? Vid sidan av hundratals andra, liknande bilder, tycker jag mig se just kriget. Skjutandet, de sårade och döda. Idag rapporterar man om två nedskjutna ukrainska stridsplan. Två ukrainska soldater dödade, liksom en "rebell" (insurgent). Kan det bli värre? Ja, det är klart att det kan bli värre. Mycket värre. Enligt brittisk press varnar man nu från Moskva att dagens händelser kan få ""catastrophic consequences". Det tvivlar jag inte en sekund på.

Jag har under dessa månader av ukrainsk dramatik tänkt mycket på hur andra fullskaliga krig har börjat. Jag har bläddrat i texter om vad som skedde då Hitler ville "beskydda" tyskar i andra länder. Jag har bläddrat i mycket aktuellare texter om de olika "jugoslaviska" krigen och hur de började. Särskilt har jag noterat vad Milosevic sa vid sitt besök i Kosove Polje: "Ingen ska någonsin mer slå en serb". Det lät kanske sympatiskt men var i själva verket en krigsförklaring. Det gällde ju ytterst, som det heter på orwellska, att "beskydda serberna" oavsett var de fanns i Kroatien, Bosnien, Kosova. Liksom så många andra krigshandlingar känns de ukrainska igen. Vem ska skydda nationalstaten Ukraina mot de stridskrafter som sänds att "beskydda ryssarna"???

Ismaïl Kadaré: Drömmarnas palats

Ismaïl Kadaré: Drömmarnas palats (Tirana 1981, fransk översättning 1990, Albert Bonniers förlag 1992, i svensk översättning från franskan av Agneta Westerdahl).

Ismaïl Kadaré hukade ett långt liv. Född 1936 var han inte ens tio år gammal när kommunistpartiet grep makten i Albanien. Han skyddades av två saker: sitt eget skarpa intellekt och Enver Hoxhas goda öga. Trots att han aldrig skrev en enda öppet kritisk bok under diktaturen smög han in den i historiska allegorier, som inte sällan utspelade sig då det ottomanska väldet lagt allt albanskt territorium under sig. Han försökte, alldeles före regimens fall, få Enver Hoxhas efterträdare Ramiz Alia att lyssna. Reformer skulle förändra allt. Men det var som att vädja till en man som visste att hans tid var förbi. När ungdomar klättrade över murarna till utländska ambassader i Tirana var det bara en fråga om dagar eller veckor.

Under Albanska Arbetets Partis tid vid makten var det få människor som var välkomna till Albanien. Fram till tiden för den stora polemiken mellan Sovjetunionen och Kina var Albanien lierat med Moskva, men satte sig hela tiden på tvären mot varje försök från sovjetisk sida att kolonisera landet. Efter polemiken och brytningen med Sovjet blev Albanien en nära lierad med Kinas kommunistiska parti. Även om Enver Hoxha skrev dagböcker om de märkliga kineserna och deras allt märkliga steg höll man fasaden fram till 1978. När de sista kinesiska rådgivarna i industrin lämnat Rinas flygplats stod albanerna i princip ensamma. De hade några desperata förbindelser med cubanerna och vietnameserna, men ingen av dessa kunde förstås bistå landets ekonomiska huvudnäringar. Krisen var inte synlig men det skulle bara ta några år innan industrin började hosta och dö. Kollektivjordbruken kom efter och femårsplanen såg alltmer ut som ett skämt. Kadaré fortsatte att ge ut sina böcker. Kanske kunde man så här efteråt säga attDrömmarnas palats var den perfekta svanesången i litteraturens spegelbild av en regim på fall. I romanen, också den mot en fond av ottomanskt styre, finns det ett ställe där medborgarnas drömmar registreras och analyseras. Sultanen skulle inte låta någon slippa undan. Jag tror inte att någon missförstod Kadaré; vad han berättade om var naturligtvis den albanska nationen under kommunistpartiets diktatur, och drömmarnas palats var ingenting annat än säkerhetstjänstens hus vid Skanderbeg-torget i Tirana. Sigurimi var inte sämre än rumänska Securitate på att förfölja, tortera och mörda. Kadaré kunde med sina historiska allegorier placera sig mitt i samtiden. Boken kom ut i Frankrike 1990, nitton år efter det albanska originalet. Den svenska översättningen hann inte ut förrän regimen fallit, 1992 såg den dagens ljus som ännu en länk i den långa kedja av svenska översättningar av hans verk som börjat med Den döda arméns general 1974.

Enver Hoxhas goda öga hade befästs av Den hårda vintern, romanen om lilleputt-nationen Albaniens kamp för att gå oskadd ur Sovjetunionens försök till underkuvande. En av huvudpersonerna i romanen är just partiledaren och statschefen Hoxha. Kadaré tolkar minsta blick och ansiktsdrag av honom. Han lär ha fått revidera den flera gånger innan den kunde publiceras, men det är ingen tvekan om att romanen skrev in Kadaré i ett sammanhang där varken Partiet eller dess koryféer behövde oroa sig, Kadaré var för övrigt själv en av elitens medlemmar. Att han kunde resa fritt i Europa var svårt att förklara, eftersom ingen annan fick det. Men hans ena fot i Paris skulle vid tiden för regimens fall bli ett permanent boende, som så småningom, när inbördeskrig, klanstrider och ekonomiskt haveri lagts till historien och Albanien återfått något slags grundläggande stabilitet, kunde leda till halvårsvis boende i födelselandet.

Kadaré föddes för övrigt i samma stad som diktatorn, Gjirokastër i södra Albanien. När en ung, entusiastisk läsare från Sverige söker upp honom i Paris för att göra en intervju till Dagens Nyheter blir hon besviken. Kadaré kan inte förstå hennes entusiasm:

 ” Nu är han allergisk mot politik, säger han. Jag berättar att jag demonstrerat i Köpenhamn. - Aha, du är aktivist, säger han och en igenkännande glimt tänds i hans ögon. Men den släcks snabbt igen och han skrattar torrt: Demonstrationer, slagord, sånt där hade vi så mycket av... - Vad tror ni på nu då, frågar jag.- Ingenting. Om dagens Albanien vill han varken tala eller skriva. - Jag vill inte. Jag har skrivit tillräckligt. Jag säger att jag tycker att han skrev bättre förr. Att det är uppenbart att något har hänt. Han håller inte med. Han skriver likadant, menar han, och förklarar att man inte skriver bättre för att man lider: ”det är en myt, fången skriver inte bättre än den fria människan.” Jag säger att jag är besviken. Jag älskade dessa böcker... jag älskade er och nu kommer ni och viftar bort er själv. - Det kan jag förstå, säger han och sedan vill han inte prata mer.”

Intervjun i DN får mig att minnas resorna till Albanien mellan 1972 och 1979. Vi fick träffa nästan vem vi önskade. Det var bara en som alltid tackade nej till regimbeundrande européer på besök: Ismaïl Kadaré.

För att förstå Kadarés situation under diktaturen och i förhållande till diktatorn bör man läsa hans uppgörelse, både med Enver Hoxha personligen och med det kommunistiska partiet,Pasardhësi från 2003, självklart inte översatt till svenska. Den efterträdare som boktiteln syftar på var Mehmet Shehu som "självmördades" av Hoxha. Den finns däremot i en engelsk översättning,The Successor, utgiven 2005. Därtill bör man läsa den bok han skrev redan 1991 och som först kom ut på franska, Printemps Albanais. Inte heller den finns på svenska. På engelska heter denAlbanian Spring. The Atonomy of Tyranny (1995).

(Texten är hämtad från min bok Kulturen vid stupet. Den kan man fortfarande köpa här i min blogg, se till exempel här. Kulturen vid stupet kostar 150:- inklusive frakt.)

Folkhem för en stund... på nysvenska

Foto: Astrid Nydahl

1:a maj tog vi oss till Hässleholm. Det blir olika skånska småstäder varje år. Att avläsa stämningar och hållningar är alltid lika fascinerande. 2012 var vi i Ronneby, 2013 bland stalinister och punkare i Kristianstad.

I Hässleholm kunde vi runt hörnet se den rumänske tiggaren, till synes oberörd av alla de röda fanorna. Som en symbol för det nysvenska: rumänskt tiggeri och svensk folkhemstradition på samma bild.

Foto: Astrid Nydahl

På torget samlades människor för dagens sosse-promenad. Orkestern spelade Dancing Queen men klungorna av unga och gamla sossar verkade helt oberörda. En Idolvinnare skulle sjunga, en landstingspolitiker från Kristianstad skulle tala. Vi gick in på caféet och skyddade oss för de iskalla vindarna. På plakaten talades det om jobb till unga och avskaffande av Fas 3. Allt var som i min barndoms Malmö; tungt nersänkt i socialdemokratisk icke-politik, med lokal brandkårsorkester och finklädda familjer. Ingenting av det som sades eller sjöngs skulle vara användbart andra maj. Allt skulle vara som en fin slips på fars dag eller en ny brödkavel på mors dag. Tradition, tomhet och tivoli till barnen - för alltid.

Det var och förblir bara det nysvenska som skiljer. De flesta ser inte ens vilka kommande konflikter det röjer, trots att det finns runt hörnet i varje svenskt samhälle. Nysvenskt och EU-ropeiskt.

1 maj 2014, en påminnelse om antipolitik på ungerska

Budapest 1956. Grunden var lagd för realsocialismens förtryck.

György Konrád: Antipolitik ( Alba 1985 i översättning av Maria Ortman och Staffan Holmgren). György Konrád: Från Europas navel ( Alba 1990 i översättning av  Gabi Gleichmann)

"Jag har ryssarna att tacka för mitt liv; av all världens litteratur är det den ryska som har gjort starkast intryck på mig, och det är ryssarnas roll i Europa jag ser som det största frågetecknet för världsfreden. Det vore idiotiskt om vi försökte tänka på oss själva utan att tänka på dem. Om vi östeuropéer ska kunna befria oss från ryssarnas militära ockupation måste vi ockupera dem med våra idéer - någon annan utväg ser jag inte. Låt oss etablera ett fritt idéutbyte. Sen får vi se vem som koloniserar vem."

Så skrev György Konrád i Antipolitik 1984. Det hade gått 28 år sedan upproret i Ungern. Landet kallades "den gladaste baracken" bland öststaterna. Men ingen kunde på allvar bortse ifrån att Ungern alltjämt var ockuperat av Röda armén och att alla beslut - avgörande och viktiga - fattades i Moskva och inte i Budapest. I det läget skriver Konrád att han har ryssarna att tacka för sitt liv. Han är dissidenten som anstränger sig att vara sann, både mot sig själv och mot sina läsare. Året är 1984, det som blev sägenomspunnet tack vare Orwell och hans roman. Men de tillstånd vi ser i romanen 1984 hade under efterkrigstiden präglat alla de sovjetockuperade länderna, de som först kallades "folkdemokratier" och sedan "socialistiska folkrepubliker".

Konrád var realist. Han ville inte bidra till att skapa illusioner. Hans dröm var "ett fritt idéutbyte". Han kunde inte föreställa sig en värld utan sovjetiska tanks i sin egen livstid, så han skrev:

"Det förefaller som om Sovjetväldet trots alla sina inre svårigheter är vid god vigör och inte alls på väg mot ett sammanbrott, av inre eller yttre skäl. Vi kan alltså inte hoppas på radikala strukturförändringar."

Det skulle bara ta några år till så bröt allt samman, Sovjetunionen, dess imperium, dess armé och allt som förknippades med "östblocket". Konrád hade en annan idé som han framför allt pläderade för i uppföljaren Från Europas navel: den del av Europa där han verkade skulle kallas Mellan-Europa. Fick han som han ville? Jag är osäker på den punkten, men det tar emot varje gång jag använder begreppet "östeuropa". Vill man förstå stämningarna och strömningarna i Ungern på 1980-talet ska man läsa György Konrád.

Texten finns med i min bok Kulturen vid stupet.