Få författare har
betytt så mycket för mig som 2002 års Nobelpristagare, ungersk-judiske Imre
Kertész. Och det var inte Mannen utan öde som förde mig till hans
författarskap, den läste jag senare. Det var Galärdagbok som fällde
avgörandet.
Jag har under årens lopp skrivit mycket om honom. I min bok Alla de andra
som också skrev (2009) finns det en essä om honom med rubriken Auschwitz
och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi). Ur den
saxar jag:
”Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik. Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom. Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.”
Från Budapest till Berlin – en dagbok (Weyler förlag,
översättning av Ervin Rosenberg), innehåller dagboksanteckningar gjorda från
den 18 mars 2001 till den 18 oktober 2003. Om man
skulle försöka fånga vad som är den underliggande och gnagande problematiken i
den här volymen, så är det vantrivseln i den alltmer judehatande ungerska
offentligheten och den nödvändiga flytten till Berlin. Därmed beskriver Kertész
också en något absurd tidslinje: från att ha varit fånge i de tyska
koncentrationslägren som barn återvänder han till landet för att kunna arbeta i
frihet och frid.
Det finns en sådan konsekvens i detta författarskap. Det är kompromisslöst i
den meningen att det i varje genre berättar vad en jude i 1900-talets Europa
fick utstå, och hur denna judiskhet också nu, en bit in på 2000-talet, åter
konfronteras med hatet. Det finns olika grader i helvetet och frågan är om inte
Ungern idag är en nation som anstränger sig, målmedvetet och oupphörligen, för
att inta tätplatsen, genom att väcka till liv spökena från det förflutna, de
marscherande männen som i sin längtan efter ungersk renhet ibland glömmer bort
att de själva kan bära den fruktade
genen.
Det är ju denna cirkus Kertész saknar förmåga att leva i. Vem hade orkat? Inte
ens när han 2002 fick sitt Nobelpris kunde han gömma sig för attackerna. Han är
ju i renhetsivrarnas smak inte ”en äkta ungrare”. I en intervju gjord av
Florence Noiville i Le Monde, som publicerades översatt av Jan Stolpe i
Expressen kommenterar han saken så här:
”Tänk på det våld som utlöstes när jag fick Nobelpriset. Man kritiserade mig för att vara den enda ungerska Nobelpristagaren samtidigt som jag inte hyllade ’ungerskheten’. Efter En annan angrep man mig för den mörka bild jag gav av landet. Man undrade rentav om jag verkligen var en riktig ungersk författare… I övrigt är hatkulturen sådan att det är mycket svårt att berätta för dessa vänner att jag också talar med folk som står till vänster.”
Detta är ett tema som tungt präglar den nya boken, översatt av Ervin Rosenberg
(en man som verkligen kan sin Kertész och alla de språkliga nyanser som gör att
man genast känner igen hans stil och ton). Den 1 augusti 2001 skriver han:
”Du lever i ett fientligt land, i en fientlig miljö, du har alltid måst dölja vem du är, och likväl har du blivit det du är. Denna process har varat i sjuttiotvå år. Man hatar dig därför att du är jude, man hatar dig därför att du är lycklig, man hatar dig därför att du är uppskattad på annat håll – man hatar dig därför att du är.”
Det är runt denna tid som Kertész tar itu med de praktiska förberedelserna att
lämna Ungern. Hans fru har instämt. Han tror förstås inte att Västeuropa – det
är ju dit han ska flytta – är något paradis. Rakt tvärtom, han säger att denna
del av Europa ”inte har använt den framgångsrika perioden mellan 1949 och 1989
för att skapa lycka.” Ändå är det hit han vill. Närmare bestämt till Berlin.
Han trivs där. Han flanerar i kvarteret, han går på krogen, han tilltalas av
hororna som naturligtvis vill göra honom till kund, han lyssnar till
positivhalarens ”knarrande melodier” och frågar sig: ”Accepterar jag mitt
förfall?”.
Han har kört fast i skrivandet. Han plågas av sin längtan till skrivandet. På
besök i Budapest i mars 2002 ser han något som gör honom skräckslagen, i
tunnelbanan har man tapetserat med plakat som i pilkorsarnas färger skriker ut:
”Varken höger eller vänster, kristet och ungerskt” – han återkallar sin barndom
när ”vi samlade på pilkorsarpartiets valfrimärken och valplakat: judar i
cylinderhatt och jackett springer som löss åt alla håll under en ångvält, och
så vidare.”
I oktober skriver han att han på nytt ”hotas” av att få Nobelpriset. Och det
får han. Den 12 oktober 2002 skriver han i dagboken att han måste tolka detta
beslut ”på något sätt”. Motiveringen är oväsentlig. Och så skriver han:
”Akademien har röstat för de bräckliga värdena”, och ”till min oerhörda
förvåning kan jag inte säga mer.”
Så bryter hetsen ut. Hetsen och hatet. Den 3 december konstaterar han i
dagboken att det inte bara handlar om ”nazisternas hets mot judarna”, utan
värre än så, om
”judarnas hets mot judarna; den vidriga ohyran som kryper fram ut det förflutna och fyller luften med likstank. Maskineriet; detta maskineri som blivit skapat för att nöta ner mig; genom press och andra offentliga framträdanden tär det på mina krafter till det yttersta. Alla vrider ett varv i maskineriet som undan för undan kväver, krossar och förgör mig.”
Två veckor senare är han tillbaka, hemma i Berlin och han väntar på att få vara
tillbaka i vardagen.
I oktober 2003 konstaterar han att han glider ifrån sitt eget liv, att
”det fjärmar sig från mig med en komets hastighet, förundrad följer jag det med blicken och ser hur det krymper och nästan försvinner vid horisonten, sedan vänder jag om och går hem med betryckta steg…”
***
Det är val i Ungern imorgon söndag. För första gången på 16 år utmanas Viktor Orbáns styre i landet på allvar.Utmanaren heter Peter Magyar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar