Patrick Friesen: darkroom

Foto: Astrid Nydahl

Idag bjuder jag på ännu en nyskriven dikt av den kanadensiske poeten Patrick Friesen.

darkroom

 

 

only in the dark

can you find the light

of that place

where you were

 

 

and this is an

imaginary place

where you are

here

 

 

an exile from

a town its fences

and bicycle

paths

 

 

and forgetfulness

lives inside

everything it has

forgotten

 

 

like burials

the bones waiting

like negatives

to be exposed

　




　

Den klagande människans belägenhet

Foto: Astrid Nydahl

Det är aldrig jaget – det klagande eller nöjda – som är ensamt. Det är ensamheten som invaderat jaget och som styr hennes acceptans eller klagan. Varje gång den klagande människan vänder sig till omvärlden med frågan ”Varför hör ni aldrig av er till mig, jag är ju så ensam”, så uttrycker frågan just det förhållandet, att hon inte förstår sin egen belägenhet. Hade hon gjort det, så hade hon förstås hört av sig till omvärlden och byggt något som ensamheten aldrig kunnat rå på. I den kultur som bygger på klagan kan ett sådant förhållande sällan klargöras, eftersom det i sig är själva motsatsen till klagan.

Patrick Friesen: Crazy Bone Poems

Foto: Astrid Nydahl

Min kanadensiske vän, poeten Patrick Friesen arbetar just nu med en mycket lång svit dikter som också är ett manuskript för en pjäs. Patrick berättar:

"All the poems (104 of them) are about this length, and together they create a whole long poem.  Crazy Bone is a middle-aged woman who is eccentric, seen as Crazy by others, wandering through a rural area of southeastern Manitoba, where I grew up.  The poems are short, with short couplets.  The italicized parts are the woman talking to herself."

Det är alltså så, att de kursiverade avsnitten är kvinnan, Crazy Bone, som talar för sig själv.

Patrick Friesen: Crazy Bone Poems

 

 

 

94

 

 

but I grow wintry

in my thoughts

and love begins

to fade away

and so does me

me me

my stained hands

and mouth

there will be no obituary

in port au spain

nor in montreal

nor in this neck of the woods

 

 

　

95

 

 

I remember and

so I am

the afternoon

I almost drowned

the taste of

sunlit water

which I wouldn’t remember

would I if I’d died

all the lies

and maybes

and there are lies

that hold fire

and cold facts

I don’t recall

she gestures dismissively

with her hand

who isn’t in a story

now and then?

 

 

　

100

 

 

crazy is walking sideways

through the trees

like slipping

through a keyhole

she stops at the edge

of a clearing

this is all new

like old tricks

I dreamed god

now by god I am dreamed

just me myself

and my carcass

crazy stands still

gazing across the field

spanish horses and me

sabotaging my life

always looking

for another

　

 

 

103

 

 

holding two thoughts

I cannot pull apart

my dream of horses

and their thunder in my ears

remembering the man

beneath the tree

not the scientist

but the other

and a third thought

having nothing to do with god

when I wake I’ll wash

my face in the creek

I will offer alms

to the birds

and I’ll step into

the rudderless boat

drifting through

my fourth dream

　

104

 

 

a bone juts out from earth

crazy kicks it free

all the bones

that have been dug up

and the more

that have not been found

she brushes dirt

off the bone

cattle too are human

don’t you think?

crazy waves the bone

like a talisman

I was in the cave

and I am here

isn’t that

the truth

she wraps the bone

and returns it to earth

someone said ask

and it will be given

that’s never worked

for me

but to err is divine

I said that

　

 

　

Neil Young Journeys

Jag behövde en musik-dvd för helgen. Den kom tack och lov med posten i fredags och igår kväll såg jag den. Det är en ny dokumentär av Jonathan Demme som skildrar Neil Young när han berättar om sin barndoms och ungdoms platser. Allt börjar i födelsestaden Omemee i Ontario, där han från sin fina gamla Ford Crown Victoria 1956 guidar oss runt. Men filmens poäng är ju den kväll som avslutade hans stora turné 2011 med en enkel, avskalad konsert i klassiska Massey Hall i Toronto. I 12 sånger får vi här lyssna till både gammalt och nytt av och med Young, som står eller sitter ensam på scen med olika gitarrer, en tramporgel och ett piano. Det är förstås en musikdokumentär av högsta klass.



Fakta om filmen kan man läsa här. Och här finns ett samtal mellan regissören och musikern.

Ur anteckningsboken. Nyskrivet

Foto: Astrid Nydahl

Att valarna levde på land innan de valde havsdjupen, att den blinda kvinnan kan gå in i en kyrka i New Orleans och säga: ”Jag har aldrig sett något liknande”, att vattnet delar sig för den gående – jag bär på en liten smula hopp varje dag. Ingenting överraskar mig, men för varje överraskning drar jag en ny slutsats. Allt är poesi och ingenting betyder något längre, allt är kränga över disk och samla rikedomar, allt är underhållning och spex men ingenting betyder något längre.

Jag vaknar mitt i natten av att sängen har lyft från golvet. Den första sekundens skräck förbyts i svindelkänslan, den som bär på både glädje och rädsla. Jag finner mig i situationen och väntar till dess att sängen står stabil på golvet igen. De andra kallar det jordbävning men för mig var det sovrumsgolvet som med all kraft det kunde uppbåda lyfte sängen.

Jag får allt svårare att säga ordet jag. Det finns inget alternativ och nyspråket står som gammal kall havregrynsgröt i halsen på mig. Det gamla språket? Man kan inte säga så. Språket samlever i det nya och det gamla varje dag. Men det finns ett alldeles specifikt nyspråk som formats av makten och politiken, ett språk som vill klä oss i uniform, ett språk som vill oss illa och som vill att vi ska överge känslan av att vara medborgare. Till förmån för vad? Till förmån för konsumenten. Jag köper – alltså är jag. Det gamla språket – om vi nu för ett ögonblick säger så – rymde inte konsumenten. Hon var inte uppfunnen. Hon var inte ritad på det ritbord som kapitalismen använde för att teckna bilden av den nya, lönsamma människan. Är det ändå inte därför som ordet jag måste sägas, som ett motord, som det yttersta hävdandet av en egen, avvikande, uppfattning?

Det kärl vinet förvaras i blir så småningom inte det viktigaste. Kärl nummer ett är den människa som blivit beroende av vinet. Alkoholen måste dagligen fylla detta kärl med tillräckligt mycket för att det ska sluta skaka, svettas, kräkas eller snubbla. Alkoholen går från kärl till kärl men det är först i det mänskliga kärlet det går att se vad det egentligen är för substans. Den livsstil som alkoholindustrierna säljer – mjuk umgängestrivsel, lättnad, avslappning – äger giltighet bara fram till den punkt där alkoholisten faller. Han förvandlas från vinnjutare till kärl. Han blir, från tå till hjärna, det kärl som varje dag måste ta emot öl, vin eller starkare drycker som innehåller alkohol. Finlands motsvarighet till Systembolaget har egentligen det enda vettiga namnet, det namn som kunde få vem som helst att inta en avvaktande attityd: Alko.

När jag ser Beyonces show Girls (på SvT igår lördag) undrar jag varför denna begåvade unga artist – som jag annars känner stor respekt för – i ett avgörande nummer, det som handlar om att ”girls” i betydelsen kvinnor ska ta makten i världen, måste hämta symbolik och estetik från Hitlers Nürnbergdagar eller Stalins förstamaj-parader på Röda Torget.  Allt – inklusive den avslutande militär honnören – finns där, från fanorna, dunkelt smyckade ovanpå det röda tyget, till den militärt likriktade rörelsen och uniformtänkandet. Populärkulturen lånar mycket massbeteende från politiska och religiösa rörelser och tycks alltmer upptagen av just massan – den som rör sig likadant samtidigt, den som har exakt samma färg på läppstiftet, sjunger samma ord och viftar med samma fana, oavsett vilken. Inte kan det vara en kvinnas dröm? Kan det vara en mans? Det har det i alla fall varit. Många gånger.

 

 

Mitt i sommaren gav jag ut en ny bok

Kanske måste man vara tokig - som jag - för att ge ut en ny bok mitt i semestertider och sommarvärme. Nu har det förvisso inte varit helt tyst kring den. Jag tar söndagens tillfälle att slå ett slag för boken.

Här lite om den:

Medborgaren, makten och moskén är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav.

Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.

 

 Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt.

 

I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.

Och här några läsningar/recensioner:

http://nydahlsoccident.blogspot.se/2013/07/lordagens-gastbloggare-ullmar-qvick.html

http://nydahlsoccident.blogspot.se/2013/07/gastblogg-av-jan-valdelin.html

http://nydahlsoccident.blogspot.se/2013/07/ny-recension-av-min-bok-medborgaren.html

http://nydahlsoccident.blogspot.se/2013/07/ny-recension-av-medborgaren-makten-och.html

http://nydahlsoccident.blogspot.se/2013/07/lars-vilks-skriver-om-min-nya-bok.html

Är du intresserad? Då kan du bara sända mig ett mail på thomas.nydahl@gmail.com 

Boken kostar 150:- inklusive porto. 

Tuija Nieminen Kristofersson: Scharlakan (Albert Bonniers förlag)



Tuija Nieminen - Kristofersson. Foto: Kenneth Ruona

Från krigens Finland, från de hårda liven, nöden och sjukdomarna återvänder hon diktvägen till sitt eget, samtida Sverige. Den bro hon bygger förenar då och nu, men den förenar också öden och släktskap. Hon stiger ner i det förgångnas generationer och rör sig där med samma lätthet som den som faktiskt var kött och blod då. I skikten av mödrar, fäder, och i deras tur andra mödrar och fäder – de som skulle bli mormor och morfar, farmor och farfar, går hon liksom för att inventera och skriva fram deras öden.

Kanske är just detta huvuduppdraget, att i skrivandet finnas till, förfluten eller samtida:

”scribo, ergo sum/ att finnas till för att de andra funnits före/ utan dem blev ingen till/ sammansmälta celler i kammarnatten/ sommar vid vida strida insjövatten/ och blev början till ett senare skede/ skärmen skenet himmelsblå kanal/ ut i skrifternas strömmar/ filer och mappar öppnade förlorade/ program som inte svarar luckor/ du tätar dem med din handstil/ sakta stavar du mitt namn”

Det jag här citerar – en central dikt för förståelsen av samlingen – kommer långt fram i boken. Inte heller krigens Finland kommer först. Det gör den svenska samtid som är Tuija Nieminen Kristoferssons. I sin sjunde bok, Scharlakan, öppnar hon med de fasansfulla bilderna av bilolyckan som kunde ha kostat henne livet. Att ängeln här är ett genomgående tema är ingen tillfällighet. Att hon överlevde var varken mer eller mindre än ett mirakel. I diktform kommer också den allvarliga skadan fram, namngiven: Hangman´s fracture. Man behöver bara ange den och sedan får läsaren utforska den djupare innebörden.

Bokens omslag är Annika Ekdahls Anatomisk plansch över en ängel från 1995, som hänger på Blekinge museum. Med sin bedrägliga skönhet – inte minst skapar den varma mörkt röda bakgrunden en sådan – lockar den mig till en läsning som omedelbart väcker mig till medvetande om något helt annat. Inte är det skönhet! Det är snarare en poetisk bild av den sköra människan och den tunna, tunna linje som skiljer hennes levande från döden.

Modern blir senare berättelsens scharlakan, sjukdomen som gjorde henne döv:

”Febern steg dag för dag, du frös, du svettades, den blev din eld/ de flammande kinderna, smultrontungan, stel och svullen/ hur bakterierna spred sig i halsen och i mellanörat, förökade sig skräcken/ smittan från gård till gård. Eldkoppor, din kropp var som doppad i karmosin/scharlakan.”

Men oavsett hur gripande berättelsen än är, så återvänder jag – med bävan – till bokens första längre svit. Jag tänker på att ämnet för den sviten påminner mig om att boken aldrig hade funnits om inte ängeln, läkarvetenskapen och poetens egen livskraft i en stor gemensam ansträng återfört henne till livet. En sådan läsning gör mig också själv medveten om hur små marginalerna är. Livet, detta enda vi har, skrivandet och läsningen, själva fundamenten för anständigt och eftersträvansvärt liv. Vi må vara blinda, döva eller lida av andra svåra handikapp, men inne i oss formuleras hela tiden orden. Att tänka på detta i läsningen av en ny diktsamling är för mig något stort. Det påminner mig också om poesins betydelse.


 

Repris om Lars Vilks och rätten att häda

Mycket har sagts och skrivits om Lars Vilks. Jag rotade i min digitala byrålåda och fann denna text, som handlar om en tidigare incident. Om inte annat kan man friska upp minnet, i akt och mening att se det principiella.

***

Marianne Lindberg De Geer lämnar nu den kommande utställningen på Länsmuseet i Östersund, Jämtli, i protest mot behandlingen av Lars Vilks. Han har för övrigt själv på sitt oefterhärmliga sätt kommenterar det här. (Redan har konstnären Ola Åstrand anslutit sig till protesten och hoppat av).

Att det ska vara så svårt att skilja på de förlegade hädelseparagrafernas tid och den demokratiska yttrande- och tryckfrihetens, som får den politiska korrekthetens ängslighet att framstå som de totalitäras bästa allierade. Det bekymrar mig inte det minsta var, när och hur Vilks framträder. Det bekymrar mig betydligt mer att den mordiska och hatiska islamismen (aktivt verksam också här i Sverige, förstås) alltid har sina apologeter redo att dyka upp som gubben i lådan i varje ny konfliktsituation. Hade Vilks bjudits in av al-Shabaab för att berätta om hur det är att häda islam, så hade väl apologeterna applåderat och talat om mod och försoning, för det är så de fungerar. Men man kan alldeles frivilligt avstå från att ansluta sig till denna offentlighet. Vilket får mig att tänka på Winston Churchills ord: "You have enemies? Good. That means you’ve stood up for something, sometime in your life." Det är alldeles för lätt att tro att man "står för något" när man blir en del av den mediala kören. Det är förmodligen tvärtom, att man blir det därför att man saknar fantasi eller mod nog att avstå.

För övrigt utgav jag (på mitt dåvarande förlag, Studiekamraten som hämtat namn från den gamla bildningstidskriften som jag också utgav fram till 1997), i samarbete med Svenska Rushdiekommittén en skrift av Kerstin Ekman 1994. 

Rätten att häda heter den. Den borde spridas som flygblad i varje sådan situation. Dessvärre är den slutsåld sedan många, många år. 

Kort citat ur hennes skrift:

"Nu hotas Västerlandet av ett demokratiskt sammanbrott genom en grotesk karikatyr av dess värden (...) I Satansverserna har inte Salman Rushdie uppfunnit tvivlet på dogmerna, inte hittat på de hädiska tolkningar som sätter Muhammed och hans verksamhet i ett begripligt sammanhang. Han har inte ens hittat på att gyckla med det. Allt det där har bildade och sekulariserade muslimer gjort länge."

Det tragikomiska är att majoriteten av svensk offentlighet inte ens begripit detta. Den hugger så fort den får en chans - inte mot de människor som hotar vår frihet, utan mot budbärarna. Inte så sällan drabbas jag av insikten att denna offentlighet egentligen vill ha tillbaka hädelselagarna och spöstraffen för de konstnärer som "hädar", eller som det heter idag, "kränker" religiösa människor. Kanske skulle man rentav återinföra husförhören? En imam och en präst kunde tillsammans gå trappa upp och trappa ner och kontrollera så att allt går rätt till (så som sharia-poliserna i olika engelska städer gör redan idag under Ramadan). Så grotesk är samtiden. I tryck och på nätet.

En liten bit Kerstin Ekman får avsluta:

"Det må väl också finnas en tradition av västeuropeiskt stöd för dissidenter som så gott det går försöker använda förnuftet och framför allt arbetar för deras överlevnad. Som är ute i tid. När vi söker en tradition av stöd för det fria ordet, när vi letar på det i texter, i valfrändskaper och affiniteter som är djupt personliga avslöjar vi också karaktären av vårt eget engagemang. Själv har jag inte precis hittat någon frälsningsväg. Det skeptiska förnuftets humanism har aldrig gett sina anhängare mycket lycka. Inte heller särskilt mycket framgång."

Adam Michnik om rännstenen, nationalismen, det politiska hatet och friheten

Adam Michnik: In Search of Lost Meaning (University of California Press, 2011, redaktör Irena Grudzinska Gross, översättning av Roman S. Czarny, med förord av Václav Havel och inledning av John Darnton.)

Det finns ett centralt begrepp från engelskan som gång på gång återkommer i Adam Michniks till engelska översatta bok. Det är ”the gutter” – rännstenen. Skälet till det är förstås enkelt. Michnik argumenterar i andra halvan av sin bok mot de krafter som i det moderna Polen fortsätter sina kampanjer mot personer som haft ledande positioner i landet, alldeles oavsett om det varit i kommunistpartiet, statsapparaten, kyrkan eller någon av frihetsrörelserna KOR och Solidaritet. Michnik menar att dessa kampanjer alla hämtar sin näring från rännstenen. De leder inte till något gott, de förstör livet för människor och de innebär fortsatt splittring och öppnande av gamla sår (och om den sortens förtal mot enskilda människor, idag så vanligt i både press och bloggosfär kunde man använda ett gammalt svenskt ordspråk: "Skit är skit om än i gyllne dosor").

I sin argumentation går Michnik långt tillbaka i historien och visar att de nationalistiska krafterna alltid agerat så, och att de inte bidragit till att ena det splittrade, ofta krossade, Polen. Istället har kampanjerna inneburit att Polens fiender kunnat äta delar av eller hela Polen och därmed förinta landet som nation.

Adam Michnik var och förblir en centralgestalt för Polens demokratiska utveckling. Ingen har som han kunnat behålla blicken klar genom årtionden av diktatur. Han har spelat en avgörande roll både som oberoende intellektuell, författare och efter diktaturens fall som chefredaktör för Gazeta Wyborcza, tidningen han grundade och som av Václav Havel betecknas som den enda verkligt oberoende mediaorganisationen i det postkommunistiska Europa.

Nå, bokens första del innehåller några viktiga jubileumstexter, först vid femton år av frihet och grundandet av Gazeta Wyborcza, sedan vid Solidaritets 25-årsjubileum, vid 24-årsdagen för undantagstillståndet och militärens maktövertagande 1981, och vid Budapest-upprorets femtioårsdag (kanske bokens viktigaste text). Boken andra del har rubriken ”The Work of Hatred” och inleds med texten ”The Sadness of the Gutter”. Här börjar de historiska och samtida överblickarna av vad rännstensargumentationen gjort för att skada Polen som nationalstat. De fyra texterna har detta som gemensamt tema. Ord som ”förrädare” är här centrala. Genom att anklaga sina forna eller nutida fiender för att ha förrått det ena eller det andra håller man såren öppna. En rörelse anklagar en person för att vara ”bolsjevik” medan en annan rörelse anklagar samme man för att vara ”anti-kommunist”.

Ett ord som ofta återkommer är det så länge kusligt ekande ”Jude” – hatbegreppet framför alla andra i Polen. Det sägs ju att antisemitismen har så djupa rötter i Polen att landet även utan judar skulle infiltreras av den. Därför är det också alldeles logiskt att boken avslutas med avdelningen ”The Complex Polish-Jewish Matters", med två essäer, en om Kielce-pogromen och en om vad som egentligen hände i Jedwabne , där den allt avgörande frågan är huruvida polska civila samarbetade med nazisterna i massmorden på judarna. Michniks text kan också läsas här på nätet.

För den som vill bättre förstå den postkommunistiska utvecklingen i Polen, och därmed i resten av det Europa som hukade under Kremls diktat, är detta en viktig bok. Att läsa Michnik är att bli en smula klokare på det som i slentrianmedia ofta framstår som obegripligt. Och det gäller inte minst vår sätt i hantera det kontroversiella i Sverige. Michnik lär mig att gå emot strömmen. Han lär mig att vara alldeles ensam och ändå hävda det jag betraktar som självklarheter.

Diabetes, sjukvård och bussvärme

Foto: A.Nydahl

Så fick jag åter lägga mig på britsen inne på kliniken. Såret på min fot vill inte läkas så nu har behandlingen inletts. När man ligger där i väntan på nästa steg blir en dagstidning ett försök att lindra rastlösheten.

Fick DN:s kulturbilaga av sköterskan. Bläddrade. Förundrades. Där fanns två artiklar av minsta lilla intresse. Jag läste båda och sedan var det över. Popkulturens totala herravälde gör mig sjuk.

Efter behandlingen kom jag på ettans buss att sitta med samma Viby-farbror som många gånger förut. Mitt emot oss satt en höggravid ung kvinna med sin lilla son. Sonen tittade förundrad på oss två skäggiga gubbar. När Vibyfarbrorn gav honom en banan lossnade det. Vi kom att tala om barn och barnbarn. Den unga kvinnan log milt när vi berättade om "barnen" - min skara har nu begåvats med en fyrtioåring och farbrorn kunde berätta att han imorgon skulle fara till Knislinge för att gratulera sin dotter som fyller femtio!

Solen värmer oss idag. Men mest av allt värmde de anspråkslösa samtalen och skratten på bussen. Och så kommer jag hem med en känsla av tacksamhet. På kliniken jag går till får man alltid bästa tänkbara vård och man behöver aldrig vänta. Jag ringde dem igår, fick en tid idag, och när jag kom hem hade jag en lapp med ny tid på måndag eftermiddag. Tacksam är bara förnamnet.

Turistens ensamhet

Goethe lär upprörd ha sagt:

”Det är ju dock besynnerligt att man ska behöva ge sig ut i världen för att få vara ensam.”

Detta till synes paradoxala uttalande visar sig nämligen vara det närmaste man kan komma sanningen om resandet, också och kanske i ännu högre grad det moderna resande som kallas turism. Ingen är så ensam som turisten. Goethe ropade efter den resandets ensamhet som gav honom frid och frihet. Han blev störd och inget kunde då vara bättre än att vistas bland främlingar.

Så blir det allt svårare att resa. Överallt omges man av andra resenärer, som i språk och seder avslöjar sig som nära grannar i det land man lämnat. Däremot är turisten ensam i en annan mening. Han kan aldrig förenas med det nya landets människor. Det spelar ingen roll hur många fraser han lär sig av servitören på favoritrestaurangen. När han efter maten reser sig och går är han världens ensammaste, också när han är där i sällskap med familjen.

Ensamheten växer i honom som språklöshet och en brist på identitet så stor att han tycker sig sväva fritt i en reklamfilm. Han är alla och ingen. Han lyser som av neon och fungerar bara som ekonomisk transaktionsmetod.

***

Och för denna märkvärdighet - som gick rakt till mitt hjärta - tackar jag Peter V:

Thomas Nydahl - förteckning av publicerade arbeten i bok- och tidskriftsform 1974 - 2014

Foto: Astrid Nydahl

I, Me, Mine skulle George Harrison ha sjungit. Jag får väl nöja mig med att påpeka att det som här följer handlar om mig. Upplysningsvis.

Här i bloggen har jag egentligen aldrig ordat om vad jag utfört och utgivit i mitt långa liv, mer än den aktuella informationen om nya böcker. Idag gör jag det - spänner bågen från barndomen i Malmö fram till dagens pensionärsliv. Och sidan här kommer att finnas kvar i bloggen och hittas framöver om man klickar på översta bilden i bloggens högerfält.

Jag föddes i Malmö 1952. Slutade grundskolan 1969 och började arbeta direkt, först på Pripps bryggerier, sedan på Malmströms herrekipering. Efter det utbildade jag mig till dekoratör och arbetade på Ohlssons klädhus på Södra Förstadsgatan i Malmö. Efter det blev jag fabriksarbetare i tre år på Nordsjö Färgfabrik i Sege, därefter på Plåtmanufaktur i Malmö. 1976-77 arbetade jag som kontorsvaktmästare på Bühler-Miag i Malmö. Det blev min sista löneanställning. De sista åren av 1970-talet läste jag på Komvux och hade tänkt mig fortsätta på universitetet i Lund efter det. Men jag plockades upp av Ulf R. Johansson, kulturredaktör på Kvällsposten. Det stakade ut resten av livsvägen för mig. Under åren 1979 till 2009 skrev jag litteraturkritik och kulturjournalistik i en rad tidningar och tidskrifter i Sverige, Danmark, Norge och Finland.

Sedan 1 juni 2013 är jag pensionär. Tidigt men nödvändigt. Nedan kan du se samtliga böcker jag utgivit och sådana jag medverkar i, samt annat jag publicerat. De tusentals tidningstexter jag skrivit finns av förklarliga skäl inte med i denna förteckning.

Smuts, Dikter, Kulturföreningen Thälmann, Malmö, 1974

Vardagar, Dikter, Oktoberbokhandeln, Malmö, 1975

Fabrik, Roman, Oktoberförlaget, Stockholm, 1976

Framåt och aldrig glömma, Dikter, FiB/Kulturfront, Malmö, 1977

Nu börjar kriget! Dikter, Poesisällskapet Occident, Malmö, 1979

Men tystnaden var lögn, Dikter, Poesisällskapet Occident, Malmö, 1979

Frihetens ombudsman, Artiklar om Ismail Kadaré, Poesisällskapet Occident, Malmö, 1980

Tankekedjor, Dikter, Poesisällskapet Occident, Malmö, 1980

Ett eget liv, Roman, Inferi, Bollnäs, 1981

Malmö Blues, Dikter, Rallarros, Torsby, 1983

Fugor, landskap, Dikter, Kaleidoskop, Åhus, 1985

Elvaårslandet. Om litterär gestaltning i skolan, Liv i Sverige/ Arbetslivscentrum, Stockholm, 1986

Människans nödvändiga val. Ett reportage, Poesisällskapet Occident, Malmö, 1986

Sången om saknaden, Dikter, Symposion, Eslöv, 1986

I hundens tecken, Dikter och grafiska bilder, med Bengt Berg och Leif Nelson, Bra Böcker/Bra lyrik/ Kaleidoskop, Åhus och Höganäs, 1987

Äntligen ensam, Prosa, Janus, Uppsala, 1987

Förbannade tystnad, Roman, Interculture, Stockholm, 1988

Nu förstår jag hur det känns, LL-bok, Rallarros, Torsby, 1988

Blått stål, Dikter, Symposion, Eslöv, 1988

Intifada, rapport från ett palestinskt uppror, Interculture, Stockholm, 1989

Världens jude, texter om Israel, Studiekamraten, Tollarp, 1992

Melankolin. Dagböcker och resor, Studiekamraten, Tollarp, 1993

Till min älskade, Dikter, Studiekamraten, Tollarp,1995

Som om hopp funnes, Brev, med Per Helge, Studiekamraten, Tollarp,1996

Simone och fjärilen, Roman, Gondolin, Eslöv, 1996

Minnen av hennes kropp, Roman, Studiekamraten, Tollarp, 1996

Förensligandet, Prosa, Accent, Bjärnum, 2000

Den tysta zonen, Essä, Accent, Bjärnum, 2001

Politisk geografi. Prosavandringar i sju städer, Occident, Kristianstad, 2002

Ökenvandring, politisk geografi del två, Occident, Kristianstad, 2003

Kärlek och längtan – en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken, h:ström, Umeå, 2004

Kön, klass och kultur, politisk geografi del tre, h:ström, Umeå, 2005

Kärlek och längtan – en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken, reviderad och utökad ny upplaga, h:ström, Umeå, 2005

Skrivandets portar, litterära samtal med tio kvinnliga författare. Med och om Anne-Marie Berglund, Gabriela Melinescu, Suzanne Brøgger, Pia Tafdrup, Ida Jessen, Nina Malinovski, Agneta Pleijel, Agneta Klingspor, Birgitta Boucht och Janne Teller, Prosatexter, Artéa, Växjö, 2006

Stormar och vilopunkter. Om mänsklig svaghet, utsatthet och styrka, h:ström. Umeå 2006

Sista vinterresan/The Last Wintertrip. Poems in Swedish, French, English,Danish, Portuguese, Albanian, Hungarian, Belarusian and Polish, Occident, Kristianstad, 2006

Musiken som föddes bortom haven… Essäer, samtal och analyser om fado och saudade-kulturen,Artéa, Växjö, 2006

Öland en vinterresa, Bild och textbok, tillsammans med Astrid Nydahl, Peter Bjuhr Ord och Bild, Malmö, 2007

Inre frihet. Dagböcker och anteckningar, Occident, Kristianstad, 2008

Lissabon – miljöer, människor, musik, tillsammans med Ulf Bergqvist, Peter Bjuhr Ord och Bild, Malmö, 2008

Alla de andra som också skrev, essäer och anteckningar, Tusculum, Enhörna, 2009

En centraleuropeisk afton. Brevväxling med Alvar Alsterdal, Tusculum, Enhörna, 2010.

Långsamhetens nej. Essä, Tusculum, Enhörna, 2010.

Kulturen vid stupet. Essäer och reflektioner, Vaka över ensamheten, Kristianstad 2011.

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamismen. Vaka över ensamheten, Kristianstad 2012.

Black Country, Vaka över ensamheten, Kristianstad 2012.

Medborgaren, makten och moskén, Vaka över ensamheten, Kristianstad 2013.

Solitär i nyspråkets tid, Occident, Kristianstad 2013.

Identitärt. Om rötter, identitet och politisk aktivism, Occident, Kristianstad 2014.

Översättningar


Kom och visa mig dina gudar!, Nina Malinovski, Översättning: Thomas Nydahl, Symposion, Eslöv, 1988

Förändringar, Nina Malinovski, Översättning: Thomas Nydahl, Studiekamraten, Tollarp, 1994

Wienerdagar, Stig Dalager, Översättning: Thomas Nydahl, Studiekamraten, Tollarp, 1988

Bob Dylan-lexikon, Karsten Jørgensen, Översättning: Thomas Nydahl, Accent, Bjärnum, 2003

Tårarnas fabrik, Valzhyna Mort, översättning: Thomas Nydahl, h:ström, Umeå, 2007

Språket som svalan bor i dess hjärta. Belarus Litteraturresan, en antologi, Midsommar förlag, Enskede, 2011, medverkan med översättningar av Valzhyna Morts dikter.

Redaktör och språkgranskare för den svenska översättningen av Inger Christensen: Hemlighetstillståndet. Ariel skrifter, Knoppar, 2011.



Antologier

Morgon över Sverige, 1976

Unga diktare, 1978

Unga diktare, 1979

Årets dikter, 1983

Konsten att skriva en novell, 1977

Förstamajboken, 1977

Förstamajboken, 1978

Från Axel Danielsson till Sjöwall-Wahlöö, 1981

1980-talet, visioner av vårt nya årtionde, 1980

Europas hjärta, fjorton röster om Eslöv, 1983

Ystadiana, 1988

Under den synliga skriften, 1996

Politisk korrekthet på svenska, 1998

Litteratur med våra ögon (Helsingfors), 2004

Hans Christian Andersen,2004

Authors take side on Iraq and the Gulf war (London), 2004

Hamnarnas musik. Sjöfartsmuseet i Göteborg, 2006

Vandringar och speglingar (Helsingfors), 2008

Swedish-Czeckoslovak Solidarity 1968-1989 (Sweden), 2011



Tidskrifter

Rallarros nr. 17, 1977

Drita, Albanien i juli 1978

Rallarros nr.45, 1982

Rallarros nr.44, 1982

Rallarros DK-82, 1982

Rallarros nr.48, 1983

Lyrik (Danmark) nr. 19-20/1980-talet

Åttiotal nr. 17-18/ 1984

Kalejdoskop nr. 5-6/ 1984

Kalejdoskop 1.1985

Svenska i skolan nr. 26/1986

Judisk Krönika, ett större antal reportage, recensioner och artiklar under 1980- och 1990-talet.

Signum nr.4/2001

Signum nr.3/2001

Subaltern nr. 1/2004

Nagy Világ (Ungern) nr 7/2006

Nagy Világ (Ungern) nr 3/2006

JL JORNAL DE LETRAS ARTES E IDEIAS,  Lissabon november 2006

Nomos (Danmark), nr. 4:1, 2006

Horisont 4/2007

Horisont 4/2008

Horisont 3/2008

Horisont 1/2008

Tidskriften Studiekamraten/ Ariel, samtliga nummer 1987 – 1997.

Tidskriften Axess, nr 1/2009

Tidskriften Axess, nr 1/2010

Tidskriften Axess, nr 2/2010

Tidskriften Axess, nr 3/2010

Tidskriften Axess, nr 4/2010

Finsk Tidskrift, nr 1/2010

Dispatch International mars - maj 2013

Nättidskrifter som Salongen, Ett lysande namn, Snaphanen och andra har publicerat texter av mig. Efter min kritik mot och avståndstagande från Dispatch upphörde också möjligheten för mig att skriva i Snaphanen.


Medarbetat i BTJ:s Sambindninghäfte med recensioner av fack- och skönlitteratur under många år, fram till hösten 2013.


Sedan 1975, medverkan i följande tidningar (som litteraturkritiker och/eller kulturjournalist):

Proletären, Gnistan, Rödluvan, Klassekampen (Norge), Arbejderen (Danmark), Helsingborgs Dagblad, Kvällsposten (medarbetade under 25 år, fram till 2006), Dagens Nyheter, Expressen, Kristianstadsbladet (regelbunden medverkan som litteraturkritiker till och med våren 2010), VLT, Ny tid (Finland) och andra.

Medarbetat i varje nummer av Astra Nova (Helsingfors) med litteraturkrönikor sedan mitten av 1990-talet fram till 2010.

Medarbetat i musiktidskriften LIRA med ett stort antal texter om fado samt med recensioner av ny musik på cd.

Redaktör för tidskriften Studiekamraten/Ariel 1987 – 1997 (6 nummer per år).

Förläggare för Studiekamratens förlag 1991-1997 (60 utgivna boktitlar).

Driver bloggen Occident, http://nydahlsoccident.blogspot.com/




　
　

"Födas vi icke med en förkänsla av döden?"



Ilja Repin: "Pråmdragare vid Volga"

"Ting och gärningar, som icke skrivas ner, höljas i mörker och hamna i glömskans grav, men nedskrivna få de liksom liv på nytt..." Alltså - vad är mitt liv och människans "ting och gärningar" överhuvud? Jag, Aleksej Alexandrovitj Arsenjev, föddes för ett halvt århundrade sedan på min fars gods ute på landet i mellersta Ryssland. Vi ha ingen känsla av vår början och vårt slut. Och jag är mycket ledsen över att jag fått veta precis, när jag är född. Om jag icke fått reda på det, skulle jag icke haft något begrepp om min ålder - så mycket mindre som jag ännu icke alls förnimmer dess tyngd - och skulle följaktligen varit befriad från den befängda tanken, att jag måste dö om tio eller tjugo år. Och hade jag fötts och levat på en obebodd ö, skulle jag icke ens ha anat själva dödens existens. "Det skulle ha varit en lycka", har jag lust att tillägga. Men vem vet? Kanske det varit en stor olycka. Och är det väl sant, att jag ingenting skulle anat? Födas vi icke med en förkänsla av döden? Eller i motsatt fall, om jag ingenting anat, skulle jag då älskat livet så högt, som jag älskar och älskat det? Och skulle jag så nästan odelat som jag gjort ha ägnat det åt mitt vittra yrke, det vill säga åt att väcka upp och ge liv åt mina ting och gärningar, en strävan, som kanske uteslutande kommit sig av fruktan för gravens glömska?

Ur Ivan Bunin, "Arsenjevs Ungdom" (översättning från ryskan av Ruth Wedin Rothstein, Uppsala 1931). Tack till Anders W.

Människoröster och minnesvärda ting

Foto: Anders Johansson

När jag går uppför en gata på de små sommarutflykterna brukar jag snappa upp fragment av samtal. Varje gång tänker jag att jag borde skriva ner det jag hör för att sedan använda det. Men det gör jag aldrig. Har varken block eller penna med för det mesta. Min lilla väska innehåller insulinspruta och plånbok, vid en längre utflykt också en liten flaska vatten. Inget annat.

De senaste veckorna har jag, trots brist på papper och penna, kommit ihåg två sådana röstfragment:

"Jaså, menar du hon den lilla? Hon är justitieminister."

 "Jag fattar det bara inte, hon visar sig ute i en klänning som ser rent för jävlig ut."

De två replikerna hänger inte ihop. Men de är minnesvärda av ett enda gemensamt skäl: det behövs inga namn, de diskuterande vet bara alltför väl vem de syftar på. Och jag tänker: vår justitieminister kommer kanske att bli ihågkommen bara för att hon är kort. Några avtryck i rättsväsende och polisiära frågor kommer ingen att minnas. Och hon som går i så ful klänning behöver bara de närmast sörjande minnas.

Torsdagen är kommen. Från och med imorgon är jag gräsänkling på nytt, men jag tänker varken sjunga blues eller fado. Möjligen tar jag mig en walesisk whisky på kvällen. Vit lyckades jag inte bli. Inte den här gången heller. Ändå går vi idag in i augusti och sommaren blir bara kortare.