Att vara en euro eller inte

I det här fiket - Fernando Pessoas för övrigt,
har jag aldrig betalat med euro. Lavering: TN

"Lägg ned euron och rädda Europas ekonomi. Det uppmanar en av eurons skapare, vänsterpartisten Oskar Lafontaine, EU. Oskar Lafontaine, som 1998–1999 var tysk finansminister och en av dem som var med om att införa euron, är mycket kritisk till Europas ekonomiska situation. I ett uttalande på det tyska vänsterpartiet, Die Linkes, hemsida, som citeras av brittiska Telegraph säger Lafontaine att den ekonomiska situationen nu förvärras för varje månad och att arbetslösheten 'har nått sådana nivåer att demokratiska strukturer kan komma att hotas'."

Klart jag vet vem Lafontaine är. Men finns det fog att lyssna på honom? Jag är öppen för alla förslag, från ekonomiskt kunniga i Wien och intresserade i Helsingfors, Köpenhamn, Paris och Lissabon till amatörer i Thailand, England, Yngsjö och Eslöv, ge mig era tankar. Nej, detta är inte menat som en lat eller skenhelig bloggpost, men jag funderar utan resultat själv. När jag slungat ut denna fråga känner jag mig genuint okunnig. Visserligen röstade jag ja till euron, men på vilka grunder? Var det, som så ofta i svenska valbås, grundat på känsla och instinkt istället för på kunskap. Samma år hörde jag på radio - i bussen på väg hem - en människa som inte kunde svara på frågan vem som var statsminister i Sverige. Men hon hade förstås rösträtt, precis som jag.

Medborgaren, makten och moskén

Klicka på bilden så får du upp texten i läsbart format

Under en längre tid har jag samlat texter, såväl essäer som reseberättelser, läsefrukter såväl som anteckningar i ämnen som kretsar kring motsättningen mellan det sekulära samhället och teokratin. Det har självklart varit med fokus på islams radikalt förändrade roll i västvärlden, men också på den radikalisering som skett i den arabiska världen i samband med "den arabiska våren", då Muslimska brödraskapet blivit en del av makten i nationer där organisationen tidigare har varit förbjuden.

Men jag har också velat samla sådant som jag i artiklar och recensioner betraktar som tydliga tecken på en islamisering av Europa och Sverige, en process som tar sig i uttryck i särartskrav av social, kulturell och religiös karaktär. Bokens titel blir Medborgaren, makten och moskén.

Kaddafi var en av de sekulära arabledarna som störtades och ersattes av jihadistkrafter under "våren" - som snabbt blev både höst och vinter. I Libyen härskar nu en bräcklig koalition av rörelser och partier. När al Assads regim i Syrien faller är det slut med sekulära despoter och wahhabiterna tar över helt. Några monarkier, som den i Jordanien finns kvar, men framtiden ter sig mörk (bilden av Kaddafi tog jag i Benghazi i april 1983).

Den bok jag nu ger ut sträcker sig också över mina egna resor i muslimska miljöer i Mellanöstern och på Balkan, där jag bland annat ser tillbaka på hur de sekulära miljöerna såg ut och jämför dem med dagens islamiserade regimer och sociala rörelser - från den palestinska Västbanken i söder, över nordafrikanska Libyen, till Albanien på Balkan. Jag berättar också om såväl anti-islamismens krafter som de minst sagt livsfarliga grupperingar vi nu ser agera, till exempel Gyllene gryning i Grekland och Jobbiks våldsamma garde i Ungern. Om de muslimska särartskraven berättar jag i kapitel som diskuterar såväl sharialagar i allmänhet som specifika yttringar av den shariabaserade traditionen, med allt från könsstympningar av småflickor, krav på halalmat och könsseparation i skolorna.

Boken utkommer senare i sommar. Den skickades idag, den 6 juni, till tryckeriet.

Priset blir 150:- för ett exemplar inklusive frakt. Boken är 144 sidor tjock och är linnetrådsbunden och tryckt på bra papper. Till formatet är den likadan som mina tre föregående böcker utgivna här genom bloggen.

Skulle någon vara intresserad av att anmäla sig för kommande köp går det förstås bra att redan nu sända mig en kort rad på thomas.nydahl@gmail.com

Från bokens baksidestext:

Den är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav.

Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.

Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt.

I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.

Rätt plats vid rätt tidpunkt

Rätt plats vid rätt tidpunkt. Det var inte bara en flykt utan en medveten färd. Jag satt där i flera timmar idag med kaffe och smörgåsar. Det skedde i just den stund då jag höll på att sprängas inifrån. Det blåste kraftigt, men efterhand avtog vinden och solen smekte istället ansikte och armar. Inget är bättre mot ångest än dessa platser. Varken vinet eller tabletterna kan tävla med havsvidden, ensamheten och fågelsången där ute. Under hela tiden passerade en enda människa, en äldre kvinna med hund som hälsade artigt på oss. Det var som en inre rensning. Minns att jag en gång i tiden, när jag arbetade på Nordsjö Färgfabrik i unga år, jämförde stunder som dessa med att bli duschad invärtes. All den mänskliga smörja som kletar fast vid en ibland försvinner. Man blir ren inombords, och den renheten stavas frid. Friden är till viss del tillbaka. Jag ska vårda den väl. Resten av söndag får ägnas åt det.Och jag börjar med ett besök i Athen där Van Morrison och Bob Dylan sitter och sjunger tillsammans i solen.

Kathleen Ferrier, Händel och Adam Zagajewski

Jag funderar på Adam Zagajewskis dikt Kathleen Ferrier (i översättning av Anders Bodegård, ur Antenner i regn). Han jämför hennes röst med andra från samma epok, "Goebbels hysteriska skrik/ Och de sårades jämmer, de fängslades viskningar". Han jämför hennes död i cancer med Simone Weils och Mandelstams död, den av hunger och den i läger. Och så kommer stroferna som sammanfattar allt det jag själv hade velat säga:

"Rösten hos en ung kvinna
som oskuldsfullt sjunger Händelariorna.

Lyssnar du på henne tänker du:
titta - här skymtar den,
möjligheten till en bättre mänsklighet,

men då skivan är slut
återvänder du till din vanliga misstro -

som om sången hade lovat för mycket,
mer än tystnaden, mer än tröttheten."

Det är den insikten som gör också naturens skönhet och vila till en ytterst bräcklig företeelse. När den är som finast kan den slå om i sin motsats. I solljuset lurar hela tiden mörkret, så som misstro lurar så snart man läst ut boken, stängt musiken eller lämnat ett kulturlandskap.

Dödläge? Ja, nära döden också i vardagen

Foto: Astrid Nydahl

Det politiska, kulturella och nationella dödläget måste brytas, säger man. Är det ens möjligt? Den svenska konsensuskulturen befinner sig mitt inne i en djup kris, men ingen tycks märka den. Också här i min lilla stad eldar man bilar, eller slår sönder närmaste föremål som kommer i vägen. Den portugisiska ekonomin går under tillsammans med den grekiska. Gyllene gryning delar ut mat till massorna och får människor tro att nationalsocialismen är vägen till frihet och rikedom. Demonstranter på Rossiotorget i Lissabon vill ha en annan ordning, precis som de vill det i Madrid. Krisen - "det står en kris för dörren" som man sa i den gamla Fria Pro-teaterpjäsen om LKAB - sprider sig från land till land. Det man målar på plakaten är lika tomt och lika uppgivet som politiska paroller av typen "Yes, we can". Vad är det man kan? Vad är det man vill? Avsaknaden av politiska strategier och drömmar är så märkbar att allt liknar en ballong man just släppt luften ur.

Den tomheten kommer att ge fortsatt utrymme för de redan berikades fallskärmar och groteskt höga löner för chefer i både privata och statliga företag, samtidigt som välfärdssystemen krackelerar och gettobildningen tilltar. Till valurnorna kommer man att söka sig också i framtiden, som om de kunde förändra någonting. Medborgaren förvandlar sig frivilligt till röstboskap och knäpper händerna fullt nöjd med sin insats. Medborgaren förväntas göra det.

I våra skandinaviska länder pågår våldtäkterna och rånen som om inget hade hänt. Varje stad - stor eller liten - blir en krigszon så snart dagen gått mot kväll. Åldringar blir rånade i sina hem eller redan i närheten av bankomaten av kunniga ligor inresta i skydd av internationella avtal. De samlar pensioner, smycken och andra värdesaker i sina säckar. Kvar sitter svårt chockade och/eller skadade åldringar gråtande i lokalnyheterna.

Ja, det är verkligen ett dödläge. Ett läge där döden hägrar som den enda verkliga befrielsen. Det är Sverige då de politiska bondfångarna ylar mot månen, då inget förändrats till det bättre. Illusionisterna fortsätter att skicka ut sin propaganda. Är det någon som tar dem på allvar? När en kultur är på väg mot sin undergång finns det inget som talar för att pk-eliten under ledning av dagliga godhetsbulletiner från maktens horisont, upphetsade bloggare, aggressiva nationalister eller flygbladsutdelare från vänster och höger - eller mitt i hönstret där de flesta befinner sig - skulle kunna hejda fallet. Tvärtom tror jag att de påskyndar det, och bäst är kanske det. Det lågintensiva inbördeskrig alla varnar för pågår redan. Så sent som igår varnade man i England för det. Och det är inga rättshaverister eller skojare som varnar, rakt tvärtom.

4 maj - vi får inte glömma, inte ens vi som inte var med på den tiden i det landet

På spårvagnen till Hellerup jublar man den 4 maj 1945

Ja, det är bara några timmar kvar till fjärde maj. Man kan läsa på här.

"Befrielsesbudskabet fra BBC den 4. maj 1945 udløste en eksplosion af glæde og begejstring overalt i Danmark. Frygten for at tyskerne ville udkæmpe en meningsløs slutkamp på dansk jord viste sig ubegrundet, og modstandsbevægelsens styrker kunne overtage kontrollen med Danmark og hilse de britiske befriere velkommen i et land, som trods alle afsavn og ofre var sluppet nådigt gennem krigen."

Terrorturismen och jihadistresorna

Den välmeriterade terrorforskaren Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren skriver i Svenska Dagbladet:

"Packa era väskor och kom till Syrien! Så lyder huvudbudskapet i det åtta minuter långa Youtube-klipp som publicerades i november förra året av gruppen som kallar sig Svenska Mujahedeen Fi Ash-Sham. I videon uppmanas muslimer i Sverige att ansluta sig till heligt krig, då ”jihad är obligatoriskt i Sverige och över hela världen”. De långsiktiga effekterna av att personer från Sverige väljer att resa utomlands för att ansluta sig till våldsbejakande islamistiska extremistgrupper och att i deras regi delta i träning och strid har av Säkerhetspolisen identifierats som det allvarligaste potentiella hotet mot Sverige. Det är hög tid att samtliga inblandade aktörer inom det förebyggande arbetet ser till att ta ett helhetsgrepp kring denna typ av reseproblematik och samarbeta mer."

Jihadist-turismen är inte särskilt uppmärksammad i Sverige, medan man i Danmark både i press och på nätet berättat ingående om de "danskar" som för krig i Syrien. Det kanske blir en ändring på det nu, sedan vi fått denna viktiga information insatt i sitt sammanhang:

"När de återvänder till sina hemländer sker det med nyvunna kunskaper inom till exempel vapenhantering och sprängmedel, med breddade internationella nätverk och med en potentiellt förhöjd status inom den egna gruppen – något som kan leda till att de även blir inspirationskällor för andra personer. De riskerar även att komma tillbaka med allvarliga trauman och sänkt våldströskel."

Och det är just här skon klämmer. De människor som den senaste månaden stått inför skranket i England och dömts för allvarliga förberedelser till terrorbrott - två av rättegångarna handlade om jihadister i Birmingham - blir levande exempel på vad som sker med utomlandsträningen. De engelska jihadisterna - i själva verket är de pakistanier som lever i England - fick sin träning i det gamla hemlandet. Men de potentiella terrorister som Ranstorp och Hyllengren skriver om får den i ett riktigt krig - vid fronten i Syrien, där al Qaida och andra wahhabitiska grupper, med stöd av europeiska nationer och av USA (!) slåss mot al Assads regim.

"För närvarande florerar våldsförhärligande bilder och videofilmer på Facebook och på andra internetfora där unga män poserar med förtäckta ansikten och vapen i händerna med uppmaningar till att fler ska ansluta sig till den väpnade kampen. Effektfulla texter läses upp och de känslomässigt laddade uppmaningarna med religiösa anspelningar haglar över betraktaren. Personerna är unga, de har sin grund i Sverige och förhoppningsvis meningsfulla liv framför sig. Låt oss nu sätta in alla medel vi har för att gemensamt få dessa personer att förstå detta."

Lägg dessa ord på minnet nästa gång Rapport, Aktuellt eller tidningen din säger att "svenskar" stupat i Syrien.

Simen Sætre: Fjordman. Portrett av en antiislamist (Cappelen Damm, Oslo 2013).

Fjordman, någonstans i Danmark, 2013. Foto: Steen R/ Snaphanen.

Det var nättidningen Realisten som i en farlig tradition av ryktesspridning trumpetade ut den falska uppgiften som snabbt spreds i medierna: Gärningsmannen på Utøya den 22 juli 2011 är identisk med Fjordman – bloggaren som ingår i ett globalt anti-jihadistiskt nätverk. På Realisten visste man om att Anders Behring Breivik var gärningsmannen och de påstod att det var han som skrev under namnet Fjordman ”på de antimuslimska och sionistiska bloggarna Gates of Vienna och Jihad Watch”. Stickordet ”sionistiska” borde ha räckt för att man skulle ha blivit misstänksam, och det måste ha varit en chock för mannen bakom pseudonymen. Han heter Peder Nøstvold Jensen och hade inget som helst med massmördaren att göra, varken med honom som person eller med hans gärningar.

Nu har boken om Fjordman utkommit i Norge och jag vill inleda denna artikel med att säga några ord om hur jag ser på min uppgift. Jag har recenserat litteratur i mer än 35 år i svenska dagstidningar, kulturtidskrifter och min egen blogg. Min erfarenhet är rimligt stor. När man recenserar en bok är det viktigt att skilja på bokens ämne och dess kvaliteter. Det vore ju orimligt om jag satte mig och recenserade Peder Nøstvold Jensen. Det skulle kräva av mig att jag läste in mig på allt han skrivit. Det skulle också innebära att jag fick gå i polemik med Fjordman där jag inte är enig med honom. Det är inte min uppgift (även om jag här presenterar en avvikande uppfattning i ett bestämt ämne). Att jag intresserar mig för boken beror självklart på vad som hände i Norge när Anders Behring Breivik genomförde sitt attentat i Oslo och massmorden på Utøya, när medierna ville ge Fjordman en ansenlig skuld för det inträffade.

Resonemanget som fördes var att Breivik läst och instämt i Fjordmans essäistiska texter och att Fjordman genom att formulera dem hade legitimerat massmorden. För mig var det en grotesk uppfattning, och jag polemiserade mot den redan de aktuella dagarna. Skälet till det var i sin tur att jag själv hade uppfattningar om islam och islamismen som delvis kunde jämföras med Fjordmans. Skulle jag vara ansvarig om en svensk dåre gick lös med vapen på sina landsmän? Det är en motbjudande tanke.

Inför läsningen av Simen Sætres bok ställde jag mig själv ett antal viktiga frågor om hur författaren presenterar Jensen i relation till massmorden och till den globala anti-jihadrörelsen. Utifrån sådana frågor vill jag skriva om boken. Och sist i texten presenterar jag några invändningar som Peder Nøstvold Jensen själv haft och som han meddelat i mail till mig.

Boken innehåller rätt så omfattande avsnitt om Jensens bakgrund, liksom om hans två föräldrars politiska engagemang på vänsterkanten. Den berättar också utförligt om Jensens bildningsväg, hans studier i arabiska i Kairo och arbete med den internationella övervakningsgruppen TIPH i Hebron efter Osloavtalet mellan Israel och palestinierna. Jag hade gärna resonerat om allt detta eftersom det är mycket intressant, men jag koncentrerar mig på det som måste betraktas som bokens huvudsakliga ärende, nämligen den essäskrivande anti-islamisten som valde att vara anonym inför sin internationella läsande publik, och som steg ut ur anonymiteten därför att massakern i Norge mer eller mindre tvingade honom att göra det.

Det sker inte ofta här i Sverige att vi får läsa en tämligen saklig och brännande aktuell bok som denna. Det mesta vi matas med är litteratur som skrivits utifrån en bestämd tes, som ska beläggas. Vi har inte minst sett det i hatböcker om Danmark, om islamkritiska personer och om invandringskritikerna. Varje gång en sådan bok utkommer, ställer sig den svenska offentlighetens tjänstehjon på tå och hurrar. Samtidigt och med samma argument. När däremot en annan sida av ämnena avhandlas i bokform tigs de ihjäl. Det är ett verifierbart faktum.

Boken om Fjordman ter sig inte skriven för att bevisa en tes (och ändå kommer några att tolka den så). Trots att den innehåller kritiska ord och ironiska vändningar om hans texter så tycks den öppen i sitt anslag, den är vare sig konspiratorisk eller avsiktligt placerad i en politiskt korrekt kontext. Sitt läsvärde har den i en attityd som man möjligen kunde kalla sökande. Författaren anstränger sig att ta reda på fakta. Han läser och ställer frågor.

Han rentav reser i Fjordmans spår för att se samma miljöer – också i Mellanöstern och New York – och ställa frågor till människor som delat hans erfarenhet, som på Amerikanska universitetet i Kairo. Han deltar i konferensen med Pamela Geller och hennes krets den 11 september 2012 i New York (där han också bjuder på några frejdiga ögonblicksbilder av EDL-ledaren Tommy Robinsson och konstnären Lars Vilks).

Det viktiga i Fjordmans essäistik är förstås ett grundläggande försvar av några sociala värden och normer som numera befinner sig i fritt fall. Han ser att västländerna inte bara nivelleras utan att de kanske redan som nationalstater är borta i den mening vi en gång föreställt oss dem. Det är förstås fråga om en konservatism som inte vill bevara utan återvända till något annat. Fjordman är tydlig på dessa punkter. Och han betraktar den politiska klassen som ansvar för och skyldig till ett medvetet raserande av västerländsk civilisation.

Han håller den också ansvarig för den mer dåraktigt omfattande invandringen från öken-, stam- och klankulturer som i islams namn vill omvandla nationella demokratier till teokratiska enklaver. I det har de all tänkbar hjälp från ett naivt och okunnigt etablissemang i politik och medier. Det får också Fjordman att ställvis ifrågasätta om demokratin är den enda rätta styresformen, eftersom den medgivit relativismen som politisk princip (allt duger, inget är bättre eller sämre än något annat) och han säger att demokratin inte är ”något dåligt redskap, men bör kanske inte vara det enda vi har i verktygslådan”. Från Jensens tidiga skrivande lyfter Sætre fram hans kritik av feminismen, familjeupplösningen och att vuxenvärlden kapitulerat för en kultur där popmusiken och konsumismen blivit vägen till det auktoritetsupplösta och infantila, eviga ungdomsidealet.

”Några personliga erfarenheter hade inspirerat honom att skriva om anti-vit rasism. Han hade ändå tvekat och dröjt. ”Ras”? Han tyckte inte om ordet. Sådan var han uppfostrad. Han hade försökt skriva om det, men lagt det åt sidan och låtit det ligga i över ett år. Skulle inte en diskussion om ”ras” bara förstöra kampen mot islam?”,

skriver bokens författare, och en bit längre fram citerar han Fjordman från 2007:

”Jag kan inte längre rakt ut säga att (ras) inte betyder något… Och om det betyder mer än ingenting, måste det tas i beaktande.”

Hade frågan ställts till mig, som den ställs i citatet, om huruvida det skulle förstöra ”kampen mot islam ” skulle mitt svar utan dröjsmål ha blivit ”Jo, just det”!

Rasideologierna hör inte hemma här anser jag. Det gör däremot religion, etnicitet/nationalitet och kultur. Oavsett vad kommer jag att insistera på det och det är just därför jag aldrig skulle komma på tanken att närma mig de politiska grupperingar i Sverige som har sina rötter i grumligt rastänkande, vilket Sætres bok påminner mig om. Hans Rustad på norska Document.no har också argumenterat emot dessa idéer, då han menat att rasbegreppet är som att hänga upp en utomhuslampa i mörkret: ”mye rart kommer flyvende”.

Jag har frågat Jensen om han har några konkreta invändningar mot Sætres bok. För det första säger han att de flesta uppgifterna i den är korrekta. Ändå tycker han att författaren har fel när han påstår att Jensen vill ”stoppa all invandring”. Det menar han inte. Däremot vill han begränsa all invandring, också den icke-muslimska. Den muslimska måste däremot stoppas helt, ”till 100%”, säger Jensen. Och så fortsätter han: ”Jag har heller aldrig skrivit att alla som är födda med ett muslimskt namn ska utvisas, det skulle ju också drabba människor som Ibn Warraq, Ali Sina, Wafa Sultan och Ayaan Hirsi Ali. Däremot ska allt utövande av sharia och jihad förbjudas i alla västländer.”

Jensen vänder sig också emot att författaren skrivit att han tagit ”tystnaden i hemstaden Ålesund som en komplimang”.  ”Jag har aldrig sagt eller tänkt detta”, säger Jensen,

”det är något som författaren själv har hittat på. Jag räknar med att tystnaden beror på respekt för mina föräldrar och andra släktingar där, och det uppskattar jag. Men jag har aldrig någonsin varit så dum att jag trott att folk i min hembygd ser annorlunda på mina politiska uppfattningar än resten av Norge.”

Det har varit lärorikt för mig att läsa den här boken. Jag har fått en journalistiskt någorlunda anständig berättelse skriven utifrån en nyfikenhet (kanske är det den anständighetsnivån som gjort norska media-människor frustrerade, det är uppenbart att de tycker att han är alldeles för ”snäll” och ”förstående” gentemot Jensen). Författaren är jämnårig med Jensen och har liknande internationella erfarenheter. Jag tror att han genom att utgå ifrån en personlig synvinkel också blir trovärdigare än den som bara söker det spektakulära. Det kunde, har Jensen själv konstaterat, ha blivit mycket värre.

Han vet att det finns ett helt segment av det norska samhället som hatar honom. Om en sådan hatande människa skrivit boken hade den inte varit vatten värd. Nu tycker jag att man kan läsa den som en introduktion till en världsbild och en samhällskritik som för de flesta människor ännu är terra incognita. Det säger jag trots att boken ibland, särskilt i den sista delen som skildrar ett möte med Jensen i Stuttgart och innehåller en längre intervju, brister i respekt och försöker få honom att framstå som en nörd.

Jensen själv har idag fått in en artikel i norska Aftenbladet, där han replikerar på några grova anklagelser:

"Skribent Sigve Indregard omtaler meg som «Den siviliserte fascist» i sin anmeldelse av Simen Sætres biografi om meg («Fjordman. Portrett av en antiislamist»), mens kommentator Sven Egil Omdal i Stavanger Aftenblad kaller meg for «Den vennlige fascisten». Jeg er altså stadig fascist, men biografien om meg må ha hatt en slags positiv effekt, siden jeg nå er blitt en vennlig og sivilisert fascist."

Svensk bildning

Jag är hooked, skönt sunkigt eller va

Jag satt och väntade på kvällens kulturnyheter, de börjar om 13 minuter. Slog över på en annan kanal och där fanns matlagningsoraklet Tina Nordström. Så här sa hon i en förbipasserande snabb sekund:

"Jag är hooked på Berlin. Här i Kreutzberg är det som på Möllan i Malmö, så jäkla skönt coolt och mångkulturellt, massor av coola affärer. Den här krogen kan man börja eller sluta dagen på, den är så skönt sunkig."

Räcker det? Ja, det räcker. Här finns vår tids bildningsideal. Är det inte skönt sunkigt?

Mission Impossible bland stadens hemlösa

St Patricks Cathedral, New York. Foto: Astrid Nydahl

En runda i centrum idag bjöd på ett socialt drama. Mitt emot den sista provisoriska busshållplatsen vid Domus - där bara Vibybussen och Åhusbussen stannar numera - finns de gamla busshållplatsernas små sittutrymmen kvar. Det är två minuters väg till Systemet. Där sitter de, de hemlösa, de alkoholiserade, narkomanerna och andra vinddrivna existenser, mest män men ibland en och annan kvinna, och så deras hundar förstås.

Idag kom två kvinnor från LP-stiftelsen förbi, dragandes på sin kliniskt rena träkärra. På kärran står det "Beroendevård på kristen grund". De närmade sig gänget. Ingen av dem reagerade. Så började de hälla upp Fanta i vita plastmuggar och öppnade en kasse med godis. Så gick de från vänster till höger. Alla utom den siste skakade på huvudet, han fick en kopp kaffe i plastkopp. Framför dem stod ryggsäckar, påsar och systembolagskassar. De hade vad de behövde för dagen. Fanta och godis hade inte gjort saken bättre.

Jag skulle aldrig komma på tanken att säga något elakt om människor som vill bistå andra. Men jag ser denna dag en scen som kunde symbolisera hela välgörenhetsindustrin och dess klienter (eller de kallas kanske också kunder, som man gör när man går till Arbetsförmedlingen). Det är inte alltid den kan möta ett behov.

Kristian Gidlund: I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början (Forum)

Pressfoto: Malin Sydne

Nej, det här är ingen recension i vanlig mening. Det vore groteskt att ens försöka. Hade jag recenserat boken som jag brukar recensera andra böcker skulle jag brista i respekt mot författaren som befinner sig på det sluttande planet mot döden. Hans cancer har, sedan den återvänt, blivit dödlig. Så av respekt för Kristian Gidlund skriver jag här ner lite tankar jag fick under läsningens gång.

"Allting har förändrats. Imorgon börjar min cellgiftbehandling. Och den här torsdagen åt jag mina pannkakor kalla."

På bokens första sida läser jag detta. Det är i mars 2011. Gidlund har fått sin cancerdiagnos, men han vet fortfarande inte vilken helvetisk strid han ska behöva utkämpa. På sidan 163 förklarar han sig botad:

"Nu kan livet fortsätta. Du klarade dig. Och du gjorde det bra" säger han till sig själv. När han säger det meddelar han också att han lägger ner bloggen, den fyller inte längre någon funktion. Han behöver inte ett blogg med namnet "I kroppen min". Istället säger han, som allra sista ord:

"Länge leve kroppen min."

Men boken är ju inte slut där. På sidan 165 börjar nämligen bok två. Första meningen i andra stycket på sidan 167 lyder:

"När jag vaknade på akutmottagningen för tre dagar sedan var det ur en vacker dröm. Denna dröm. På något märkligt sätt inom räckhåll, även om allt jag nyss skrev är långt borta. Under de senaste två veckorna har jag inte kunnat äta. Inte kunnat svälja ordentligt. Min kropp har hastigt blivit svag och jag har rört mig som om jag varit berusad. Någonting har varit fel. Nu har svaren kommit. Cancern är tillbaka."

Nu kan jag erkänna inför mig själv och andra att det fanns en mycket personlig anledning till varför jag ville läsa den här boken. Kristians berättelse påminner mig om mitt barnbarn Alfons öde. Han hade också friskförklarats från sin neuroblastom. När den kom tillbaka var den mycket aggressiv och slog till i hela kroppen. Han hade inte en chans att överleva och det gjorde han heller inte.

Det är alltid gripande att se att en dödssjuk människa kan sätta ord på den processen, att skriva inte bara sakligt i beskrivningarna av de konkreta etapperna, utan att också med en diktares lättflygande ord gestalta vad han är med om. Och Kristian Gidlunds bok är gripande. Jag blir mycket påverkad av att läsa den. Därför kan jag konstatera att han lyckats i sin ambition, han når verkligen rakt in i läsarens hjärtetrakt.

"Det är strövtåg som dessa som jag kommer att lämna. Det är från detta som jag dör. Och det sker i ett utdraget nu. Så lägg an stråkarna och se. Den här sången närmar sig sitt slut."

Så skriver han mot slutet av kapitlet Strövtåg i hembygden revisited. Inte är det svårt att förstå varför han gråter så mycket. Det märkvärdiga är att han orkar skriva det. Han gestaltar det som djupast sett är mänskligt och ger därmed en bild av vårt märkliga och obegripliga öde. Vår tid på jorden är kort.

"Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant. En dag kommer jag att gå. Jag vet ännu inte när. Jag kan redan känna fukten."

Här skrev jag om läsningen av boken den 29 april.

Första maj på danska - pöbelkonserter dränkte talarna

Köpenhamn. Foto: Astrid Nydahl

Nog fick vi lite illustrationer av hur man inom den danska, vänstraste vänstern ser på yttrandefriheten. Flera 1:a maj-talares ord dränktes av pöbelaktiga burop, busvisslingar och andra oljud.

Här får ni några exempel:

"Københavns overborgmester, Frank Jensen (S), måtte afbryde sin 1. maj-tale i Fælledparken, mens demonstranter brølede mod scenen gennem en megafon.

'Helle er blå', stod der på et banner neden for scenen.Kort forinden blev Helle - altså statsminister Helle Thorning-Schmidt - buhet ud af Tangkrogen i Aarhus."

Här finns en video där man kan höra hur det låter framför statsministern.

Och:

"En mand er anholdt i Tangkrogen i Aarhus, efter at manden har kastet vand mod statsministeren. Det bekræfter vagtchef hos Østjyllands Politi, Carsten Dahl, over for DR Nyheder. På Skovbakken ved Randers blev yderligere to mænd anholdt. Den ene havde ifølge Østjyllands Politi kastet en tomat efter statsministeren. Den anden anholdte havde trukket bukserne ned foran Helle Thorning-Schmidt."

Och:

"SF's formand, Annette Vilhelmsen, kæmpede som statsminister Helle Thorning-Schmidt i Aarhus for at overdøve tusindvis af buhråb, da hun holdt sin 1. maj tale i Fælledparken i København. Foran scenen stod en tæt menneskemængde, der med klap-i-håndtegn klart markerede, at de ikke ønskede at høre talen. - Jeg vil ikke stå her foran jer og synge en sang fra de varme lande om, at iih-jo - det går bare strygende og der leveres solid venstrefløjspolitik hele vejen rundt. For sådan er det jo ikke, sagde hun. Men det budskab druknede i larm, fløjter og råben."

 Och:

"Min seje partiformand talte i fælledparken for lidt siden foran meget råbende antifascistisk aktion, der havde hentet hjælp i udlandet - flere af dem talte ikke dansk, men havde lært nogle enkelte danske ord udenad, som de råbte igen og igen: - Jeg stod i første række og klappede men oplevede igen og igen at jeg blev skubbet og trampet på. Trist for demokratiet og ytringsfriheden, men flot at Annette holdt stand og talte for os der lyttede."

Det där ordet - vänster - är knepigt, och knepigare blir det för varje år. Det är därför jag med ogillande använder det här. Jag föredrar hönster, begreppet som möjligen kan sammanfatta den ideologiska förvirring som råder inom såväl klassisk vänster som klassisk höger (min gamle svärfar kallade redan på 1970-talet både sossarna och moderaterna för socialmoderaterna, det kan väl illustrera hur jag vant mig vid alternativa begrepp). Det finns alltid en vänster till vänster om den som definierar sig som vänster. Det fick både socialdemokratiska och Socialistisk Folkeparti-talarna erfara på olika håll i Danmark idag. SF antyder att det handlade om AFA-aktivister. I så fall är saken klar för mig. AFA är en gatupöbel som använder samma våldsmetoder som de bruna pöblarna gjorde förra gången Europa föll i träsket. Skillnaden är bara vad de kallar sig. Om det är socialister, revolutionärer eller nationalsocialister spelar ingen stor roll.

Källorna till de danska uppgifterna finns här och här.

Första maj: alliansen mellan stalinister och folkhemskommunister

Vi vet alla hur Vänsterpartiets talare brukar låta. Vi vet också att det är många år sedan de betraktade sig som kommunister och sa att de gjort upp med det förflutna. Men i Kristianstad idag firade de första maj med Sveriges enda stalinistiska rörelse: Kommunistiska Partiet, före detta KPML(r).

Här en smakbit från Vänsterpartiets program:

"”Planer för ett samhälle kännetecknat av förnuft och frihet har dragits upp, men har när de konfronterats med historiska omständigheter som inte tillåtit deras förverkligande i stället blivit till fängelseritningar. Sovjetunionen och de länder som följde samma väg föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld, men blev till dessa drömmars motsats. De socialistiska idealen krossades i stater som tog sig socialismens namn. Av detta har vänstern dragit viktiga lärdomar. Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare.”

Det är alltså ett vänsterparti som pratar om demokrati och frihet som denna dag marscherar tillsammans med Sveriges stalinistiska parti. De uttrycker sig helt annorlunda och skriver i sitt partiprogram:

”Som politisk rörelse ingår partiet i den historiska tradition, som med teoretisk utgångspunkt från Marx, Engels, Lenin och Stalin till sina erfarenheter räknar den ryska revolutionen 1917, den kommunistiska världsrörelsens uppkomst därefter, det socialistiska uppbyggets framgångar i Sovjetunionen under 1930- och 40-talen… Partiet förnekar inte sina historiska rötter, sådant överlämnar vi till de bekväma, till dem som tror att de kan bli vuxna utan barndom.”

Jag har just levererat en större artikel om saken till Dispatch. Hela kommer förstås att ligga här i bloggen när den är tryckt.

Many different Englands

Vägen mellan Birmingham och Wolverhampton. Foto: TN

Under rubriken Many different Englands skriver Eric Kaufmann i Prospect om utvecklingen som hänger samman med frågorna om etnicitet, mångkultur och invandring i Storbritannien:

 "The passing of Margaret Thatcher and the publication of David Goodhart’s new book, The British Dream, took place in the same week. Yet the two events share a more substantive connection. Goodhart, though a stronger supporter of the welfare state than Mrs Thatcher, endorses her view that white working-class people in areas of immigration “need to be reassured rather than patronised.” Accordingly, Goodhart welcomes the Tory government’s pledge to reduce immigration and its focus on integration. He notes that Thatcher presided over a period of relatively low immigration in which far-right movements like the National Front were in abeyance.

Yet even if net immigration is reduced to 100,000 a year, ethnic change in Britain will remain brisk: minorities are considerably younger and still have somewhat larger families than the white British. If white anxieties are powered by the sense that the white British are becoming a minority, then the challenge will not abate and far-right support will remain buoyant. No amount of talk about the sunlit uplands of a new Britishness can conceal the fact that being a member of a dwindling ethnic majority is conducive to alienation: just look at the mood of Northern Ireland’s Protestant working class in depopulating areas like Belfast’s Shankill."

Hans artikeln är ovanlig på så sätt att han argumenterar och diskuterar istället för att hojta och gasta. Det har han gemensam med David Goodhart som han nämner alldeles i början av artikeln (vars bok jag recenserade här). Hela Kaufmanns artikel finns att läsa här.