Gråheten och kriget

Foto: Astrid Nydahl

 

Svante Foerster skrev i dikten I detta land, kamrat (publicerad i antologin Man kan inte äga en katt utgiven av KF 1976 och sedan omtryckt i mitt eget urval, Kärleken upphäver tiden, Symposin 1987) sin hyllning till de tråkiga mötena, till votering, till gråheten. Kanske den kan läsas som en motbild till den sexiga gatumanifestationen.

”En tillräckligt stor och dov massa verkar alltid grå./ Det finns rentav ett ord för detta./ Den grå massan./ En tillräckligt stor och grå massa verkar alltid./ Grey is beautiful och/ det finns en skönhet i Svenska Kommunalarbetareförbundet./ Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket/ som demokratins grundlag blivit formulerad:/ ’Votering är begärd/ och skall verkställas.’/ Och fråga oss sedan/ vad som är vackrare än ’du gamla du fria’/ Svaret är grått./ Votering, varje votering, varje votum/ Mänskans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala/ men våga/ tala.”

Gatumanifestationer kallar jag de demonstrationer som utspelar sig på gator och torg. Man kunde däremot, som en större hyllning till gråheten, tänka på de människor som nu faller offer för kriget i Ukraina.Jag tänker på dem och är tacksam att min äldste son hunnit komma hem därifrån. 

Jag förhåller mig skeptisk till den parlamentarism vi lever med i vårt eget land. Men jag föredrar gråheten och voteringen framför gatans våld och mordvåg.